De sista dagarna har bebisen haft en vakentid runt tolvtiden som hela magen både hoppat och svängt hit och dit. Jag tycker till och med att bebisen blivit lite mer aktiv den sista veckan jämfört med hur det var för några veckor sedan. Men så var det inte igår. Igår var den trött på dagen så jag buffade på den några gånger bara för att se att den sparkade tillbaka. Det gjorde den, varje gång. Men på kvällen när jag hade duschat och stod och smörjde in mig så reagerade jag på att den inte buffade tillbaka när jag smörjde magen. Jag testade att buffa kraftigare, vrida magen mot- och medurs, lägga mig på sidan och buffa hårt på fötterna och rumpan – men inget hände…!

Jag började bli riktigt orolig för så här har bebisen aldrig gjort innan så jag ringde Victor som var på väg till affären och bad honom komma hem igen. Han kom hem på stört och provade att rucka lite på huvudet så som barnmorskan brukar göra. Det brukar ju få fart på ”korven”, men fortfarande inget… Victor kände också runt på magen, men inte en enda liten rörelse. Nu blev jag rädd på riktigt! Vi bestämde oss för att åka upp på en gång så Victors styvpappa skyndade sig hem till oss för att ta barnen medan vi åkte.

Under tiden som vi väntade tog jag fram hjärtljudsdopplern som dog i samma sekund som jag satte på den. Så typiskt! Jag har aldrig behövt den så mycket som just då och då funkar den inte längre. Men då la Victor sitt öra mot magen och hörde att bebisens hjärta slog. Då lugnade jag mig lite även om jag fortfarande inte kände mig trygg med att bebisen inte svarade på våra buffar.

På vägen till sjukhuset åt jag en skål med granola och drack saft för att få upp blodsockret, men det var fortfarande stilla i magen. Victor sa inte mycket på resan dit. Jag såg att han var orolig, oroligare än jag nånsin sett honom. Jag ville säga något, vad som helst för att lugna honom men jag var ju lika orolig själv.

När vi kom fram till sjukhuset fick Victor inte följa med in. Så jobbigt! Jag var i tårar och han gjorde allt han kunde för att hålla ihop ute på parkeringen. Jag bad om att någon skulle lyssna på hjärtat på en gång och fick superbra bemötande så jag behövde inte sitta många minuter innan en jättegullig barnmorska kom och lyssande på bebis. Sedan fick jag vänta en liten stund till innan det var dags för en CTG-kurva.

Första halvtimmen av CTG-kurvan var bebisen helt stilla och hjärtljuden varierade knappt nånting utan höll sig runt 116-126. En jämn puls utan några variationer alls är inte ett bra tecken, det kan betyda att bebisen är slö och mår dåligt så det kändes inte alls bra.

Men plötsligt så började jag få värkar och då vaknade ”korven” till liv! Pulsen vandrade mellan 130-163 flera gånger och bebisen sparkade i princip efter varje värk! Det var häftigt att se! Jag kände mig genast mycket tryggare!

Värkarna gjorde lite ont, men inte tillräckligt ont för att jag skulle behöva andas igenom dom. Det kändes ändå skönt att se dom där värkarna svart på vitt på den där monitorn. Jag hade nästan börjat tro att jag bara inbillat mig att jag har värkar eftersom bebisen aldrig verkar vilja komma ut 🙂

När jag äntligen fick godkänt på CTG-kurvan och fick lov att åka hem så hade jag haft flera värkar inom 10 minuter. Det enda som fattades nu var att dom skulle bli lite kraftigare och lite längre för om jag hade klockat dom så hade dom inte varit 1 minut långa.

Jag var så exalterad när vi gick därifrån! Jag trodde på allvar att bebisen att förlossningen skulle dra igång under natten och jag var såååååå taggad! Men icke, inte ens nattens färdknäpp kunde sätta fart på denna förlossningen… Det var så frustrerande att vakna upp imorse och vara lika gravid som igår!

Om en liten stund är det dags för hinnsvepning… vi får se om det sätter igång nåt…

Idag är det BF+3, men fortfarande inget tecken på att bebisen skulle vilja komma ut. Det enda som är annorlunda denna veckan är att jag har mycket starkare sammandragningar på natten. Inatt har jag verkligen sovit SUPERDÅLIGT, men inte pga sammandragningarna utan pga mardrömmar. Jag har legat och gnytt konstant hela natten och Victor har försökt ta hand om mig för att jag ska ”komma ur” drömmarna, men det har inte gått. Det är som att min hjärna går på högvarv… Jag hoppas verkligen på en bättre natt inatt.

Idag har jag tagit det lugnt på altanen det mesta av dagen, men när det blev för varmt fick jag gå in. Jag är inte jättepepp på att försöka dra igång förlossningen längre, allt känns så jobbigt i värmen… Men vi får se, kanske blir det en promenad lite senare om det blir svalare ute.

Idag fick jag äntligen äta en av mina stora cravings under denna graviditeten

Imorgon är det dags för sista BM-besöket. Då ska jag få en hinnsvepning så det sätter förhoppningsvis fart på ett och annat 🙂

Nu är vi hemma igen efter ett kort besök hos barnmorskan och en lång utflykt till Eriksberg. Alla prover hos barnmorskan var bra så just nu behöver jag inte oroa mig för något 🙂 Det kändes väldigt bra med den extra kollen eftersom jag hade väldigt många av symtomen för havandeskapsförgiftning. Barnmorskan sa att jag skulle hålla koll om det blev värre eller fortsatte, men förhoppningsvis kommer ju bebisen snart 🙂 Hon ordinerade att jag skulle sova, vila, äta och dricka mycket så det blir att vila tills bebisen kommer.

Efter barnmorskan åkte vi till Eriksberg för att äta glass med Victors föräldrar som hade hämtat Lucas och Victors systerdotter på fotbollsskolan. Efter glassen var vi hungriga så då blev det även lunch på Eriksberg, så mysigt 🙂

Det är många som frågar om jag inte fick någon gynundersökningen eller hinnsvepning av barnmorskan idag. Nej, det fick jag inte men jag frågade inte heller efter det. Jag funderade på det på vägen dit men kom fram till att jag helst vill att förlossningen drar igång helt av sig själv nu när jag ändå är över tiden. Jag tycker det är mer spännande 🙂 Men om den inte dragit igång på fredag så får jag en hinnsvepning i samband med att vi bokar en igångsättningsbedömning. Jag är inte ett dugg sugen på igångsättning… jag gör typ vad som helst för att slippa så räkna med nya igångsättningsförsök till helgen!

Nope, det har FORTFARANDE inte kommit någon bebis! Jag trodde ändå lite extra på just idag eftersom jag födde Lucas på BF+2, men nu tror jag inte ett skvatt på att det kommer ske något idag.

Jag ska alldeles strax åka till barnmorskan för en extra koll av blodtrycket. Jag fick nämligen en jättejobbig huvudvärk igår som inte gick över trots alvedon. Det kan såklart bero på värmen men jag drack ändå ganska bra under dagen igår så jag tycker inte att jag borde fått vätskebrist. På slutet av dagen somnade jag till och när jag vaknade hade jag ÄNNU mer ont i huvudet trots att jag tog alvedon innan jag somnade. Dessutom blev synfältet dimmigt och jag hade svårt att hinna med i texten när vi kollade på TV på kvällen. Imorse när jag vaknade så var huvudvärken fortfarande kvar så då googlade jag och märkte ganska snabbt att jag har nästan alla symptom för havandeskapsförgiftning.

Det enda jag inte har är kräkningar, skakningar eller att jag känner mig frånvarande. Jag mår lätt illa till och från, känner mig sjuk och svullnader ska vi inte prata om, blir typ deprimerad av att tänka på det. Det där med ont i övre delen av magen har jag haft länge, särskilt under höger revben men jag tror det är för att bebisen sparkar där.

Jag tycker det känns tryggt att åka för en extra koll idag även om jag egentligen inte tror att jag har havandeskapsförgiftning. Jag tror det är den här värmen som ger huvudvärken, dimmiga synen och svullna fötter, händer och ansikte. Illamående är ju också vanligt i slutet på graviditeten så det är säkert ingen fara 🙂 Jag har ändå haft lågt och fint blodtryck på alla mätningar hittills. Men som sagt, det är ju ändå bra att kolla upp det.

Idag är det BF+1 och jag har fortfarande väldigt lite känningar. Jag hade några ondare förvärkar igårkväll och någon inatt också men det känns verkligen inte som att bebis är på väg. Nej, min hjärna är mer inne på att det inte blev nån bebis än att den kommer när som helst.

Jag tycker egentligen inte att det är så jobbigt att gå över men jag var nog mer inställd på Victors farmors födelsedag, dagen innan BF, än vad jag själv trodde. Det känns faktiskt lite snopet nu och som om jag har gått i mål men fick aldrig nåt pris. Ett konstigt vakuum liksom…

Men det är egentligen inte att gå över som är jobbigt. Det är värmen. Värmen igår var brutal och ändå envisades jag med att stryka gardiner och fixa i Isadoras rum så tillslut hade jag så ont att jag bröt ihop. Jag försökte verkligen vara stark men tillslut gick det inte. Jag tycker det är bajs att ha så här ont i ryggen, fötter och ben. Ryggontet har förvandlats till nåt slags ryggskott så varje gång jag varit stilla i en position så blir jag så stel från rumpan upp till nacken att jag knappt kan röra benen framåt, än mindre vrida på huvudet eller överkroppen. Det är hemskt! Och så här är det alltså varje natt och mer eller mindre varje gång jag ska resa mig. Jag är så trött på det. Jag längtar efter att kunna röra mig, plocka saker från golvet, kunna sitta och ligga skönt och träffa folk. Jag är trött på att vara begränsad. Och jag är förbannat trött på den här värmen som pajar mina ”vilodagar” nu efter BF…

Idag är det BF och jag vaknar upp precis lika preggo som vanligt. Jag kan inte fatta att jag nu är 100% fullgången. Bebis är helt färdig! Vad hände med tiden? Vad hände med denna graviditeten?! Tiden har gått så sjukt snabbt! Men var är bebisen? Nu har jag kommit till den punkten att jag har varit beredd på förlossningen så länge att det nästan känns som bebisen aldrig ska komma. Varför skulle det hända nu när det inte hänt innan? Haha! Hjärnan är så ologisk ibland.

Den enda skillnaden nu mot tidigare veckor är att jag har mycket mindre förvärkar, speciellt om nätterna. Istället har jag helt vanliga sammandragningar som känns som jag blir boxad i magen, men som inte gör ett dugg ont.

Nu på morgonen har jag däremot haft lite förvärkar, men det känns mer som jag är magsjuk och ska få antingen diarré eller spy. Inte alls kul… hade föredragit om det kändes som mensvärk faktiskt… Vi får se vad som händer 🙂

Bebisen är nu stor som en jackfrukt och väldigt redo att komma ut. Frågan är bara när min kropp är redo för förlossningen. Imorgon är bebisen beräknad men än så länge känner jag inga tecken på att den är på väg. Det känns till och med som att jag börjar tvivla på att det ens kommer en bebis. Vad knäpp hjärnan är ibland!