Vi är så lyckliga! Idag har vi fått se vår lilla bebis i magen! Hjärtat pickade på bra men det visste vi redan för igår tjuvlyssnade vi med en ultraljudsdoppler som vi har hemma. Bebisen mätte 19,7 mm och daterades till 8+4, alltså fortfarande vecka 9 men två dagar längre gångna än vad vi tidigare har trott. Nytt beräknat födelsedatum är 10:e augusti 2020 🙂

När vi kikade in hos bebisen låg den alldeles stilla, den är nog lika trött av allt växande som sin mamma. Haha! Jag hade egentligen hoppats på att få med mig en liten video med liv och rörelser, men bebis visade inget sånt. Kanske bättre lycka nästa gång.

När vi kom hem var jag helt slut och däckade på soffan. Det tar på krafterna att vara gravid och ännu mer när man är nervös över om allt kommer vara bra med bebis eller inte. Victor var däremot övertygad om att allt var som det skulle därinne, så han har lugnat mig. Jag är så lättad efter ultraljudet idag för när man ser ett hjärta picka på i denna veckan så minskar missfallsrisken markant och vecka 12 blir inte lika viktigt längre ?

Bebis

Nu är din bebis mellan 14 och 20 millimeter långt, det är ungefär lika stort som ett hallon. Bebisen är i röresle hela tiden, hjärtat slår och blod pumpas genom navelsträngen. Bebisen har börjat få mänskliga drag som ögonlock och spetsen av en liten näsa börjar synas. Munnen och örat börjar växa fram. Bebisens bröstkorg börjar ta plats. Även fingrar och tår börjar utvecklas som i slutet av veckan syns. Man kan redan nu mäta hjärnaktiviteten hos bebisen.

Du
Livmodern är nu stor som en grapefrukt, innan du blev gravid var den som ett hönsägg. Du kan känna dig svullen och spänd, det kan göra att du blir lite extra känslig för beröring på magen. Du kan få kramper i livmodern som påminner om mensvärk. En del får acneproblem som beror på hormonbalansen i din kropp. Det är möjligt att du har en mjölkig flytning från slidan, detta är fullt normalt så länge det inte kliar eller luktar starkt.

Så här känner jag
Jag mår pyton! Jag mår illa hela tiden men jag har inte spytt än, även om det som kommer upp i munnen då och då nästan borde räknas som spya. Jag är ofantligt trött men sover väldigt dåligt på natten. Jag drömmer konstiga drömmar och får redan ont i höften av att sova länge på en sida. Jag längtar så mycket tills den här jobbiga första trimestern är över!

Så här känner Victor
Emma har verkligen åkt på graviditetssymptom från helvetet! Det är tufft att se henne må så dåligt som hon gör och inte kunna trolla med knäna för att få henne att må bra. Vi laborerar med det som är tänkbart i matväg, där den största utmaningen är att blotta tanken på mat och hon måste tvinga i sig minsta lilla matbit. Salt och sömn verkar vara det som är gångbart, när Emma klarar att pilla i sig något eller lyckas slumra till en stund. Förhoppningsvis behöver hon inte stå ut med de värsta symptomen mer än ett par-tre veckor till, men jag önskar inte ens min värsta fiende att må som hon gör just nu!

Nu är jag i vecka vecka 8 (7+4) och jag mår verkligen pyton. Det började redan samma dag som jag gick in i vecka 7 och sedan dess har det blivit gradvis värre. Det var som tur var helt okej på julafton, men efter det har jag mer eller mindre legat utslagen den större delen av dagen. Jag är jättetrött och konstant illamående. Det är hemskt! Det enda som tröstar just nu är att graviditetsillamående är ett gott tecken och antagligen mår bebisen (eller bebisarna!) bra därinne 🙂

Det är en kamp att försöka komma på något att äta utan att det känns som jag ska kräkas när jag tänker på mat. Jag klarar inte sötsliskiga saker som godis, glass och knappt min frukostgranola heller. Det som funkar just nu är salta saker och sur/syrlig frukt. Misosoppan på sushi är guld och även gul kiwi. Pistagenötterna har jag redan förätit mig på. Jag hoppas verkligen det här illamåendet ger med sig snart!

Ni som också har eller har haft det jobbigt med graviditetsillamående, vad funkade för er? Dela gärna med er av era bästa knep.

Haha! En sak som jag totalt hade glömt bort är att man drömmer så mycket knäppa drömmar när man är gravid. Häromnatten drömde jag att jag var en astronaut som hade varit ute i rymden och nu var på väg tillbaka mot jorden. Vår rymdfarkost var på väg i en väldig fart mot jorden och jag och min kollega förberedde oss för att bryta igenom atmosfären. Vi hade lite bråttom med att ta på oss våra rymddräkter och ta medicinerna som behövdes eftersom det ju är smärtsamt att bryta sig igenom atmosfären (enligt min dröm). Man var tvungen att äta alvedon och omeprazol (halsbränna-medicin) och så fick vi varsitt simkort som vi skulle hålla reda på. Det lilla simkortet var ett sånt där superlitet och dom hade glömt att sy på fickor på våra dräkter så min kollega stoppade sitt simkort under läppen precis som det vore en snus! Haha! Men jag tänkte att jag kan ju inte lägga det där, jag kommer tappa bort det om jag måste skrika för att det gör ont att åka tillbaka genom atmosfären… Haha! Och där vaknade jag… 🙂

Jag har drömt massor av andra knäppa drömmar också, men dom andra drömmarna har snarare varit mardrömmar. Jag vaknar oftast av att Victor ligger tätt intill mig eller att jag ligger på hans bröst och att han stryker mig över håret och säger att det bara var en dröm. Jag är så glad att jag har honom!

Drömmer ni mycket när ni är gravida? Konstiga drömmar, mardrömmar eller sjuka sexdrömmar? Allt det där ska ju tydligen vara vanligt när man är gravid 🙂

Från det att Emma och jag börjat prata om att skaffa barn, har jag alltid tänkt och uttryckt att det är vi som kommer att bli, och vara, gravida. Nu när vi är gravida proklamerar jag det också för andra att det är just jag och min fantastiska fästmö som fått äran att bli gravida. Detta kan, av rimliga skäl, ses som kontroversiellt av vissa eftersom det ju i allra högsta grad är kvinnan som är gravid rent fysiskt. Det kan säkert vara frustrerande att som kvinna få höra att ”vi är gravida” om man till exempel gått igenom en graviditet med svåra graviditetssymptom eller någon annan komplikation. Med tanke på att en graviditet kan vara svår just fysiskt, så tycker jag att det än mer bevisar mannens ack så viktiga roll som stöttande partner.

Utan att ha någon vetenskapligt eller ens statistiskt bevisad studie på ämnet, så vill jag tro att det traditionellt sett varit så att män inte varit delaktiga i samma utsträckning som jag hoppas och tror att dom är idag. Det är minst lika viktigt för mannen att stötta sin partner genom graviditeten som att vara en naturlig och pålitlig del i barnuppfostran och uppväxt. Min förhoppning är att vi är på väg bort från det samhälle som snarare speglar oss som grottmänniskor där män varit mer eller mindre frånvarande och i arbete medan kvinnor av någon anledning inte setts ha någon annan naturlig roll i samhället än att ta hand om just barn och hem. Evolutionen har som väl är gett båda könen möjlighet att välja exakt var, när och hur man vill leva sitt liv som förälder även om barnet så klart fortfarande rent biologiskt är mer beroende av kvinnan under sin första tid i livet.

Min poäng är alltså att ansvaret givetvis inte tar slut, eller för den delen upphör, genom att man lyckats med den för övrigt inte alls särskilt heroiska bedriften att befrukta sin partners ägg. Inte heller tar det vid igen först då barnet är förlöst. Istället vill jag hävda att alla blivande pappor är ålagda att ta sitt ansvar och stötta sin partner genom graviditeten och inte minst sitt barn genom dess uppväxt. Hur det nu ens skulle kunna vara oklart förstår jag faktiskt inte. Faktum är att man är, och aktivt valt att vara, en av de två viktigaste personerna i barnets liv, och kommer alltid att vara det om man inte väljer annat genom att inte ta sitt ansvar.

Jag har alltid sett framför mig hur Emma och jag delar den fantastiska upplevelsen som en graviditet är och upplever den tillsammans, där det alltid varit självklart för mig att stötta henne fullt ut i allt vad en graviditet innebär för henne. Med det känner jag mig också väldigt delaktig och närvarande i vår graviditet, även om de fysiska, och därtill mentala, förändringarna så klart först och främst sker i just Emma. Eftersom det är en fysisk omöjlighet för mig som man att ta på mig allt det fysiskt innebär att vara gravid blir det istället min roll och mitt ansvar att se till att hon har det bra i alla lägen medan jag successivt kan ta på mig mer och mer aktivt ansvar bortom det. Som både Emma och jag nämnt tidigare, vilket ni som följt oss en längre tid känner till väl vid det här laget, känner vi oss som en och samma person eftersom vi har en så stark känslomässig koppling till varandra. Det gör det naturligt för oss att vara sammansvetsade även under graviditeten. Att jag å min sida känner mig så delaktig och närvarande tror jag först och främst beror på att jag alltid drömt om att bilda familj, och ända sedan jag träffade Emma varit säker på att jag vill dela både livet och bilda familj tillsammans med just henne och ingen annan. Vi har hela tiden drömt oss bort till den dag vi skall få utöka vår fina (bonus)familj, och nu är den första utökningen äntligen på väg!

Något som är minst lika glädjande är att både Lucas och Isadora är jätteglada och ser lika mycket fram emot ett litet syskon som Emma och mig jättemycket. De frågar ofta om hur bebisen mår och pratar om hur det kommer att bli med antingen en lillebror eller lillasyster. Lucas är superstolt över att få fortsätta vara störst medan Isadora är lika stolt hon över att få vara både stora- och lillasyster. Vi läser för dem om och tittar på videoklipp tillsammans hur utvecklingen i Emmas mage och kropp går till vilket de fullkomligt älskar. Jag, och vi, kunde inte vara stoltare över vår fina familj och att vi alla tillsammans får njuta av graviditeten!

Hur har ni upplevt er graviditet tillsammans med er partner, och känner ni igen er? Dela gärna med er genom att kommentera!

Vi är inga mästare på att hålla såna här hemlisar utan både jag och Victor bubblade av en sån lycka att vi ville berätta för hela världen direkt! Men vi hejdade oss och kom överens om att bara dom närmsta skulle få veta direkt, resten av världen skulle få veta genom en grymt bra bild 🙂

Samma dag som vi fick veta att jag är preggo skulle vi äta middag hos Victors mamma och bonuspappa så vi gjorde upp en liten plan om hur vi skulle berätta. I bilen på väg dit ringde vi till min mamma och bad Lucas berätta om nyheten:
– Mamma har en bebis i magen!

Min mamma blev så glad! Hon har känt på sig ett tag att det var på gång med bebis för oss 🙂 Faktum är att redan efter första gången som hon fick träffa Victor sa hon ”dom kommer gifta sig och skaffa barn”. Det stämde ju! Det måste synts på oss att vi var menade för varandra.

När vi kom hem till Victors mamma och bonuspappa så gick Lucas först i trappen och vi hörde honom säga ”Mamma har en bebis i magen”. Vår plan om hur vi skulle säga det sprack, men jag kan ändå inte låta bli att älska hur stolta storebrodern berättar om sitt lillasyskon i magen för alla 🙂

Victor ringde sin farmor också som började gråta av lycka och jag smsade bilden på oss fyra med graviditetstesten till min pappa och morfar. Min bror och syster fick veta när jag var hemma hos mamma igår och skulle låna toaletten, både sken upp och gratulerade mig 🙂 Det är verkligen en efterlängtad liten bebis som växer därinne 🙂

Hur berättade ni för era familjer om era graviditeter?