Idag är det vecka 5+3 (alltså vecka 6). Och jag känner att mitt förhållande till mat har börjat förändras. Imorse kände jag mig lite lite illamående så jag åt frukost på en gång för att illamåendet skulle lägga sig och det gjorde det. Men under hela dagen så har jag tyckt att det är jobbigt att äta varm mat och det känns äckligt att äta. Nu sitter jag i en lägenhet som luktar matos och jag vet att jag måste äta men jag mår illa av tanken på vad maten kommer smaka. Min sambo har gjort fyllda paprikor men eftersom det inte fanns svarta bönor la han i ärtor i köttfärsen istället och det fick det att vända sig i magen på mig 🙁

Förra graviditeten mådde jag aldrig mer illa än vad jag gör nu. Jag spydde aldrig men jag tappade matlusten väldigt tidigt. Vi var utomlands när jag var i vecka 7-10 och jag tyckte att mycket, men inte allt var äckligt. Det blev värre och värre och vecka 14 hade jag tappat matlusten nästan helt och hållet. Det var så illa att jag trodde att det aldrig skulle gå över men det gjorde det så fort bebisen var född. Men usch vad jobbigt det var med maten, hela graviditeten. Hoppas att det inte blir så igen! Men jag känner mig i alla fall inte lika orolig längre 🙂

Idag och igår tycker jag att jag har haft mindre symptom. Det kändes jättejobbigt och det slutade faktiskt med att jag ringde till MVC och grät. Jag berättade om mitt missfall, mitt magont etc och fick då reda på att dom inte alls gör ultraljud förrän vecka 10 🙁 Men om jag går till gynnmottagningen och säger att jag har jätteont i magen, då hjälper dom mig, men då måste jag säga att det gör jätteont. Men jag har väldigt dålig erfarenhet av sköterskorna som jobbar på Sahlgrenskas gynmottagning. Alldeles för många oproffsiga arbetströtta syrror på samma plats. Jag hoppas nästan att nån av dom läser detta och skärper till sig för dom jag har stött på borde inte jobba med människor! Läkarna däremot var kanon! Jag får försöka hålla ut, men funderar starkt på om jag kanske skulle prova min ultraljudsdoppler som jag hR här hemma även fast jag bara är i vecka 6. Men jag känner mig orolig att jag ska skada bebisen…

När jag pratade med BM idag så sa jag att jag önska Jag mådde illa så att jag i alla fall hade ett symptom. Jag tycker att Jaguar mått lite illa till och från sen jag sa det. Men inte alls som jag ska spy, bara som att jag känner lite obehag i kroppen, men jag har inbillat mig sång förr.

Usch för att vara orolig jämt! Men jag har i alla fall hög temp fortfarande 🙂

Det svider fortfarande när jag kissar men proverna igår visade inte på urinvägsinfektion så nu väntar jag att läkaren ska ringa på torsdag med svar på odlingen. Jag fick en jättebra läkare igår som även tog mitt magont på allvar även fast hon ändå (precis som jag) trodde att magontet inte är nån fara. Men hon förstod att jag var orolig för att få sån där akut smärta igen.

Nu har jag inte haft så superont i magen på två dagar, så förhoppningsvis lugnar det ner sig 🙂 läkaren skulle ringa igen på torsdag.

Usch, idag vaknade jag med samma magont igen 🙁 fast just nu känns det som jag har fått ont för att jag varit kissenödig för länge. Idag strålar det också neråt och gör ont vid blygdbenet och blygdläpparna. Det gör mig superorolig för missfall. Men det värsta magontet känner jag tydligt att det sitter i magen, typ magsäcken. Hoppas det ger med sig snart för vi ska ha gäster idag.

Det är något med mig och gravidhormoner. Båda mina tidigare graviditeter har jag fått slut ont i magen. Jag känner väldigt tydligt att det inte är livmodern som gör ont, utan magsäcken eller tarmarna. Min första graviditet fick jag akut ont i magen i vecka 6, vecka 23 och nån gång i vecka 30 typ. Vecka 6 gjorde det fruktansvärt ont i 5-10 min. Det kändes som jag hade en ballong i magen full av luft och det pressade åt alla håll och kanter. I vecka 23 blev det så också, fast mycket mycket värre, det gick inte över och jag fick åka till specialförlossningen. Efter några timmar försvann den akuta smärtan men det fortsatte att göra sjukt ont så jag sökte vård dagen efter igen. Jag fick aldrig vega vad det var och dagarna som följde kändes som att jag hade fullt av träningsvärk i magen pga smärtan. Den gången i vecka 30-ish, gjorde det väldigt ont också men vecka 23 var fortfarande värst. Men då fick jag också söka hjälp men ingen hittade felet.

Min andra graviditet var samma sak i vecka 7, fast denna var den allra värsta gången av dom alla!! Jag vaknade mitt i natten och hade så sjukt ont att jag började spy. Jag har aldrig tidigare spytt av smärta, men det här var fruktansvärt. Det kändes som magsäcken skulle explodera som en spräckfylld ballong! Efter att jag hade spytt försvann trycket i magen och jag kunde centrera smärtan till högersida i magen, där blindtarmen satt. Mamma fick komma och hämta mig och jag kunde knappt röra ena benet för att ta mig till bilen. På sjukhuset hittade man inte vad det har som var fel, men man misstänkte blindtarmsinflammation (efter att man hade uteslutat utomkvedshavandeskap). Jag fick ligga inne ett par dagar med antibiotika tills mina värden var bättre och magontet hade släppt. Den graviditeten slutade i MA några veckor senare.

Idag när jag vaknade kände jag samma magont igen, fast mycket svagare. Det gör ont och besvärar mig, men inte så akut ont att jag behöver läkarvård. Men jag skulle inte kunna jobba med detta magontet. Det gick över efter att jag hade ätit frukost, men nu efter att ha ätit middag med familjen så är det tillbaka igen 🙁 just nu känner jag mig rädd för att sova, rädd för att vakna upp med akut magsmärta och ännu räddare är jag för ett nytt missfall 🙁 JAg tror inte magontet är kopplat till missfall för det känns att det inte gör ont i den delen av magen, men jag är ändå rädd 🙁