Jag fick en fråga för ett tag sen om jag har några specifika önskemål eller krav inför nästa förlossning, om det till exempel är något jag hade velat göra annorlunda osv. Jag måste säga att jag haft tre väldigt bra förlossningar, trots förlossningsskada efter första. Den berodde förmodligen på att han kom ut i vidöppen bjudning dvs. med ansiktet vänt uppåt istället för neråt. Visste ni att de barn som föds så brukar kallas ”stjärnskådare” – gulligt va? Det kanske är därför Lucas gillar rymden så mycket?

Jag har kanske inte så många nya önskemål eftersom jag tycker att mina förlossningar varit väldigt bra hittills, men om jag jämför med min sista förlossning så har jag två önskningar:

1. Vår förlossningsfotograf Louise – jag skulle så gärna vilja ha med henne men det känns omöjligt nu under pandemin

2. Förlossningen startar spontant – så att jag inte behöver bli igångsatt

Det gick hur bra som helst med igångsättningen och jag hade den mest fantastiska och roliga förlossningen hittills. Jag fick inte mer ont och eftersom förlossningen var planerad så han jag till och med duscha och sminka mig 🙂 Lite kul ändå! Särskilt eftersom jag gjorde en vlogg av det hela 🙂 Men jag hade önskat att förlossningen startade spontant för jag kände mig lite berövad på det. Varför ville inte kroppen? Jag fattar fortfarande inte det och det gör att jag tror att det blir igångsättning även denna gången. Det verkar ju som att jag har längre och längre graviditeter av nån anledning, eller? Första föddes på BF+2, andra på BF+7 och tredje tvingades ut på BF+12 och då var jag 4 cm öppen och hade buktande hinnor. Sjukt att det inte drog igång av sig självt!

Foto: Fotograf Wanderings

Jag har äntligen fått tillbaka min matlust och det ganska rejält – alltså jag kan sitta och sukta efter olika pastarätter på och instagram och jag slukar avokadomackor som aldrig förr! Avokado är så HIMLA GOTT! Jag är inte alls lika sugen på feta sliskiga saker som pizza, utan det som går hem just nu är något mittemellan fräsch sallad och fet pizza. Hoppas såna här nyttiga cravings håller i sig 🙂

När vi var i Branäs, precis innan jag fick covid-19 så kände jag hur det fladdrade till i magen flera gånger om dagen varje dag. Men sedan jag fick corona så känns det som att rörelserna har minskat kraftigt! Jag är inte ens säker på att det lilla jag känner är sparkar och det är absolut inte varje dag jag känner något alls. Det gör mig lite orolig. Jag är i vecka 17 nu så jag tycker ändå att rörelserna jag kände i vecka 14 borde blivit tydligare med tanke på att jag alltid känt av mina barn tidigt (förutom William för då låg moderkakan i framvägg). Det känns faktiskt jobbigt och även fast jag försöker att inte oroa mig, för jag kan ändå inte göra nåt åt saken, så blir jag lite mer orolig för varje dag som går. Vi har ultraljud igen om 3 veckor, men det enda jag känner inför det är ångest…. Jag vill att sparkarna ska komma igång innan ultraljudet för då kommer jag inte vara orolig när vi går dit. I vanliga fall vill man ju ofta komma på ultraljud för att se att bebisen lever, men just nu känner jag att jag vill veta att bebis lever INNAN vi går till dit… Jag funderar på om jag skulle ringa min barnmorska och berätta att jag känner mig orolig och fråga om jag får komma och lyssna på hjärtat, men tänk om hon inte hittar några hjärtljud – det känns lika hemskt! Jag vet inte om jag vågar. Usch vad jobbigt! Jag hoppas verkligen sparkarna kommer igång så jag slipper oroa mig!

Jag är så glad över att äntligen vara i andra trimestern! Jag tycker att första trimestern varit extra tuff i den här graviditeten och jag tror det beror på en rad saker bl.a. pandemin och att jag är hemma med en 1-åring. I början av graviditeten är man ju extra trött och mår illa och behöver egentligen lyssna på kroppens signaler, men det är inte så lätt när man har en 1-åring att ta hand om samtidigt. Jag har försökt sova när han sover och inte göra så stor grej över att jag inte orkat nånting. Han är ju trots allt inte så krävande vad det gäller aktiviteter. Han är ju nöjd och lycklig så länge han får närhet, kärlek, mat, vatten och sömn typ… Samvetskvalen har handlat mer om att jag inte orkar med tempot som min snart 6-åring håller och hon har några gånger sagt att hon vill att bebisen ska komma ut nu så att mamma orkar igen…

Jag ser framemot att må bättre under denna trimestern. Illamåendet är ju redan borta och jag har börjat tycka att kaffe är okej igen (inte lika gott men okej) och tröttheten verkar försvinna mer och mer. Jag känner mig i alla fall mer och mer motiverad och har mer lust till saker nu än jag haft på länge 🙂 Jag hoppas på att orka hålla kroppen stark så att jag slipper ont i ryggen och andra krämpor som kan gå att undvika. Foglossningen lyser fortfarande med sin frånvaro och jag funderar på om även den kan hålla sig borta genom att vara lite mer aktiv än var jag var i förra graviditeten. Foglossning är ju en jobbig smärta för man får ju den EFTER att man ansträngt sig och då blir man ju rädd för att anstränga sig och ännu mer stillasittande. Förra graviditeten fick jag höra att blodgenomströmning från träning är bra mot foglossning och när jag började gravidvattengympan så blev jag ju bättre 🙂 Nu tänker jag att jag ska försöka hålla mig aktiv från början så att det inte blir lika kämpigt att börja röra på mig när jag redan har ont.

Jag drömmer ofta om att resa nånstans. Jag tycker det ser så mysigt ut med alla gravidmagar i turkost vatten och det har liksom lite varit på min bucket list, men corona satte ju stopp för det förra graviditeten. Vi får se om det blir annorlunda denna gången och om det finns nån värme nånstans i medelhavet i april. I så fall hade vi gärna velat åka på en trevlig all inclusive resa så man verkligen får semester från alla måsten 🙂