Den här helgen avslutades på bästa sätt genom att jag bjöd Victor på en lyxig weekend till vårt favoritställe Upper House 🙂 Det var min julklapp till Victor som jag egentligen hade planerat att vi skulle göra på jullovet, men då blev barnvakterna smittade av corona så det fick bli nu istället. Vi hade det som vanligt, HELT FANTASTISKT!

Vi fick ett jättecoolt rum med fönster i två riktningar och ett jättelikt badrum med två ingångar 🙂 På morgonen när vi vaknade var det till Göteborgs mest makalösa utsikt!

Vi började som vanligt med 2 timmar på spat som vi avslutade inne i hamamet med att skrubba varandra från topp till tå 🙂 Efter det duschade vi av oss och gick ner till relaxen där vi fyllde på med lite dryck och torkad frukt innan det var dags för massage.

Victor fick en helkroppsmassage medan jag fick gravidmassage med fokus på rygg och nacke eftersom jag har haft väldigt ont till och från. Killen som masserade mig visste precis vad han gjorde och löste upp hårda knutar och triggerpunkter över hela min rygg och nacke och idag två dagar senare är jag mycket mer rörlig än jag varit på länge! Det är verkligen värt att gå på behandlande massage ibland 🙂

Efter massagen gick vi tillbaka till vårat rum och drack det sista av vårt alkoholfria mousserande som Upper House så gulligt hade överraskat oss med. Sen gjorde vi oss i ordning och promenerade iväg till Toso 🙂 Här hade vi en av våra första dejter innan det blev vi två 🙂

Förresten en kul grej – just denna dagen för 3 år sedan så träffades jag och Victor på Tinder för första gången! Känns konstigt att det ”bara” är 3 år sedan när det känns som att vi känt varandra hela livet 🙂

Hela natten låg vi tätt slingrade kring varandra och det var LÄNGESEN kan jag säga. William har bara sovit en hel natt i sin säng en enda gång sen vi kom hem från våran bröllopsresa så det var inte igår som vi låg och gosade en hel natt 🙂 Jag tror det är dags att jobba lite på att W ska sova i sin egna säng nu haha! Just nu har en period av mardrömmar, men snart så 🙂

Inte varje dag man vaknar med den här vyn!

Innan vi checkade ut blev det såklart Upper House á la carte frukost! Bästa frukosten jag nånsin ätit! Det är härifrån ”The Gröt” kommer ifrån – om ni inte redan testat så MÅSTE ni göra det! Vi äter fortfarande det 2 år senare och alla tre kidsen älskar den!

Sen bar det av hemåt för att lösa av världens bästa svärföräldrar som sagt ja till att passa alla tre barnen utan att blinka 🙂 Så tacksam! Det betyder väldigt mycket för oss att vi kan få hjälp med barnen så här ibland för att åka iväg själva. Vi älskar livet med barn, men vi njuter också väldigt mycket av att rå om varandra och behöver göra det 🙂

Bebis
Bebisen är stor som en apelsin. Vikten har fördubblats sedan förra veckan, nu väger bebisen 50 g och är 9 till 10 cm mellan stjärt och huvud. Bebisen samlar på sig kalcium och skelettet blir hårdare och hårdare. Bebisen kan suga på tummen och är i princip färdigformad. Blodsystem, hjärta, ögon, öron, armar och ben finns nu klara i miniformat inför framtiden.

Du
Det börjar synas på en del att de är gravida. Eftersom bebisen tar kalcium från dig behöver du få dig lite extra, finns bl.a. i mjölkprodukter. Tröttheten börjar ge med sig för många nu, då borde känna dig piggare nu än i första trimestern. Många upplever den andra trimestern som den bästa delen av graviditeten. En del kvinnor känner svartsjuka, drömmer mardrömmar och är otrygga. Tala med din partner om hur du känner dig så att han/hon på bästa sätt kan finnas som ett stöd. En del kvinnor känner av rörelserna som små tickningar i magen.

Så här känner mamma
Jo, tjena, det där med gravidmardrömmar fick jag verkligen uppleva inatt. Usch, känner mig fortfarande medtagen och nära till gråt efter allt jag drömde inatt. Det som är lite lustigt är att jag drömde hemska drömmar i exakt samma vecka med William också. Undra vad som händer i hjärnan när man är gravid egentligen? Jag tycker inte jag känt bebisen så mycket dom sista två veckorna och är lite orolig eftersom rörelserna ”försvann” i samband med att jag fick covid-19. Men igårkväll tyckte jag känna mig lite fladder därinne igen så jag försöker att inte oroa mig. Jag hoppas rörelserna komma igång inför RUL för annars skulle jag bli väldigt nervös inför själva ultraljudet. Jag har än så länge sluppit undan foglossning och jobbiga sammandragningar så det känns bra. Jag hoppas den här graviditeten blir mindre tung 🙂 Halsbrännan har börjat hälsa på om kvällarna och gör sig påmind om jag ätit frukt eller godis sent på kvällen men än så länge inte värre än att jag kan sova igenom nätterna utan mediciner 🙂 Magen är fortfarande väldigt liten (tycker jag) haha! Så jag har fortfarande inte börjat använda några gravidkläder och går i mina vanliga träningsbyxor (även om dom trycker lite på urinblåsan när vi promenerar 🙂

Så här känner pappa
Vi har knappt sett skymten av någon mage ännu vilket var tvärtom vid samma tid i graviditeten med William – haha! Det märks faktiskt inte så mycket alls egentligen, särskilt nu när illamåendet i stort sett, som tur är, gått över. Vi kan gå promenader tillsammans precis som vanligt och Emma känner inte av någon foglossning eller värk ännu.
Snart hoppas jag att det är dags att känna bebisen röra sig, särskilt med tanke på att moderkakan är i bakvägg i motsats till graviditeten med William vilket betyder att sparkarna borde kännas tidigare.
På kvällar och nätter får vi oftast hålla oss på varsin ände av sängen eftersom William ligger raklång mellan oss för att vara säker på att både mamma och pappa ligger bredvid, så det är svårt att komma nära och hålla om magen.

Inatt drömde jag en sån där hemsk graviddröm och det värsta var att det var en av dom verkligaste drömmarna jag nånsin drömt! Jag drömde att Victor, från ingenstans, sa att han ville skiljas och jag hamnade i fullständig chock! Det var verkligen inget jag trodde att skulle hända, även om jag aldrig skulle ta Victor för givet. Jag minns i min dröm att det kändes som jag dog. Känslan när Victor sa att han ville skiljas var att mitt hjärta fysiskt slets ur min kropp och mina tårar sprutade (på riktigt – kudden var alldeles blöt) och det var mycket värre än när mitt ex ville separera. När mitt ex ville separera så var det blandade känslor eftersom det även gav mig en utväg från ett destruktivt förhållande, så är det inte med Victor. Victor är mitt livs kärlek! Jag har aldrig älskat en människa så mycket som jag älskar honom och han har förändrat mitt och barnens liv! Han är min pusselbit som jag inte kan leva utan.

Jag minns att jag frågade Victor varför? Vi gifte oss ju för ett halvår sedan, vad har fått honom att ändra sig? Då blev det hela ännu värre för det visade sig att Victor hade förälskat sig i en av mina vänner! Då visste jag att det var kört, det fanns ju inget jag kunde göra. SÅÅÅÅÅ SÅÅÅÅ SÅÅ HEMSKT!

Jag vaknade massor av gånger och tog Victors hand (William låg mellan oss), men varje gång jag somnade om så hamnade jag i samma hemska dröm. När jag berättade för Victor om min dröm så försäkrade han sig om att det aldrig skulle hända ♥️

Nu är bebisen stor som en apelsin och jag kan känna livmodern om jag lägger handen på magen – framför allt på morgonen. Jag tycker det ser ut som att magen växer sakta men säkert så det gör att jag känner mig lugn även fast jag har upplevt färre rörelser under tiden som jag var sjuk. Idag och igår tyckte jag mig i alla fall känna bebisen 🙂 Jag mår mycket bättre nu, illamåendet är helt borta och tröttheten byts sakta ut mot motivation.

Jag känner mig tacksam över alla er som hänger med på ännu en gravidresa med mig och är nyfiken på om ni också är gravida och i så fall i vilken vecka?🤰🏼

Jag blir så deprimerad av att skriva om dåliga saker och vill oftast inte skriva om sånt som gör mig upprörd och ledsen, men nu kan jag bara inte hålla mig längre. Alltså förlossningskrisen eller barnmorskekrisen eller vad man nu vill kalla den – är inte det helt sjukt?! Vi bor i SVERIGE ett välfärdssamhälle som ska vara så duktiga på sjukvård, men så har vi en förlossningsvård och kvinnovård under ALL KRITIK! Förlossningskrisen är ju faktiskt inget nytt, det har varit förlossningskris så länge jag har fött barn (2013) och säkert ännu längre! Redan när jag födde mitt första barn riskerade förstföderskor i Göteborg att behöva föda i en annan stad för dom två sjukhus som finns här hade inte tillräckligt med kapacitet. Och vad har hänt sedan dess?! Det har blivit ÄNNU värre! Det andra sjukhuset (Mölndal) stängde sin förlossningsavdelning och man fortsätter stadigt med liten budget och för lite personal så att barnmorskorna till och med SÄGER UPP SIG för att dom inte orkar mer! Asså förlåt men hur sjukt är inte detta? Man kan ju inte tro att man lever i Sverige!

Foto: Wanderings

I Göteborg löste man problemet så j*vla smidigt genom att stänga en förlossningsavdelning i 3 månader och hänvisa födande mammor redan på MVC till andra städer. Så gravida göteborgare får alltså inte föda barn i sin egna stad utan får åka till Borås eller Trollhättan istället. Och födande kvinnor i Trollhättan hänvisas i sin tur till Skövde. Varför inte bara fixa problemet där det finns från början? Just nu är det en jättestor osäkerhet att föda barn.

I Stockholm är det inte bättre, kanske till och med ännu värre än här. Och i tillägg till detta så har vi också pandemin som ställer till det på olika sätt. De födande riskerar att föda barn utan sina partners, särskilt nu när omikron härjar eftersom var och varannan människa är positiv – så hemskt! Men tack och lov har Östra äntligen löst det så att pappan får vara med ändå, trots att han är positiv så länge han inte har några symptom. Heja Östra! På SÖS i Stockholm är det helt andra bullar som gäller, där har man just bestämt att covidpositiva mammor (som är nästan alla just nu) ska inte få upp bebisen på bröstet efter födseln ”tills dess att vi säkerställt att barnet mår bra och ej bedöms vara i behov av neonatalvård” och om barnet behöver neonatalvård så får alltså inte mamman eller partner följa med dit. Man undrar ju vad detta innebär rent fysiskt? Kommer sjukvården hindra mamman att ta upp sitt barn? Läs inlägget om vad som pågår just nu på instagramkontot @tyst_jag_foder

View this post on Instagram

A post shared by Tyst jag föder! (@tyst_jag_foder)

Med allt detta så är jag inte förvånad över att det är så många som är livrädda att föda barn eller får traumatiska förlossningar!

Jag ville egentligen inte skriva det här inlägget för jag skäms så mycket för hur jag känner. Jag känner mig otacksam och dålig för att jag känner så här, men nu skriver jag ändå… Om det är något jag lärt mig genom åren så är det att inget blir bättre av att hålla det inom sig. Det känns bara så fruktansvärt sorgligt att skriva ner det svart på vitt, men det här är precis vad jag känner och känt nästan hela första trimestern. Jag hoppas så innerligt att det vänder eller att jag lyckas få det att vända för det är verkligen inte så jag vill känna, men jag kan verkligen inte njuta av den här graviditeten. Och det värsta är att det här kan vara min SISTA graviditet så jag borde verkligen passa på att njuta eftersom jag egentligen älskar att vara gravid, men det enda jag känner är att det är tråkigt och deppigt och jag längtar efter allt jag kan göra när jag inte är gravid.

Jag funderar mycket på varför jag känner så här. Var jag inte redo att bli gravid igen? Är jag trött på att vara gravid för att jag helt enkelt börjar bli klar med barnfödarbiten? Är det för att jag varit så trött och illamående? Är det för att jag inte har ett jobb att gå till och längta efter att bli föräldraledig ifrån?

Jag är jätterädd att mina känslor inte ska vända och ÄNNU mer rädd är jag att jag inte ska kunna njuta av vad som kanske blir min SISTA föräldraeldighet! När jag tänker på det vill jag bara lägga mig ner och gråta…! Fan ta pandemin känner jag… Om den fortsätter under denna föräldraledigheten också så kommer det bli en deppig tid för mig… Jag var så ensam den första tiden med William att jag knappt kan förstå vad det är jag gillar med att vara föräldraledig. Som tur är så blev det lite bättre med både den sociala biten och att vara hemma med W när han blev lite större. Han är ju ganska rolig den lille gubben och det har jag känt mycket glädje och lycka i 🙂

Nu längtar jag efter att träffa andra föräldrar, gå till öppna förskolan, sjunga gulliga barnsånger, mammafikor, barnvagnspromenader… Jag känner jättestor ångest över att behöva sitta hemma hela nästa höst också 😥 Hoppas det inte blir så!

Förra fredagen, innan jag blev sjuk var jag och Victor på ultraljud och fick kika in hos bebisen för andra gången 🙂 Så mysigt och välbehövligt eftersom den här graviditeten på något sätt känns ännu mer overklig än dom andra. Jag tror det beror på att jag inte trodde att jag skulle bli fyrbarnsmamma, trots att det är något som jag önskat länge och det gör att det känns som att jag bara drömmer 😛 Haha! Jag tycker inte heller att magen växer lika snabbt och det gör det också overkligt att jag är gravid igen. Vi får se när det sjunker in helt 🙂

Det är många som frågat mig om det var KUB vi gjorde. Nej det var det inte. Vi gjorde TUL (tidigt ultraljud) som också är en ultraljudsundersökning men som inte screenar efter Downs syndrom. Vi har nämligen kommit fram till att vi ändå inte skulle göra abort om det visade sig att vårt barn hade Downs och därför besparar vi oss den ångesten och valmöjligheten. Vi kände likadant när vi var gravida med William och avstod därför KUB och valde TUL istället. Alla är olika och jag tycker att detta valet ska vara upp till varje föräldrapar, men jag tror att det är många som inte tänkt igenom valet som kan komma – göra eller inte göra abort. Det är ju inte säkert att det där valet skulle vara så självklart när allt kommer omkring, om man inte pratat igenom det noga innan. Och av den anledningen tycker jag inte att KUB skulle vara standard i så många län som det är idag. Det blir också lite knasigt att göra KUB som standard för det blir som att säga att barn med Downs inte borde finnas och därför har sjukvården i uppgift att leta upp alla foster med Downs. Jag är inte riktigt beredd att hålla med där, däremot tycker jag som jag skrev, att det är upp till varje föräldrapar själva att bestämma och ingen borde lägga sig någon annans val.

Hur som helst, för att komma tillbaka till vår bebis, så såg allt bra ut, inklusive nackspalten. Barnmorskan förklarade att man kollar nackspalten även vid TUL men inte för Downs utan för att den kan vara en indikator för andra sjukdomar/missbildningar och i vårt fall var nackspalten helt normal så den sa hon att hon inte ens behövde mäta. Bebisen låg perfekt i profil men sträckte hela tiden på sig lite och då blir längden från rumpa till huvud fel så därför mätte bebis några dagar äldre än vad den förmodligen är. Barnmorskan förklarade att man ändå går på huvudmåttet numera så hon kom fram till att jag var i vecka 13+1 och har alltså BF 21:a juli – på min födelsedag!!! Vilken födelsedagspresent! Lite gulligt är det ändå, men jag vill helst att bebis föds på en egen dag för mina födelsedagar har blivit så roliga sen jag träffade Victor 🙂 Men Victor har lovat att fortsätta fira min födelsedag ändå 🙂