ALDRIG KÄNT MIG SÅ HANDIKAPPAD

Hela förra veckan har varit ett HELVETE rent ut sagt! Jag har varit med om många jobbiga grejer i mitt liv, men det som hände mig förra veckan kan jag lätt klassa som en av dom jobbigaste grejer min kropp nånsin varit med om. Fy vad hemskt det varit!

I måndagsmorse vaknade jag och upptäckte att jag var helt handikappad. Jag hade helt fruktansvärt ont i svanken och kunde inte ta mig upp från sängen utan hjälp. Jag tänkte direkt att det är min foglossning eftersom den suttit i svanken de sista månaderna och att jag helt enkelt överansträngt mig när vi rensade ut i gästrummet lördagen innan. Jag är van vid att jag får mer ont när jag anstränger mig, men det brukar alltid gå över på 1-2 dagar, så när jag vaknade på tisdagen så hade jag fortfarande gott mod trots att jag hade så ont. Vi försökte lindra smärtan med värmekudde, men det var påfrestande att varken kunna sitta, stå eller gå. Jag kunde inte ens lyfta upp benen i sängen eller vända mig i sängen. Jag fick kämpa och dra med armarna för att ta mig upp eller ens flytta mig längre in på sängen.

På onsdagen när jag vaknade och FORTFARANDE hade lika ont eller kanske till och med mer ont så brast det för mig. Jag grät och ringde runt till massor av olika rehabmottagningar i Göteborg för att hitta en akuttid. Tillslut ringde rehab i Eriksberg upp och erbjöd mig ett hembesök av en fysioterapeut. Jag var såååå tacksam! En jättegullig fysioterapeut kom hem till mig med kryckor och TENS-apparat som lindrade lite för stunden och gjorde att jag kunde ta mig upp ur sängen själv. Det hjälpte mig också så att jag kunde gå till toaletten utan att få ”stötar” från svanken som gjorde att jag tappade kraft på benen. Fysioterapeuten trodde att jag drabbats av foglossning och något mer… vad sa hon inte.

På natten drömde jag oroligt. Jag drömde att jag födde vårt barn, en dotter, men att jag fortfarande hade så ont att jag inte kunde bära barnet och därför glömde bort att mata det. Det hela slutade med att jag hoppade från Älvsborgsbron. Helt fruktansvärd dröm! Jag var verkligen helt förstörd! Det här gjorde mig desperat, så jag bestämde mig för att testa att gå till en kiropraktor. Jag fick en massa tips och tillslut fick jag en akuttid på en klinik samma dag. Kiropraktorn gjorde en lättare behandling och jag kände en liten skillnad redan när jag gick därifrån och hoppades på att bli bättre under helgen.

På fredagen hade jag fortfarande jätteont, men på lördagen vaknade jag och mådde lite bättre. Då kändes det som att den värsta smärtan försvunnit, men att ryggen/svanken var tvångsspänd. Jag kunde liksom inte slappna av eller kuta rygg och ju längre jag stod eller satt upp ju mer spändes ryggen åt tills jag var tvungen att lägga mig ner. Jag tänkte att om bara spänningarna kunde försvinna så skulle allt bli bra…

Men på söndagen, var det tyvärr sämre igen! Jag hade plötsligt ännu mer ont och bara låg och grät och grät. Det kändes som att jag höll på att ramla ner i ett svart hål och inget spelade nån roll längre. Jag ville ha ut bebisen samtidigt som jag var livrädd för att föda barn när jag inte kan röra mig och är så spänd….

Igår (måndag) var vi hos barnmorskan för att göra hinnsvepning – just för att jag inte orkar mer. Jag kände också att det inte var värt att invänta en spontan förlossning när jag mår så dåligt. Det är inget liv att vara sängliggandes och ha så här ont, dag ut och dag in. Det tar på krafterna både fysiskt och psykiskt, så jag bad om en igångsättning och fick en tid för bedömning redan imorgon (onsdag). Efter att vi hade varit hos barnmorskan åkte vi vidare till kiropraktorn som till min glädje lyckades lösa upp spänningarna så nu kan jag gå snabbare, ställa mig upp själv (även om det fortfarande gör ont att räta ut ryggen), kuta rygg som en katt och spänna skinkorna! Allt är tusen gånger lättare och jag mår tusen gånger bättre! Dessutom trodde kiropraktorn inte längre på diskbuktning utan att jag helt enkelt fått ryggskott. Det kändes bra eftersom det inte är farligt och läker snabbare 🙂

Idag är det samma som igår, alltså mycket bättre! Jag njuter av att ha min kropp tillbaka även om jag fortfarande har ont så kan jag röra mig! Och smärtan är hanterbar. Så nu känner jag att jag faktiskt vill vänta på en spontan förlossning trots allt 🙂 Det känns fantastiskt!

Imorgon har jag kiropraktorn igen och bedömningssamtalet på Östra. Jag tänker att jag väntar tills imorgon och ser då hur jag mår så att det inte kommer ett till bakslag och om allt känns okej imorgon så ringer jag och avbokar tiden.

Jag är sååååå tacksam! Nu ska jag försöka göra det som krävs för att tanka oxytocin inför förlossningen så nu får det vara slut på olycka.