Det har blivit dags för oss att börja fundera på vad för bil vi skall byta till i tid till när vår lilla ”korv” kommer. Vi har en Volvo XC60 idag som vi är väldigt nöjda och trivs bra med, men är osäkra på om vi får plats i när familjen blir större.

I XC60:n sitter Lucas i en bältesstol från Axkid medan Isadora har en Axkid Minikid bakåtvänd bilbarnstol. De sitter på ytterplatserna bak och vi vuxna har bra med utrymme fram, även om Isadoras stol hade kunnat flyttats lite framåt för att ge henne lite mer benutrymme. Det är inget hon klagar över på vare sig korta eller långa resor utan mer Emma och jag som tycker. Dessutom behöver Emma allt utrymme hon kan få just nu med tanke på hur svårt hon har att röra sig på grund av foglossning.

Nu när vi också skall få plats med en bebis tror vi att det kan vara i trängsta laget att få plats i samma bil. Vi tänker använda babyskyddet som Isadora hade, ett Axkid Babyfix som Emma varit väldigt nöjd med. Efter att ha funderat lite på hur vi i så fall skulle kunna få plats så tror vi att det skulle gå att flytta Lucas bältesstol till mittenplatsen bak för att göra plats för basen till babyskyddet på ytterplatsen.

Är det någon av er läsare som har en Volvo XC60, eller någon annan bilmodell, och fått plats med tre bilbarnstolar bak? Dela med er av era erfarenheter och tips i kommentarsfältet!

Från det att Emma och jag börjat prata om att skaffa barn, har jag alltid tänkt och uttryckt att det är vi som kommer att bli, och vara, gravida. Nu när vi är gravida proklamerar jag det också för andra att det är just jag och min fantastiska fästmö som fått äran att bli gravida. Detta kan, av rimliga skäl, ses som kontroversiellt av vissa eftersom det ju i allra högsta grad är kvinnan som är gravid rent fysiskt. Det kan säkert vara frustrerande att som kvinna få höra att ”vi är gravida” om man till exempel gått igenom en graviditet med svåra graviditetssymptom eller någon annan komplikation. Med tanke på att en graviditet kan vara svår just fysiskt, så tycker jag att det än mer bevisar mannens ack så viktiga roll som stöttande partner.

Utan att ha någon vetenskapligt eller ens statistiskt bevisad studie på ämnet, så vill jag tro att det traditionellt sett varit så att män inte varit delaktiga i samma utsträckning som jag hoppas och tror att dom är idag. Det är minst lika viktigt för mannen att stötta sin partner genom graviditeten som att vara en naturlig och pålitlig del i barnuppfostran och uppväxt. Min förhoppning är att vi är på väg bort från det samhälle som snarare speglar oss som grottmänniskor där män varit mer eller mindre frånvarande och i arbete medan kvinnor av någon anledning inte setts ha någon annan naturlig roll i samhället än att ta hand om just barn och hem. Evolutionen har som väl är gett båda könen möjlighet att välja exakt var, när och hur man vill leva sitt liv som förälder även om barnet så klart fortfarande rent biologiskt är mer beroende av kvinnan under sin första tid i livet.

Min poäng är alltså att ansvaret givetvis inte tar slut, eller för den delen upphör, genom att man lyckats med den för övrigt inte alls särskilt heroiska bedriften att befrukta sin partners ägg. Inte heller tar det vid igen först då barnet är förlöst. Istället vill jag hävda att alla blivande pappor är ålagda att ta sitt ansvar och stötta sin partner genom graviditeten och inte minst sitt barn genom dess uppväxt. Hur det nu ens skulle kunna vara oklart förstår jag faktiskt inte. Faktum är att man är, och aktivt valt att vara, en av de två viktigaste personerna i barnets liv, och kommer alltid att vara det om man inte väljer annat genom att inte ta sitt ansvar.

Jag har alltid sett framför mig hur Emma och jag delar den fantastiska upplevelsen som en graviditet är och upplever den tillsammans, där det alltid varit självklart för mig att stötta henne fullt ut i allt vad en graviditet innebär för henne. Med det känner jag mig också väldigt delaktig och närvarande i vår graviditet, även om de fysiska, och därtill mentala, förändringarna så klart först och främst sker i just Emma. Eftersom det är en fysisk omöjlighet för mig som man att ta på mig allt det fysiskt innebär att vara gravid blir det istället min roll och mitt ansvar att se till att hon har det bra i alla lägen medan jag successivt kan ta på mig mer och mer aktivt ansvar bortom det. Som både Emma och jag nämnt tidigare, vilket ni som följt oss en längre tid känner till väl vid det här laget, känner vi oss som en och samma person eftersom vi har en så stark känslomässig koppling till varandra. Det gör det naturligt för oss att vara sammansvetsade även under graviditeten. Att jag å min sida känner mig så delaktig och närvarande tror jag först och främst beror på att jag alltid drömt om att bilda familj, och ända sedan jag träffade Emma varit säker på att jag vill dela både livet och bilda familj tillsammans med just henne och ingen annan. Vi har hela tiden drömt oss bort till den dag vi skall få utöka vår fina (bonus)familj, och nu är den första utökningen äntligen på väg!

Något som är minst lika glädjande är att både Lucas och Isadora är jätteglada och ser lika mycket fram emot ett litet syskon som Emma och mig jättemycket. De frågar ofta om hur bebisen mår och pratar om hur det kommer att bli med antingen en lillebror eller lillasyster. Lucas är superstolt över att få fortsätta vara störst medan Isadora är lika stolt hon över att få vara både stora- och lillasyster. Vi läser för dem om och tittar på videoklipp tillsammans hur utvecklingen i Emmas mage och kropp går till vilket de fullkomligt älskar. Jag, och vi, kunde inte vara stoltare över vår fina familj och att vi alla tillsammans får njuta av graviditeten!

Hur har ni upplevt er graviditet tillsammans med er partner, och känner ni igen er? Dela gärna med er genom att kommentera!