Slutet av graviditeten

Det blev ett till långt uppehåll här, men nu är jag förhoppningsvis tillbaka 🙂 Den sista tiden av den här graviditeten har varit extremt omtumlande. Jag har ju, som ni sett, haft extremt ont i kroppen och dessförinnan hamnade jag i en graviditetsdepression. Jag brukar normalt sett hantera känslor genom att skriva av mig, men nu handlade mina känslor om sånt jag inte kan skriva öppet om och då kändes det så meningslöst att skriva.

Jag var ganska uttömd framåt slutet av graviditeten och kände det som att jag redan gått över jättelänge och ville helst bara få ut bebisen. Jag ägnade mycket av min tid att läsa på om oxytocin och hur man kan kicka igång förlossningen genom att öka på oxytocinflödet. Oxytocinet är ju det hormon som får förlossningen att hända, utan oxytocin så kan mamman inte få några värkar. Ibland var det skönt att läsa på, men för det mesta slutade det med att jag grät en skvätt.

Oxytocin är ett hormon som utsöndras av ”lugn och ro” och ”kärlek”, som t.ex. massage, kärleksfulla beröringar, kramar, mys, sex, orgasm osv. Det kändes därför bra att läsa om det och försöka få till fler tillfällen för det. Men på vissa sidor stod det också att om mamman är nedstämd, gråter och är ledsen så hämmar det oxytocinproduktionen och eftersom jag gråtit så mycket sista tiden så gav det mig ångest att läsa. Jag blev bara ännu mer ledsen. Dessutom var det så intensivt så det kändes som att ”lugn och ro” aldrig infann sig och det gjorde mig stressad. På en annan sida läste jag att oxytocinet främjas av att ”gråta ut”, ni vet när man gråter så mycket att man drar en djup suck efteråt, då slås tydligen oxytocinet på. Anledningen till att det här blev så viktigt för mig var för att förlossningen aldrig drog igång med William. Jag kände att min kropp inte ”funkade” som den skulle och att var på ett sätt övertygad om att det skulle bli samma igen. Jag tänkte att min kropp hade förlorat förmågan att föda barn på egen hand, men samtidigt ville jag ge den en ärlig chans till revansch genom att skapa rätt förutsättningar.

Hur som helst, detta är anledningen till att det inte har blivit så många inlägg i slutet av den här graviditeten. Däremot så känner jag nu att jag har hur mycket som helst att berätta! Som om den här graviditeten inte var dramatisk nog med mitt fruktansvärda ryggskott så blev det en minst sagt lika dramatisk förlossning där vi är extremt tacksamma att vårt barn faktiskt överlevde. Fortsättning följer..!

Relaterade Inlägg

Skriv en Kommentar

Din e-postadress kommer inte att publiceras.

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

Annonsera här