“Vi är gravida” – är det provocerande?

Från det att Emma och jag börjat prata om att skaffa barn, har jag alltid tänkt och uttryckt att det är vi som kommer att bli, och vara, gravida. Nu när vi är gravida proklamerar jag det också för andra att det är just jag och min fantastiska fästmö som fått äran att bli gravida. Detta kan, av rimliga skäl, ses som kontroversiellt av vissa eftersom det ju i allra högsta grad är kvinnan som är gravid rent fysiskt. Det kan säkert vara frustrerande att som kvinna få höra att “vi är gravida” om man till exempel gått igenom en graviditet med svåra graviditetssymptom eller någon annan komplikation. Med tanke på att en graviditet kan vara svår just fysiskt, så tycker jag att det än mer bevisar mannens ack så viktiga roll som stöttande partner.

Utan att ha någon vetenskapligt eller ens statistiskt bevisad studie på ämnet, så vill jag tro att det traditionellt sett varit så att män inte varit delaktiga i samma utsträckning som jag hoppas och tror att dom är idag. Det är minst lika viktigt för mannen att stötta sin partner genom graviditeten som att vara en naturlig och pålitlig del i barnuppfostran och uppväxt. Min förhoppning är att vi är på väg bort från det samhälle som snarare speglar oss som grottmänniskor där män varit mer eller mindre frånvarande och i arbete medan kvinnor av någon anledning inte setts ha någon annan naturlig roll i samhället än att ta hand om just barn och hem. Evolutionen har som väl är gett båda könen möjlighet att välja exakt var, när och hur man vill leva sitt liv som förälder även om barnet så klart fortfarande rent biologiskt är mer beroende av kvinnan under sin första tid i livet.

Min poäng är alltså att ansvaret givetvis inte tar slut, eller för den delen upphör, genom att man lyckats med den för övrigt inte alls särskilt heroiska bedriften att befrukta sin partners ägg. Inte heller tar det vid igen först då barnet är förlöst. Istället vill jag hävda att alla blivande pappor är ålagda att ta sitt ansvar och stötta sin partner genom graviditeten och inte minst sitt barn genom dess uppväxt. Hur det nu ens skulle kunna vara oklart förstår jag faktiskt inte. Faktum är att man är, och aktivt valt att vara, en av de två viktigaste personerna i barnets liv, och kommer alltid att vara det om man inte väljer annat genom att inte ta sitt ansvar.

Jag har alltid sett framför mig hur Emma och jag delar den fantastiska upplevelsen som en graviditet är och upplever den tillsammans, där det alltid varit självklart för mig att stötta henne fullt ut i allt vad en graviditet innebär för henne. Med det känner jag mig också väldigt delaktig och närvarande i vår graviditet, även om de fysiska, och därtill mentala, förändringarna så klart först och främst sker i just Emma. Eftersom det är en fysisk omöjlighet för mig som man att ta på mig allt det fysiskt innebär att vara gravid blir det istället min roll och mitt ansvar att se till att hon har det bra i alla lägen medan jag successivt kan ta på mig mer och mer aktivt ansvar bortom det. Som både Emma och jag nämnt tidigare, vilket ni som följt oss en längre tid känner till väl vid det här laget, känner vi oss som en och samma person eftersom vi har en så stark känslomässig koppling till varandra. Det gör det naturligt för oss att vara sammansvetsade även under graviditeten. Att jag å min sida känner mig så delaktig och närvarande tror jag först och främst beror på att jag alltid drömt om att bilda familj, och ända sedan jag träffade Emma varit säker på att jag vill dela både livet och bilda familj tillsammans med just henne och ingen annan. Vi har hela tiden drömt oss bort till den dag vi skall få utöka vår fina (bonus)familj, och nu är den första utökningen äntligen på väg!

Något som är minst lika glädjande är att både Lucas och Isadora är jätteglada och ser lika mycket fram emot ett litet syskon som Emma och mig jättemycket. De frågar ofta om hur bebisen mår och pratar om hur det kommer att bli med antingen en lillebror eller lillasyster. Lucas är superstolt över att få fortsätta vara störst medan Isadora är lika stolt hon över att få vara både stora- och lillasyster. Vi läser för dem om och tittar på videoklipp tillsammans hur utvecklingen i Emmas mage och kropp går till vilket de fullkomligt älskar. Jag, och vi, kunde inte vara stoltare över vår fina familj och att vi alla tillsammans får njuta av graviditeten!

Hur har ni upplevt er graviditet tillsammans med er partner, och känner ni igen er? Dela gärna med er genom att kommentera!

Relaterade Inlägg

30 Kommentarer

  1. Gittan

    Jag tror det är väldigt olika från familj till familj. Vi fick vårt första barn i april 2013. Då upplevde jag att min sambo, då 25 år inte alls förstod vad det innebar att vara gravid eller nybliven pappa och jag tycker inte alls han var delaktig. Andra barnet föddes i juli 2015, då var han mer delaktig och även med insatt i vad som väntade. Idag är vi gravida med nr 3, v 33. Jag upplever att han nu 32 år är väldigt mkt mer engagerad och delaktig. Trots att jag tycker det är jag som är gravid. Jag skulle inte utrycka det som att vi är gravida 😊 Även om han förstår att jag är trött, känner mig tung osv. Och därför tar mycket större ansvar än mig för hus, barn och praktiska saker.

    Svara
    • Victor

      Som med allt annat innebär det ju en inlärningskurva, så klart, och jag har reflekterat länge över detta innan jag skaffade barn även om det är något jag alltid velat. Bland annat har jag inte velat skaffa barn med någon annan innan jag träffade Emma. Vad skönt att du känner att du har din partners stöd och att ni delar på ansvaret, all lycka till er och tillökningen! 🥰

      Svara
  2. S

    Jag håller med ovan om att vi aldrig sagt att vi är gravida. Däremot att vi väntar barn för det gör vi ju båda två. Allt eftersom tiden går och magen växer blir det någonstans väldigt tydligt att det är just kvinnan som är gravid och genomgår alla förändringar. Jag tycker man kan vara en väldigt bra stöttande partner utan att för den sakens skull kalla sig gravid också 😊 min man har varit väldigt stöttande och bra under alla våra graviditeter och denna gång som blivande trebarnsmamma drar han absolut det tyngsta lasset med att aktivera barnen på helger och under ledigheter så att jag får lite välbehövlig vila. Guld! Och en stadigare person att ha med på förlossningen finns inte. Framförallt andra gången efter erfarenheten av en första förlossning behövde jag knappt be om något utan han förstod mig direkt vilket är otroligt skönt. Vi ser båda fram emot förlossningen i sommar för det är verkligen en teamuppgift som passar oss 😊

    Svara
    • S

      Haha läste vad jag skrev, min man är alltså inte den blivande trebarnsmamman utan det är ju jag 😂 han är blivande trebarnspappa såklart 😊

      Svara
      • Victor

        Lätt att slinta på tangentbordet! 😅 Jag misstänkte baserat på resten av ditt inlägg att det var du som var trebarnsmamma och inte din partner 😉

    • Victor

      Det gläder mig att höra fina exempel på en stöttande partner, underbart att ni båda ser fram emot förlossningen som något ni går in i och gör tillsammans! 😊 Självklart är den medicinska termen reserverad för er kvinnor, och mitt val av rubrik var helt enkelt för att belysa ett enligt mig viktigt ämne. Din och andras kommentarer visar också på ett engagemang i frågan jag valde att ta upp, vilket jag är väldigt glad för! Emma och jag har oss emellan pratat om att vi är gravida och diskuterat hur det skulle kunna tolkas av utomstående, vilket också ledde fram till det här inlägget. Till syvende och sist handlar det ju så klart om att vi gör det tillsammmans, även om det inte är helt medicinskt korrekt uttryckt. ☺️

      Svara
  3. Alexandra Dahlberg

    Jag har varit gravid tre ggr och önskar att min man hade dina tankar om en graviditet. Tack för att det finns män som du Victor.

    Svara
    • Victor

      Utan att vara insatt i just din situation så träffar din kommentar huvudet på spiken. Jag personligen tar för givet att jag axlar ett betydande ansvar när jag väljer att skaffa barn tillsammans med min partner. Självklart finns det olika åsikter, och kanske även ömsesidiga överenskommelser, kring hur ansvaret skall fördelas. En kvinna förtjänar ju dock aldrig att ofrivilligt stå ensam i sin graviditet och det är ju kvinnan och inte minst barnet som drabbas i slutändan. Därför är det onekligen upp till mig, och andra män som väljer att skaffa barn med sin partner, att ta ansvar både under graviditet, förlossning och barnets uppväxt. Vi är ju trots allt en av två nyckelpersoner i barnets liv. 😊

      Svara
  4. Majsan

    Män som inte inser vad en graviditet, förlossning innebär och att faktiskt sen faktiskt också ta hand om o uppfostra ett barn.
    De är antingen djävligt okunniga eller inte vuxit upp. Utan tror att kvinnan ska …

    Svara
    • Gittan

      I vårt fall handlade det mycket om “ej vuxit upp” men som tur är så kan ju en del personer ändras. Inte heller alltid lätt att veta om ens egen pappa varit närvarande frånvarande. Han är väldigt ledsen över vad han missade med dottern och skulle helst vilja göra om för att kunna göra rätt. Skulle aldrig byta ut honom för något i världen. Jag älskar honom och han växte snabbt upp och idag är han en jättebra närvarande och aktiv pappa.

      Svara
      • Victor

        Att fela är ju så klart mänskligt, och enligt vad du beskriver så har din partner insett att det man kan göra är att lära från och inte upprepa dem. Och jag antar att det är en naturlig del av att just växa upp. ☺️

    • Victor

      Jag tror att det är viktigt att som man vara öppen för att inte vara naturlig expert på graviditet och barnafödande, och lyssna på andra än sig själv kring vad det innebär. Det i sin tur är ju generellt sett en del av att växa upp, precis som du säger. Att våga ta sin plats bredvid kvinnan och stötta henne ovillkorligt tror jag också är en nyckel till framgång, och inte se det som en svaghet att man inte har alla svar från början.

      Svara
  5. Lisa från Skåne

    Viktor jag blir tårögd av att läsa ditt tänk om er graviditet. Tänk om alla man hade tänkt på de visset och förstått och hjälpt kvinnan genom graviditetsmånaderna Jag tycker att har man bestämt sig för att bilda familj går man genom det tillsammans. Lycka till.

    Svara
    • Victor

      Tack för de fina orden och lyckönskningarna! 🥰 Det är en speciell känsla att beröra genom ett ämne som ligger en själv varmt om hjärtat. 😊 Jag håller med dig till fullo, och anser att det är en del av beslutet att skaffa barn att just vara beredd att ta sitt ansvar. Med tanke på responsen här så verkar det uppenbart som att det finns de som tycker annorlunda, och att jag som man lyfter frågan bidrar förhoppningsvis till insikt och i förlängningen den förändring som behövs!

      Svara
  6. Lisa

    Nja tycker nog bara en kvinna kan vara gravid, men “vi väntar barn” kan man ju gott säga då det stämmer 😊 Men gravid kan (tyvärr) bara kvinnor vara med alla krämpor och känslor det innebär – dock menar jag inte att män är opåverkade av en graviditet! 😅😅 Och visst blir det fint när man delar allt tillsammans under graviditeten, tror många män har svårt att greppa att det finns en bebis i magen oxhvatr föräldraskapet liksom redan börjat. . .

    Svara
    • Victor

      Du har så klart rätt, och jag är smärtsamt medveten om att det är en medicinskt omöjlighet för mig att ta på mig ens en bråkdel av själva graviditeten! ☺️ Jag har verkligen svårt att hantera det ibland, och har några månader av otillräcklighet att se fram emot 😁 Jag med dig är säker på att det är fler män än jag som både är delaktiga och även påverkade av sin partners graviditet, något som alla så klart borde vara. 😊

      Svara
  7. Johanna

    Gillar inte uttrycket “VI är gravida”, men det provocerar mig inte. Åh så magiskt att gå igenom en graviditet, önskar er all lycka! Älskat att dela graviditeterna med min Sambo, men det var något extra magiskt med en förväntansfull storasyster (som drömmer om fler bebisar).

    Svara
    • Victor

      Tack så jättemycket för de fina orden! 🥰 Jag förstår precis vad du menar, att få dela detta med hela (bonus)familjen är minst sagt speciellt! Lucas och Isadora ser fram emot att bebisen skall komma precis lika mycket som Emma och jag, vilket är så fantastiskt att se 😍

      Svara
  8. Matilda

    Så fint skrivet! Jag var väldigt ensam i hela min/vår graviditet. Ensam med alla känslor och tankar. Min sambo hade en dotter sen tidigare och hade redan gått igenom allt. För mig var det första gången, plus att vi inte pratade om det innan. Eller under tiden
    .. Eller efter. Det var något som “bara hände”, jag hade alltid velat ha barn men han visste inte om han ville, så jag vågade inte glädjas. Vågade inte ens säga ordet. Jag önskar såklart att han hade velat vara delaktig fullt ut. Så att det var VI som var gravida. Delat känslan, glädjen. Han är såklart helt och fullt delaktig som pappa, och förlossningen var fantastisk, men just den där fina väntan… den hade jag velat dela!

    Svara
    • Victor

      Med tanke på att Emma har Lucas och Isadora sedan tidigare, medan jag inte har någon graviditet bakom mig, så kan jag sätta mig in i det du beskriver från mitt perspektiv. Nu är ju Emma den finaste människan jag träffat, som inte får mig att känna mig ensam i någon situation överhuvudtaget, men jag kan förstå hur jobbigt det måste vara att gå igenom det ensam. Inte minst med allt vad en graviditet fysiskt innebär för en kvinna till skillnad mot en man. Även om det inte förändrar din känsla du hade under graviditeten, så gläder det mig att höra att du hade stöd under förlossningen och att du och ert barn har en delaktig pappa! 😊

      Svara
  9. Nina

    Man kan säga att ” Vi väntar barn”. Att vara gravid är ett medicinskt tillstånd. Vad är annars namnet på det medicinska tillståndet som innebär att ha ett foster i livmodern?
    Självklart är det av godo att vara engagerad i sin partners graviditet men det betyder inte att man är gravid (om man nu inte också bär ett foster inom sig).
    För att jämföra så skulle inte Marit Björgens man säga att de har vunnit OS-guld. Det går utmärkt att vara stöttande och engagerad ändå.

    Svara
    • Sara

      Inget provocerande men säger hellre att vi väntar barn, just för att det faktiskt bara är kvinnan som är gravid. Dock förändrar det inte att min man är engagerad och stöttande ❤️ Min man blev dessutom ”skengravid” och blev illamående och tröttare än vanligt, så i vårt fall kanske vi kanske skulle kunna säga ”vi är gravida” 😂

      Svara
      • Victor

        Kul att höra att du har full stöttning från din partner! 🥰 Haha, jag tror säkert att graviditeten kommer att påverka mig på sätt jag inte ens förstår ännu – och det där kan mycket väl vara ett av dem 😅

    • Victor

      Du har givetvis rätt, att vara gravid per definition är ingenting jag kan ta på mig oavsett hur mycket jag vill. 😊 Istället handlar det ju så klart om att jag och Emma väntar barn och delar den upplevelsen, där det också är naturligt för mig att stötta henne på alla sätt jag kan. Tyvärr förstår jag det som att inte alla har samma tankar och värderingar, varför jag ville ta tillfället i akt att lyfta frågan. Jag håller med om att kvinnor är värda en bragd för att bära på och föda barn, och även om jag inte vet hur engagerad Marits partner var i vare sig hennes OS-guld eller graviditet så är det så klart väldigt mycket mer emotionellt för mig att vänta barn tillsammans med Emma i jämförelse. ☺️

      Svara
  10. Petra Mary-Anne

    Att vänta barn tillsammans är något av det finaste man kan uppleva och ge varandra. Genuint fint tycker jag. Massor av kärlek till er.

    Det finns en intressant/fin artikel på Illustrerad vetenskap idag om hur fostret och mamman samspelar. Underbar att läsa.

    Kram på er!

    Svara
    • Victor

      Visst är det fantastiskt, tack så mycket för de fina orden! 🥰 Vad spännande, tack för att du delade, jag skall gå in och läsa direkt! 😊

      Svara

Skriv en Kommentar

Din e-postadress kommer inte att publiceras.

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

Annonsera här