-
Det värsta med akut kejsarsnitt
4 dagar efter att Oliver föddes, när vi var på Neonatal, skrev jag ett inlägg som jag inte publicerat än. I det här inlägget tömde jag ut mina tankar och känslor om kejsarsnittet och vad som gjorde att jag mådde dåligt den första tiden efter att Oliver föddes. Nu har jag orkat läsa igenom det och är redo att dela med mig av exakt hur jag kände.
Jag blev faktiskt inte besviken för att det blev snitt. Jag trodde jag skulle bli det för att jag skulle bli berövad på upplevelsen jag ville ha, men som tur är så såg min hjärna det som en ny upplevelse och en erfarenhet rikare ☺️ Däremot blev upplevelsen jobbig för att det blev mycket oro istället för lycka. Jobbigast för mig var att bita ihop och lyssna eftersom det blev bråttom med snittet (egentligen blev jag ju orolig och ville gråta). Men efter snittet var ändå värst. Då separerades vi och jag fick vänta cirka 30 minuter innan jag ens fick se honom och då fick jag bara ha honom en liten stund på mitt bröst innan vi separerades igen. Victor och Oliver fick gå tillbaka till förlossningsrummet och jag blev körd till uppvaket. På uppvaket sa dom att pappa och bebis skulle komma till mig men det var mitt i skiftbyte så trots att jag påminde om det om och om igen så tror jag ingen ringde till dom. (Efteråt fick jag höra att sköterskan hade ringt på dom, men då hade dom redan väntat på samtalet så länge att dom hade börjat behandla Oliver på förlossningen istället.)
Barnläkaren letade efter Oliver två gånger i mitt rum innan hon gav upp och gick ner till förlossningen. Det var svinjobbigt. Jag ville inget annat än att få tillbaka känseln i benen så att jag kunde gå därifrån. Det blev inte heller bättre av att hela rummet var helt tomt, ingen var där med mig så jag låg bara och stirrade i en vägg och kände mig tom och likgiltig. Just detta var det jobbigaste på hela förlossningen faktiskt 😢
Nu efteråt så känns det som att både jag och Victor varit i chock och det var först igår som vi kunde börja återhämta oss känslomässigt. Jag hoppas så innerligt på att bebisbubblan kan få komma nu, trots att den blev fröjd ♥️🙏🏻
Den här bilden är tagen efter snittet. Jag är tillbaka på förlossningsrummet, men nu är inte Victor och Oliver här längre.
-
Min födelsedag kunde blivit mitt barns dödsdag – ta alltid minskade fosterrörelser på allvar!
Tänk att vi hade så himla tur! Det kunde lika gärna varit så att vi inte hade någon Oliver idag… Usch, hemska tanke! Jag känner flera som har förlorat sin bebis på exakt det här sättet som jag nästan miste Oliver och ett meddelande från en änglamamma träffade mig så djupt i hjärtat så att jag aldrig kommer kunna glömma hennes ord. Hon skrev ”den sista sparken jag kände av en trött bebis, också blev den sista någonsin” – för det här kunde lika gärna varit jag! Den där trötta sparken på Sankt Jörgen Spa kunde varit den sista sparken som jag nånsin skulle fått känna. Det blev den sista sparken från Oliver inuti min mage, men under tiden jag skriver detta så ligger han här på mitt bröst och sover och jag vet att han kommer sparka många gånger till, fast på utsidan.
När jag upptäckte att Oliver inte rört sig på ett tag, var jag mitt uppe i födelsedagsfirande med diverse överraskningar planerade och ville egentligen inte avbryta det. Jag minns att jag kände det som att jag ”överdrev”, fast ingen hade antytt det. Dessutom hade jag i bakhuvudet, att jag åkt in med gråten i halsen tre gånger med dom andra barnen, för att jag känt minskade fosterrörelser som visat sig vara falskt alarm så det tog emot att ”dra igång en stor apparat” för att åka in till sjukhuset den här dagen, särskilt när vi hörde hjärtljud med dopplern vi har här hemma. Men samtidigt visste jag att det kunde vara en falsk trygghet eftersom det är omöjligt att avgöra hur bebisen mår på det sättet, mer än att den är vid liv. Klockan var 16.00 när jag sa till Victor att vi måste åka in innan kl 19.00 (då stänger akuten för gravida). En minut senare gick vattnet och då såg vi att det var bajs i och förstod att vi måste åka direkt.
Det var tur att vattnet gick så att jag inte behövde fundera utan vi åkte direkt. Jag kan inte låta bli att tänka på vad som hade hänt om Oliver inte hade klarat sig. Jag skulle aldrig kunna fira en endaste födelsedag till, för jag skulle ju alltid veta att min födelsedag också var mitt barns dödsdag. Usch! Det är hemskt att tänka på det, men att tänka på vad som kunde hänt, har också hjälpt mig att skifta fokus från att ”något hemskt har hänt oss” med det akuta snittet, chocken, osv, till att ”vi har haft enorm tur” så det känns som jag mår bättre av att tänka på det här sättet. Det som däremot är jobbigt att tänka på är vad som hade hänt om vattnet inte hade gått. Vi hade redan bestämt oss för att åka in, men hur länge hade vi väntat? Usch, jag får dåligt samvete av att tänka på det…
Har ni åkt in för minskade fosterrörelser någon gång?
-
Förlossningsberättelse bebis nr 4 – del 3 – Akut kejsarsnitt
Här kommer tredje och sista delen av förlossningsberättelsen, del 1 och del 2 kan ni läsa genom att klicka på länkarna 🙂
19.10 Jag hade kraftiga värkar när dom skulle köra upp mig till operationsrummet och ville egentligen inte släppa lustgasen, jag frågade till och med om jag fick ta med den, men det gick ju inte. Det gick ändå bättre att andas igenom värkarna än vad jag trodde det skulle göra. I operationsrummet var det fullt med folk som presenterade sig och för mig som var mitt uppe i värkarbete så kändes miljön stressig. Jag fick blunda för att kunna andas igenom värkarna så lugnt som möjligt, samtidigt som jag hörde personalen prata med varandra. Det kändes otäckt när jag hörde saker som ”Nej, det gör vi inte nu, det är inte prioriterat” och ”Lägg ner henne snabbt” efter att jag hade fått spinalen. Men jag minns också att barnmorskan hade koll på bebisen hela tiden med CTG. Hon stod framför mig och höll fast dosan mot min mage samtidigt som hon pratade lugnt till mig om bebisen. Jag kunde också se hjärtljuden på skärmen framför mig, så det gjorde mig lugn. Jag försökte fokusera på det jag kunde göra för att det skulle gå så fort som möjligt.
19.20 Efter att jag hade fått spinalen så tog det en stund innan den började verka helt. Jag vet inte hur lång tid det brukar ta, men jag kunde till en början känna vad dom gjorde så dom fick vänta med den där hemska rengöringen i underlivet för det kändes som att dom höll på att skrubba mig med sandpapper. Narkosläkaren sprejade kallt vatten på min mage för att testa om jag reagerade på att det var kallt och det gjorde jag, så dom fick vänta lite med snittet. Efter en stund sa läkaren att om spinalen inte fungerar nu så söver dom mig och det ville jag ju inte, men samtidigt var jag livrädd att det skulle kännas något. Men jag kände som tur var ingenting när dom gjorde snittet, däremot SÅG jag det för att det speglade sig i lampan som kirurgerna använde! Så otäckt! Sköterskorna försökte vinkla om lampan, men det hade inte kirurger tid med så dom fick sätta upp ett till skynke ovanför mig så att jag inte kunde se.
19.27 Föddes vår bebis med kejsarsnitt. Jag kände när bebisen plockades ut ur min mage, men vi varken hörde eller såg bebisen eftersom h*n lämnades över till neo som tog hand om bebisen på ett barnbord i hörnet på rummet. Victor gick dit när han fick syn på dom. Jag lyssnade och försökte se, men eftersom dom stod snett bakom mig så kunde jag bara se lite om jag vred nacken maximalt. Det jag såg var en massa ryggar och en liten fot. Sen hörde jag att Victor skrattade till och då visste jag att bebisen var utom fara. Efter en stund kom barnmorskan och berättade för mig vad det var som hände. Hon sa att bebisen får syrgas och att han återhämtar sig… och efter det kunde jag inte höra mer utan svarade ”Sa du han?!”. Hon svarade ”Jag vet inte varför jag sa det, kan du vänta tills Victor kommer och pratar med dig”
Några minuter senare kommer Victor och berättar att vi fått en liten pojke och med världens bredaste leende säger han att han tycker att han ska heta Oliver 🙂 Därför blev det en Oliver 🙂
Oliver vägde 3200 gram och var 50,5 cm lång. När han föddes var han alldeles kritvit men kunde andas själv till en början, men sedan fick läkaren hjälpa honom med syrgas i 18 minuter innan han kunde själv. Läkaren förklarade att Oliver hade det tufft den sista stunden i magen, men kroppen är smart och prioriterar hjärnan så att den inte får syrebrist, resten av kroppen återhämtade sig snabbt. Han hade tagit ganska mycket av sina resurser så han hade lågt blodsocker när han föddes, därför matade neo honom med ersättning via sond direkt efter födseln.
Efter en lååååång stund, minst en halvtimme, fick jag äntligen ha Oliver på mitt bröst. Den känslan var MAGISK! Efter en låååång graviditet (kändes som det i alla fall) och en chockartad förlossning så hade jag äntligen vår bebis hos mig! Tyvärr var det inte så lång stund för efter några minuter så separerades vi igen. Jag skulle köras iväg till uppvaket och Victor och Oliver fick gå ner till förlossningen igen.
20.08 När jag kom till uppvaket så var det mitt i ett skiftbyte och jag upplevde att jag glömdes bort lite grann. Först var det en sköterska som ställde frågor till mig och som sa att jag skulle få värktabletter innan bedövningen klingade av och att pappan och bebisen skulle få komma upp till mig. Men sen fick jag ligga ensam i rummet och då kom barnläkaren och letade efter Oliver. När den nya sköterskan kom påminde jag om värktabletterna och att ringa på pappa och bebis vid två tillfällen, medans läkaren kom och letade efter Oliver en andra gång. Tillslut fick jag värktabletter och en isglass, men ingen sa något om att dom ringt på pappa och bebis, så där låg jag i över en timme och stirrade på dom vita väggarna och en lapp där stod det ”Öppna inte fönstret”. Jag kände mig så tom och likgiltig att det var otäckt… När bedövningen släppt så mycket att jag kunde lyfta benen helt och hållet kördes jag ner till förlossningen, men då var Victor och Oliver inte där så jag fick ligga ensam igen. Men det var inte lika jobbigt för då hade jag åtminstone min telefon och något att göra 🙂
I efterhand så kändes den där stunden på uppvaket faktiskt som det jobbigaste under hela förlossningen. Det kändes som att den berövade mig på den där oxytocin-kicken av att ha fött barn och både lyckorus och bebisbubbla uteblev den här gången.
21.25 Efter en stund kom Victor med Oliver och då fick vi veta att vi skulle bli kvar på förlossningen över natten för att sedan flyttas till BB. Jag berättade att jag inte hade mått bra under sista delen av graviditeten och efter den här förlossningen så kändes det ännu värre så jag ville inte bli lämnad ensam på BB. Alla var väldigt förstående och vi fick under natten ett eget rum på BB så att Victor också kunde stanna.
Så här fin var Victor i sina sjukhuskläder, som en tjej på instagram skrev så fint ”Han hade ju 100% varit en läkare man hade besökt med det smilet! 😅👌🏻”
Men då visste ingen av oss att vår sjukhusvistelse skulle komma att bli ännu längre, vad som hände berättar jag i ett annat inlägg…
Du kanske gillar det här
Hur startar förlossningen?
Min förlossning
10 saker om förlossningen med Lucas
-
Förlossningsberättelse med bebis nr 4 – del 2
Jag tänkte jag skulle fortsätta på förlossningsberättelsen med vår lilla fyra 🙂 Som jag skrev i förra inlägget så gick fostervattnet kl 16.00 och eftersom jag inte kände några rörelser och det var bajs i vattnet så blev det bråttom. Victor ringde sina föräldrar som redan var på väg hem till oss för att fira mig, men dom åkte från Åsa så det skulle ju ta en liten stund så därför ringde vi Veronica också. Under tiden vi väntade så packade vi in allt i bilen och då kom grannarna hem, så lägligt!
16.45 Vi åkte hemifrån. Jag var superexalterad över att vattnet gått, men såklart lite orolig också. Jag satt och pillade med min mobil när jag plötsligt reagerade på att Victor stannade mitt i vägen. Jag frågade förvånat varför han stannade och då pekade han bakåt. I samma stund kom det en polis fram till rutan som frågade efter Victors körkort. Alltså vad är oddsen?! Det kändes som att vara med i en film när Victor förklarade att vi är på väg till förlossningen och polisen släppte oss på en gång! Det är vi såklart väldigt tacksamma för, för även om jag inte hade onda värkar så hade vi ju bråttom upp till förlossningen.
17.05 Vi blev inskrivna på förlossningen. Eftersom vattnet gått så väntade barnmorskan med att undersöka mig, däremot kopplade hon på en CTG-kurva för att mäta bebisens hjärtljud och gav mig en knapp att trycka å för varje fosterrörelse jag kände. Det var bara det att jag inte kände en enda rörelse, inte ens en hicka. Bebisens hjärtljud var också väldigt höga och varierade knappt överhuvudtaget. Under 45 minuter så låg hjärtljuden mellan 155-175. Jag har aldrig sett så höga hjärtljud hos barnmorskan förut. Jag hade svaga värkar som kom ganska regelbundet, men dom var fortfarande såpass svaga att jag kunde prata mig igenom dom utan problem.
18.00 CTG blev inte godkänd. Barnmorskan försökte sätta en skalpelektrod på bebisens huvud istället för CTG-apparaten och då fylldes hela sängen av fostervatten. Min ena fot hamnade så djupt i det mörka vattnet att den knappt syntes! Det var extremt mycket vatten!
18.10 Skalpelektroden lossnar så barnmorskan försöker sätta om den när en läkare kommer in och det fortsätter rinna mörkt fostervatten. Läkaren utbrister: ”Var det inte vattenavgång?” Senare fick jag höra att jag hade väldigt mycket vatten och att fosterhinnan antagligen hade gått högre upp i magen, eftersom det fortfarande fanns så mycket vatten kvar när vi kom in till förlossningen. Så den där lilla sparken jag trodde jag kände på sidan av magen sekunderna innan det började sippra, var när det gick hål på fosterhinnan och sprutade ut. Såååå häftigt!
18.15 Läkaren bestämmer sig för att ta ett prov på bebisens huvud för att se om h*n har börjat bilda mjölksyra eftersom det är ett tecken på att bebisen inte mår bra. Provet misslyckas gång på gång eftersom det rinner för mycket fostervatten och till slut är det tre olika läkare i rummet som kämpar med detta. För mig kändes det där provet som att göra en ordentlig hinnsvepning gång på gång samtidigt som mina värkar tilltog i kraft. Det hela tog 45 minuter och jag fick bara ondare och ondare så tillslut fick jag lustgasen, dock var det bara syrgas i den eftersom ingen slagit på lustgasen. Det upptäckte Victor efter en stund när jag klagat på att den var så svag. Haha! Tur att han hade kollade! Under hela tiden så frågade läkarna om det gick bra med mig och jag svarade ”Ja, jag säger till annars. Jag är ganska tålig”. I min journal står det att bebisens hjärtljud har bättre variation efter att jag gått upp i värkarbete, men att hjärtljuden går ner mer än en minut i samband med värk (komplicerade variabla deceleratiner), vilket kan bero på att t.ex. navelsträngen är i kläm.
18.58 Äntligen fick dom provet och det visade att bebisen hade börjat bilda mjölksyra och nu gick det undan! Läkarna förklarade snabbt för mig att det inte gick att säga säkert om bebisen mådde dåligt eller inte, men att dom tror det är bäst för bebisen att födas med akut kejsarsnitt nu. Jag förstod, jag tänkte redan när jag såg fostervattnet att det skulle bli så, särskilt eftersom jag inte heller känt mer än en enda rörelse på hela dagen. Jag hörde att dom ringde upp till operation och sa att det är ”brådskande akut”. Rummet var fullt av folk, två personer hjälpte mig av med mina kläder och satte på mig en sjukhusskjorta. Victor försvann in på toaletten och en minut senare kom han ut i blåa sjukhuskläder. Min säng packades med grejer (ingen aning om vad men det var massa saker som skulle med upp till operation tydligen). Och innan jag visste ordet av så rullades min säng ut i korridoren…
Det syns inte på bilden, men här börjar jag känna tårarna brinna innanför ögonlocken. Jag kommer ihåg att jag tänkte ”Nu börjar jag gråta”, men sen tänkte jag att det inte finns tid för det. Jag behöver fokusera och lyssna på allt som dom ber mig göra och därför höll jag ihop.
Fortsättning följer…
-
Min födelsedag och bebisens BF – förlossningsberättelse del 1
Jag trodde inte att Victor hade planerat något speciellt på min födelsedag eftersom det också var bebisens beräknade födelsedatum, men på morgonen den 21:a juli, väckte Victor mig och sa att jag skulle ta på mig bikini, en klänning och packa solkräm. När jag kom ner så blev det frukost och under tiden jag satt där och åt så fick jag syn på min bästa kompis Veronica och Maximilian genom fönstret! Först trodde jag att hon skulle vara barnvakt så jag och Victor kunde åka iväg på något mysigt, men hon och Victor hade varit så finurliga att dom hade planerat för tjejmys den här dagen 🙂
Efter frukosten gick jag och Veronica ut till bilen. Jag hade fortfarande ingen aning om var vi skulle, men listade ganska snart ut att vi var på väg till Sankt Jörgens spa 🙂 Väl där blev jag bortskämd så det skrek om det! Vi solade, badade, åt och drack gott hela dagen 🙂 Så tacksam över att jag har en så fin bästis!
Jag hade inga som helst känningar på att det vankades förlossning och var tvärsäker på att jag skulle gå över tiden. Hela graviditeten hade jag dessutom sagt att jag inte ville att bebisen skulle födas på min födelsedag eftersom mina födelsedagar har blivit så roliga sen jag träffade Victor, men framåt slutet var jag sååååå trött på att vara gravid. Jag ville inget hellre än att bebisen skulle komma ut så jag hade precis börjat säga ”hellre på min födelsedag än två veckor över tiden”.
Sista bilden på mig med kanonkulan… alltså herregud vad stor den var!
På Sankt Jörgen spa köpte Veronica ananassmoothie för att driva ut bebisen och vi åt rejäla kräftstjärtsmackor på rågbröd.
Efter lunch när vi tog ett dopp i poolen så kände jag att det vibrerade lite i magen. Det var en jättesvag känsla som påminde mer om hicka än om sparkar och för att vara helt ärlig så är jag inte säker på om det bara var inbillning, men det fick mig i alla fall att fundera på när jag kände bebisen sist. Jag och Veronica började prata om det och jag minns att Veronica sa ”Men du har känt bebisen idag va?”. Jag minns inte vad jag svarade, men efter det började jag bli lite orolig. Bebisen brukade röra sig mindre på förmiddagen, men så här stilla, så här länge under tiden jag vilar? Nej, bebisen brukade ju komma igång när jag låg och vilade på soffan mitt på dagen… Jag började buffa på bebisen men fick inga gensvar alls och inte heller när vi drack en iskall drink. Tillslut bad jag Veronica rucka på huvudet som hos barnmorskan, för då brukar bebisen komma igång. Veronica gjorde det två gånger och efter andra fick jag en spark. Det kändes bra, men det var en tröttare spark än vanligt och när bebisen fortfarande inte kom igång där inne i magen så fortsatte oron att gro.
Klockan 16.00 var vi hemma igen och då la jag mig på sidan på soffan och försökte få igång bebisen, men inget hände. Victor provade också att rucka på huvudet utan något gensvar. Victor hämtade hjärtljudsdopplern som vi använde i början på graviditeten så att vi kunde höra om bebisen levde och det gjorde den, tack och lov! Men jag vet också att det inte räcker att veta att hjärtat slår. En bebis som mår bra ska ha varierande puls, inte en och samma, och det kan vi inte se med vår doppler och bör inte heller bedöma själva. Jag började googla och kom in på Spädbarnsfonden som skriver att man ska åka in för minskade fosterrörelser eller om man inte känner igen bebisens rörelser. Spädbarnsfonden skriver också att det är en myt att bebisen rör sig mindre på slutet för att det är trångt (det stod det i läroböcker förr så inte konstigt att myten lever kvar) och att det finns en massa knep som att dricka kallt osv för att få igång bebis, men att även om bebisen rör sig lite så kan den må precis lika dåligt. Man ska därför lita på sin magkänsla och min sa att vi borde åka in, även om det innebar att behöva avbryta mitt födelsedagsfirande. Klockan var 16.00 och jag hörde mig själv säga att vi måste i alla fall åka in innan kl 19.00 för då stänger dom på Akutmottagningen för gravida och nyförlösta. Precis efter det kände jag vad jag trodde var en spark i sidan av magen och ropade ”NUUU!” till Victor, men bara sekunder senare började det sippra mellan mina ben och jag ropade med förvåning ”ÄLSKLING, MITT VATTEN GÅR!”
Victor satt på fotändan av soffan och hjälpte mig snabbt upp för att undvika att vattnet kom på soffan. Och när jag ställde mig upp så fortsatte det rinna mycket! Men vattnet var inte genomskinligt, det var gult som kiss och ju mer som kom, ju mörkare blev det. Då förstod vi att bebisen antagligen bajsat i vattnet och kanske inte mådde så bra där inne. 16.15 ringde vi upp till förlossningen och 45 minuter senare var vi där.
Fortsättning följer…
Du kanske gillar det här
Gravidvecka 17 – bebis nr 4
Fantastisk helg på Upper House!
Barnmorskan vecka 30 (29+5)
-
Ett livstecken
Hej på er! Det är så mycket jag vill skriva nu och jag inser att det tar en liten stund för mig att formulera mig så därför börjar jag med ett litet livstecken 🙂 För en vecka sedan blev jag mamma för fjärde gången till den här lille krabaten 🙂 Mer om det kommer i nästa inlägg!
Du kanske gillar det här
Snart slut på saker att äta…
Magen vecka 22 – bebis nr 4
Härlig semester på Cypern
-
Hur var det att föda barn under corona-pandemin?
Det är ganska så speciella tider att vara gravid och föda barn under coronapandemin. Det har varit många restriktioner, framför allt för papporna som knappt kunnat delta i något alls. Så tråkigt! Victor hann bara vara med på två barnmorskebesök innan corona slog till i Sverige och det var på håret att han fick vara med på ultraljudet. På förlossningen är det också restriktioner, men olika i olika delar av landet. I Göteborg får man ha med sig en person, men bara en och samma (alltså man får inte byta medföljande person under förlossningen). Efter förlossningen får partnern åka hem och mamma och bebis körs upp till BB, där mammorna i princip blir isolerade på sina BB-rum. Just därför valde vi tidig hemgång och åkte hem redan samma kväll (6 timmar efter att William fötts).
I vissa delar av landet får papporna inte vara med på igångsättning. Då får papporna komma när den aktiva förlossningen börjar. Jag vet inte om ni såg det, men just detta ledde till att Jocke i ”Jocke & Jonna” missade sitt barns födsel eftersom Jonna födde så sjukt snabbt efter igångsättningen. Sååååå tråkigt! Jag ville verkligen inte bli igångsatt så jag hade vägrat om jag inte fick ha Victor vid min sida. Tur att partnern får vara med på igångsättning på Östra sjukhuset i Göteborg 🙂
På förlossningen märkte jag inte så stor skillnad förutom att Victor inte fick gå ut ur rummet för att hämta kaffe eller lägga saker i kylskåpet. Men det gjorde inget för vår barnmorska var gullig och hämtade det vi ville dricka och det gick superbra att beställa mat och betala med Swish 🙂
När vi skulle åka hem så fick Victor egentligen inte lämna rummet för att komma tillbaka igen efter att ha hämtat bilen, men eftersom jag hade väldigt lågt blodtryck pga att jag hade blött mycket och därför inte vågade bära William till entrén så fick han komma in igen för att hämta oss. Jag upplevde ändå förlossningen som ”flexibel” trots att dom hade restriktioner att rätta sig efter. Till exempel så har jag hört att dom många gånger låter den lilla familjen stanna på förlossningsrummet i upp till 24 timmar om det inte var möjligt med tidig hemgång, men det beror såklart på om det finns plats.
Det har varit mycket oro kopplat till att vara gravid under pandemin tycker jag. Till en början var jag väldigt orolig för vad som skulle hända med bebis i magen om jag blev sjuk. Men som tur är verkar dom flesta bebisar klara sig bra, både i magen och på utsidan av magen. På slutet var jag mest orolig för att Victor skulle bli sjuk och därmed missa förlossningen, det skulle kännas som en KATASTROF! Usch!
Nu känner jag mig glad över att William äntligen är ute, för även om Corona-pandemin inte är över så är jag inte lika orolig längre 🙂
Hur tyckte ni andra att det var att vara gravida och föda barn under coronapandemin?
Du kanske gillar det här
FÖRLOSSNINGS VLOGG | Världens ROLIGASTE förlossning
Äntligen är HAN här!
VÅR FÖRLOSSNINGSBERÄTTELSE
-
FÖRSTA TIDEN MED EN NYFÖDD | VLOGG
Vi har precis publicerat en ny vlogg på vår kanal! I veckans video får ni hänga med på 2-veckors-kontroll av William och på en utflykt med dom stora kidsen 🙂 Livet med en nyfödd helt enkelt!
Om ni har youtubekonto så skulle vi bli hemskt glada om ni ville gilla videon och prenumerera på vår kanal 🙂 Berätta gärna vad ni tycker om videon, här eller på youtube!
Du kanske gillar det här
Nyföddfotografering
Någon har visst inte gjort sina knipövningar…
Hur länge ska Victor vara pappaledig?
