Förlossning,  Förlossningen 4:e barnet

Förlossningsberättelse bebis nr 4 – del 3 – Akut kejsarsnitt

Här kommer tredje och sista delen av förlossningsberättelsen, del 1 och del 2 kan ni läsa genom att klicka på länkarna 🙂

19.10 Jag hade kraftiga värkar när dom skulle köra upp mig till operationsrummet och ville egentligen inte släppa lustgasen, jag frågade till och med om jag fick ta med den, men det gick ju inte. Det gick ändå bättre att andas igenom värkarna än vad jag trodde det skulle göra. I operationsrummet var det fullt med folk som presenterade sig och för mig som var mitt uppe i värkarbete så kändes miljön stressig. Jag fick blunda för att kunna andas igenom värkarna så lugnt som möjligt, samtidigt som jag hörde personalen prata med varandra. Det kändes otäckt när jag hörde saker som ”Nej, det gör vi inte nu, det är inte prioriterat” och ”Lägg ner henne snabbt” efter att jag hade fått spinalen. Men jag minns också att barnmorskan hade koll på bebisen hela tiden med CTG. Hon stod framför mig och höll fast dosan mot min mage samtidigt som hon pratade lugnt till mig om bebisen. Jag kunde också se hjärtljuden på skärmen framför mig, så det gjorde mig lugn. Jag försökte fokusera på det jag kunde göra för att det skulle gå så fort som möjligt.

19.20 Efter att jag hade fått spinalen så tog det en stund innan den började verka helt. Jag vet inte hur lång tid det brukar ta, men jag kunde till en början känna vad dom gjorde så dom fick vänta med den där hemska rengöringen i underlivet för det kändes som att dom höll på att skrubba mig med sandpapper. Narkosläkaren sprejade kallt vatten på min mage för att testa om jag reagerade på att det var kallt och det gjorde jag, så dom fick vänta lite med snittet. Efter en stund sa läkaren att om spinalen inte fungerar nu så söver dom mig och det ville jag ju inte, men samtidigt var jag livrädd att det skulle kännas något. Men jag kände som tur var ingenting när dom gjorde snittet, däremot SÅG jag det för att det speglade sig i lampan som kirurgerna använde! Så otäckt! Sköterskorna försökte vinkla om lampan, men det hade inte kirurger tid med så dom fick sätta upp ett till skynke ovanför mig så att jag inte kunde se.

19.27 Föddes vår bebis med kejsarsnitt. Jag kände när bebisen plockades ut ur min mage, men vi varken hörde eller såg bebisen eftersom h*n lämnades över till neo som tog hand om bebisen på ett barnbord i hörnet på rummet. Victor gick dit när han fick syn på dom. Jag lyssnade och försökte se, men eftersom dom stod snett bakom mig så kunde jag bara se lite om jag vred nacken maximalt. Det jag såg var en massa ryggar och en liten fot. Sen hörde jag att Victor skrattade till och då visste jag att bebisen var utom fara. Efter en stund kom barnmorskan och berättade för mig vad det var som hände. Hon sa att bebisen får syrgas och att han återhämtar sig… och efter det kunde jag inte höra mer utan svarade ”Sa du han?!”. Hon svarade ”Jag vet inte varför jag sa det, kan du vänta tills Victor kommer och pratar med dig”

Några minuter senare kommer Victor och berättar att vi fått en liten pojke och med världens bredaste leende säger han att han tycker att han ska heta Oliver 🙂 Därför blev det en Oliver 🙂

Oliver vägde 3200 gram och var 50,5 cm lång. När han föddes var han alldeles kritvit men kunde andas själv till en början, men sedan fick läkaren hjälpa honom med syrgas i 18 minuter innan han kunde själv. Läkaren förklarade att Oliver hade det tufft den sista stunden i magen, men kroppen är smart och prioriterar hjärnan så att den inte får syrebrist, resten av kroppen återhämtade sig snabbt. Han hade tagit ganska mycket av sina resurser så han hade lågt blodsocker när han föddes, därför matade neo honom med ersättning via sond direkt efter födseln.

Efter en lååååång stund, minst en halvtimme, fick jag äntligen ha Oliver på mitt bröst. Den känslan var MAGISK! Efter en låååång graviditet (kändes som det i alla fall) och en chockartad förlossning så hade jag äntligen vår bebis hos mig! Tyvärr var det inte så lång stund för efter några minuter så separerades vi igen. Jag skulle köras iväg till uppvaket och Victor och Oliver fick gå ner till förlossningen igen.

20.08 När jag kom till uppvaket så var det mitt i ett skiftbyte och jag upplevde att jag glömdes bort lite grann. Först var det en sköterska som ställde frågor till mig och som sa att jag skulle få värktabletter innan bedövningen klingade av och att pappan och bebisen skulle få komma upp till mig. Men sen fick jag ligga ensam i rummet och då kom barnläkaren och letade efter Oliver. När den nya sköterskan kom påminde jag om värktabletterna och att ringa på pappa och bebis vid två tillfällen, medans läkaren kom och letade efter Oliver en andra gång. Tillslut fick jag värktabletter och en isglass, men ingen sa något om att dom ringt på pappa och bebis, så där låg jag i över en timme och stirrade på dom vita väggarna och en lapp där stod det ”Öppna inte fönstret”. Jag kände mig så tom och likgiltig att det var otäckt… När bedövningen släppt så mycket att jag kunde lyfta benen helt och hållet kördes jag ner till förlossningen, men då var Victor och Oliver inte där så jag fick ligga ensam igen. Men det var inte lika jobbigt för då hade jag åtminstone min telefon och något att göra 🙂

I efterhand så kändes den där stunden på uppvaket faktiskt som det jobbigaste under hela förlossningen. Det kändes som att den berövade mig på den där oxytocin-kicken av att ha fött barn och både lyckorus och bebisbubbla uteblev den här gången.

21.25 Efter en stund kom Victor med Oliver och då fick vi veta att vi skulle bli kvar på förlossningen över natten för att sedan flyttas till BB. Jag berättade att jag inte hade mått bra under sista delen av graviditeten och efter den här förlossningen så kändes det ännu värre så jag ville inte bli lämnad ensam på BB. Alla var väldigt förstående och vi fick under natten ett eget rum på BB så att Victor också kunde stanna.

img_5900
img_5903

Så här fin var Victor i sina sjukhuskläder, som en tjej på instagram skrev så fint ”Han hade ju 100% varit en läkare man hade besökt med det smilet! 😅👌🏻”

Men då visste ingen av oss att vår sjukhusvistelse skulle komma att bli ännu längre, vad som hände berättar jag i ett annat inlägg…

3 Comments

  • Gittan

    Vilken tur att allt gick bra efter omständigheterna. Har själv inte gjort snitt men vet ändå hur det känns att ligga kvar och inte veta något om bebis. Min trea föddes lila/blå och slapp så de fick springa iväg med honom efter försök att få igång honom hos mig. Pappan fick ju följa med men där låg jag kvar och visste inget om hur han mådde. Jag fick iaf ha en bm kvar hos mig hela tiden som pratade och sedan på mitt vädjan gick och kollade läget. Han fick inga men heller då han andades själv hela tiden men behövde syrgas och lite annan hjälp igång ordentligt.

    Förstår att de känns tråkigt att de där första riktiga mötet uteblev, är ju inte så man tänker att de ska bli även om man såklart är tacksam över att de ändå gick bra. ❤️

  • M

    Grattis till bebisen! Skönt att allt gick bra trots allt 💕. Jag har gjort två snitt och fött första barnet vaginalt. Personligen så var snitten mycket lugnare (dock planerade så klart det skiljer från akuta). Det värsta tycker jag är att vara skild från sitt barn som nyförlöst. Med första som föddes vaginalt men som inte andades vid födseln så fick jag hälsa på honom en ytterst liten stund när han kommit igång med andningen innan jag skickades till operation. Var däreftet borta från honom i 8 timmar (operation och därefter uppvak pga komplikationer) och då jag var helt ovetande om läget för honom. Så sen när tvåan föddes med snitt så blev det en sån chock. Henne fick jag ha hos mig från födsel och tills vi var på förlossningen igen. Drömmen att aldrig behöva skiljas åt 🥰. Trean fick också komma till mig först men fick sen gå till neo pga svårt med andningen. Men sen var jag ju på väg till neo så fort jag kunde (även om förlossningspersonalen tyckte jag var jobbig som skulle iväg trots ryggbedövning 😂). Ingen håller en mamma borta från sitt barn 😂.

Leave a Reply

Din e-postadress kommer inte publiceras.

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.