Förlossningen 4:e barnet

Förlossningsberättelse med bebis nr 4 – del 2

Jag tänkte jag skulle fortsätta på förlossningsberättelsen med vår lilla fyra 🙂 Som jag skrev i förra inlägget så gick fostervattnet kl 16.00 och eftersom jag inte kände några rörelser och det var bajs i vattnet så blev det bråttom. Victor ringde sina föräldrar som redan var på väg hem till oss för att fira mig, men dom åkte från Åsa så det skulle ju ta en liten stund så därför ringde vi Veronica också. Under tiden vi väntade så packade vi in allt i bilen och då kom grannarna hem, så lägligt!

16.45 Vi åkte hemifrån. Jag var superexalterad över att vattnet gått, men såklart lite orolig också. Jag satt och pillade med min mobil när jag plötsligt reagerade på att Victor stannade mitt i vägen. Jag frågade förvånat varför han stannade och då pekade han bakåt. I samma stund kom det en polis fram till rutan som frågade efter Victors körkort. Alltså vad är oddsen?! Det kändes som att vara med i en film när Victor förklarade att vi är på väg till förlossningen och polisen släppte oss på en gång! Det är vi såklart väldigt tacksamma för, för även om jag inte hade onda värkar så hade vi ju bråttom upp till förlossningen.

17.05 Vi blev inskrivna på förlossningen. Eftersom vattnet gått så väntade barnmorskan med att undersöka mig, däremot kopplade hon på en CTG-kurva för att mäta bebisens hjärtljud och gav mig en knapp att trycka å för varje fosterrörelse jag kände. Det var bara det att jag inte kände en enda rörelse, inte ens en hicka. Bebisens hjärtljud var också väldigt höga och varierade knappt överhuvudtaget. Under 45 minuter så låg hjärtljuden mellan 155-175. Jag har aldrig sett så höga hjärtljud hos barnmorskan förut. Jag hade svaga värkar som kom ganska regelbundet, men dom var fortfarande såpass svaga att jag kunde prata mig igenom dom utan problem.

18.00 CTG blev inte godkänd. Barnmorskan försökte sätta en skalpelektrod på bebisens huvud istället för CTG-apparaten och då fylldes hela sängen av fostervatten. Min ena fot hamnade så djupt i det mörka vattnet att den knappt syntes! Det var extremt mycket vatten!

18.10 Skalpelektroden lossnar så barnmorskan försöker sätta om den när en läkare kommer in och det fortsätter rinna mörkt fostervatten. Läkaren utbrister: ”Var det inte vattenavgång?” Senare fick jag höra att jag hade väldigt mycket vatten och att fosterhinnan antagligen hade gått högre upp i magen, eftersom det fortfarande fanns så mycket vatten kvar när vi kom in till förlossningen. Så den där lilla sparken jag trodde jag kände på sidan av magen sekunderna innan det började sippra, var när det gick hål på fosterhinnan och sprutade ut. Såååå häftigt!

18.15 Läkaren bestämmer sig för att ta ett prov på bebisens huvud för att se om h*n har börjat bilda mjölksyra eftersom det är ett tecken på att bebisen inte mår bra. Provet misslyckas gång på gång eftersom det rinner för mycket fostervatten och till slut är det tre olika läkare i rummet som kämpar med detta. För mig kändes det där provet som att göra en ordentlig hinnsvepning gång på gång samtidigt som mina värkar tilltog i kraft. Det hela tog 45 minuter och jag fick bara ondare och ondare så tillslut fick jag lustgasen, dock var det bara syrgas i den eftersom ingen slagit på lustgasen. Det upptäckte Victor efter en stund när jag klagat på att den var så svag. Haha! Tur att han hade kollade! Under hela tiden så frågade läkarna om det gick bra med mig och jag svarade ”Ja, jag säger till annars. Jag är ganska tålig”. I min journal står det att bebisens hjärtljud har bättre variation efter att jag gått upp i värkarbete, men att hjärtljuden går ner mer än en minut i samband med värk (komplicerade variabla deceleratiner), vilket kan bero på att t.ex. navelsträngen är i kläm.

18.58 Äntligen fick dom provet och det visade att bebisen hade börjat bilda mjölksyra och nu gick det undan! Läkarna förklarade snabbt för mig att det inte gick att säga säkert om bebisen mådde dåligt eller inte, men att dom tror det är bäst för bebisen att födas med akut kejsarsnitt nu. Jag förstod, jag tänkte redan när jag såg fostervattnet att det skulle bli så, särskilt eftersom jag inte heller känt mer än en enda rörelse på hela dagen. Jag hörde att dom ringde upp till operation och sa att det är ”brådskande akut”. Rummet var fullt av folk, två personer hjälpte mig av med mina kläder och satte på mig en sjukhusskjorta. Victor försvann in på toaletten och en minut senare kom han ut i blåa sjukhuskläder. Min säng packades med grejer (ingen aning om vad men det var massa saker som skulle med upp till operation tydligen). Och innan jag visste ordet av så rullades min säng ut i korridoren…

Det syns inte på bilden, men här börjar jag känna tårarna brinna innanför ögonlocken. Jag kommer ihåg att jag tänkte ”Nu börjar jag gråta”, men sen tänkte jag att det inte finns tid för det. Jag behöver fokusera och lyssna på allt som dom ber mig göra och därför höll jag ihop.

Fortsättning följer…

2 Comments

Leave a Reply

Din e-postadress kommer inte publiceras.

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.