Näe, vet ni vad…?! Det bidde ingen bebis inatt heller… Seriöst?! Det känns som ett dåligt skämt! Jag var ju bombis på att den skulle komma inatt efter hinnsvepningen. Jag var så förväntansfull när vi gick och la oss och lika exalterad varje gång jag vaknade under natten för jag hoppades på att jag hade vaknat av en värk, men så var jag BARA kissnödig! Fatta besvikelsen!

Vad ska jag göra nu? Sluta försöka? Bara vila? Känns som jag redan testat det. Jag kanske borde ge upp? Bebisen kanske vill busa och överraska oss? Hoppas det! Vi är ju kontroll freaks båda två, men lite otippat så ÄLSKAR vi överraskningar 🙂 Den får gärna överraska oss! Men jag vill verkligen att den ska ta sig ut för egen maskin, utan igångsättning… Och nu lutar det ju mot igångsättning så snart som på TISDAG! Huh, kan den inte bara komma ut?

Idag är det BF+5 och jag och Victor är barnfria hela helgen. Nu ska vi MYSA, ta det lugnt och vila upp oss inför det stora maratonet, förlossningen! 🙂

Sista magbilden, trodde jag…

Jag har fått många frågor på instagram om det gör ont med hinnsvepning så därför tänkte jag berätta hur det kändes för mig, men först kanske jag ska berätta vad en hinnsvepning innebär.

Var är en hinnsvepning? Så här står det på Sahlgrenskas hemsida:
För att stimulera mognaden av livmodertappen kan hinnsvepning göras. Det är en barnmorska eller läkare som utför hinnsvepning. Hen gör en vaginalundersökning och känner på livmodertappen. Då förs ett finger in genom livmodertappen till den inre modermunnen och genom en cirkelrörelse lossas fosterhinnorna från de nedre delarna av livmodern. Detta stimulerar frisättningen av det kroppsegna prostaglandinet. Metoden kan ibland upplevas som obehaglig och smärtsam. Efter en hinnsvepning är det vanligt med en mindre blödning och det förekommer ofta blodtillblandad/brunaktiga flytningar. Oregelbundna sammandragningar är också vanligt. Blödningar och sammandragningar kan komma samma dag eller någon dag efter.

Min barnmorska varnade mig lite innan och sa att när hon gör en hinnsvepning så stoppar hon inte bara in ett finger och pillar lite, utan hon gör det ordentligt för att det ska ha effekt. Det är inte skönt och kan göra ont, men jag kände att det är det värt. Hellre det än igångsättning.

Vad tyckte jag då? Gjorde det ont med hinnsvepningen?
Min barnmorska stoppade in två fingrar genom livmodertappen och vispade runt ordentligt. Det var definitivt inte skönt och jag fick koncentrera mig för att slappna av. Jag skulle kunna likna det med när man ska ta ett halsprov, det är inte skönt, det är faktiskt väldigt obehagligt, men det är över hyfsat snabbt. Hinnsvepningen tog längre tid än ett halsprov så det var såklart mycket jobbigare och lite ont gjorde det allt. När BM hade svept klart så spände hon ut fingrarna inuti livmodertappen för att töja lite. Det var nästan ännu obehagligare, det ilade och värkte, men det var inte värre än att jag kunde stå ut. Min barnmorska sa att jag var tålig 🙂 Men jag tror att jag klarar det så bra för att jag koncentrerar mig på att inte spänna mig. Allt gör ondare när man spänner sig eller glömmer bort att andas.

Efteråt kom det lite blod och brunaktiga flytningar och jag känner mig lite mörbultad och öm djupt därinne. Jag har fått en del kraftigare förvärkar och jag tror jättemycket på att det kommer köra igång inatt. Min BM sa att hon hade läst att 1 av 7 hinnsvepningar leder till förlossning. Jag tyckte det lät lite, men å andra sidan gör man ju hinnsvepningar även innan BF så jag hoppas och tror att mina möjligheter till att förlossningen drar igång är lite större eftersom jag ändå bakar på övertid 🙂

Idag har jag varit hos barnmorskan och gjort en hinnsvepning för att försöka få igång den här förlossningen. Bebis verkar ju trivas ganska så bra därinne, supermysig! Men jag vill helst slippa bli igångsatt nästa vecka så nu hoppas jag att bebisen tittar ut under helgen.

Hjärtljuden idag var bra och symfusmåttet var samma som förra veckan, dvs 36 cm. BM sa att det var helt normalt så här på slutet och eftersom bebis ändå kommer vara född nästa vecka så är det inget som behöver följas upp 🙂

Det visade sig att min kropp är väldigt redo för att föda. Livmodertappen var mjuk och jag var redan öppen 2 cm. Wiiie! Det betyder att alla mina förvärkar och kanske färdknäppen igår har gjort susen 🙂 Min barnmorska gjorde en rejäl hinnsvepning och vispade runt ordentligt därinne. När hon var klar spände hon ut med fingrarna för att töja lite i livmodertappen.

Jag känner mig lite mörbultad så här efteråt och jag tycker redan att värkarna är något kraftigare. Vi får se vad som händer, men jag tror ju stenhårt på förlossning inatt! SÅÅÅÅÅÅ SPÄNNANDE! Isadora föddes på BF+7 dagen efter en hinnsvepning 🙂

Om det mot förmodan inte funkar så har jag en ny hinnsvepning på måndag och annars blir det förmodligen igångsättning på tisdag eller onsdag 🙂

De sista dagarna har bebisen haft en vakentid runt tolvtiden som hela magen både hoppat och svängt hit och dit. Jag tycker till och med att bebisen blivit lite mer aktiv den sista veckan jämfört med hur det var för några veckor sedan. Men så var det inte igår. Igår var den trött på dagen så jag buffade på den några gånger bara för att se att den sparkade tillbaka. Det gjorde den, varje gång. Men på kvällen när jag hade duschat och stod och smörjde in mig så reagerade jag på att den inte buffade tillbaka när jag smörjde magen. Jag testade att buffa kraftigare, vrida magen mot- och medurs, lägga mig på sidan och buffa hårt på fötterna och rumpan – men inget hände…!

Jag började bli riktigt orolig för så här har bebisen aldrig gjort innan så jag ringde Victor som var på väg till affären och bad honom komma hem igen. Han kom hem på stört och provade att rucka lite på huvudet så som barnmorskan brukar göra. Det brukar ju få fart på ”korven”, men fortfarande inget… Victor kände också runt på magen, men inte en enda liten rörelse. Nu blev jag rädd på riktigt! Vi bestämde oss för att åka upp på en gång så Victors styvpappa skyndade sig hem till oss för att ta barnen medan vi åkte.

Under tiden som vi väntade tog jag fram hjärtljudsdopplern som dog i samma sekund som jag satte på den. Så typiskt! Jag har aldrig behövt den så mycket som just då och då funkar den inte längre. Men då la Victor sitt öra mot magen och hörde att bebisens hjärta slog. Då lugnade jag mig lite även om jag fortfarande inte kände mig trygg med att bebisen inte svarade på våra buffar.

På vägen till sjukhuset åt jag en skål med granola och drack saft för att få upp blodsockret, men det var fortfarande stilla i magen. Victor sa inte mycket på resan dit. Jag såg att han var orolig, oroligare än jag nånsin sett honom. Jag ville säga något, vad som helst för att lugna honom men jag var ju lika orolig själv.

När vi kom fram till sjukhuset fick Victor inte följa med in. Så jobbigt! Jag var i tårar och han gjorde allt han kunde för att hålla ihop ute på parkeringen. Jag bad om att någon skulle lyssna på hjärtat på en gång och fick superbra bemötande så jag behövde inte sitta många minuter innan en jättegullig barnmorska kom och lyssande på bebis. Sedan fick jag vänta en liten stund till innan det var dags för en CTG-kurva.

Första halvtimmen av CTG-kurvan var bebisen helt stilla och hjärtljuden varierade knappt nånting utan höll sig runt 116-126. En jämn puls utan några variationer alls är inte ett bra tecken, det kan betyda att bebisen är slö och mår dåligt så det kändes inte alls bra.

Men plötsligt så började jag få värkar och då vaknade ”korven” till liv! Pulsen vandrade mellan 130-163 flera gånger och bebisen sparkade i princip efter varje värk! Det var häftigt att se! Jag kände mig genast mycket tryggare!

Värkarna gjorde lite ont, men inte tillräckligt ont för att jag skulle behöva andas igenom dom. Det kändes ändå skönt att se dom där värkarna svart på vitt på den där monitorn. Jag hade nästan börjat tro att jag bara inbillat mig att jag har värkar eftersom bebisen aldrig verkar vilja komma ut 🙂

När jag äntligen fick godkänt på CTG-kurvan och fick lov att åka hem så hade jag haft flera värkar inom 10 minuter. Det enda som fattades nu var att dom skulle bli lite kraftigare och lite längre för om jag hade klockat dom så hade dom inte varit 1 minut långa.

Jag var så exalterad när vi gick därifrån! Jag trodde på allvar att bebisen att förlossningen skulle dra igång under natten och jag var såååååå taggad! Men icke, inte ens nattens färdknäpp kunde sätta fart på denna förlossningen… Det var så frustrerande att vakna upp imorse och vara lika gravid som igår!

Om en liten stund är det dags för hinnsvepning… vi får se om det sätter igång nåt…

Idag är det BF+3, men fortfarande inget tecken på att bebisen skulle vilja komma ut. Det enda som är annorlunda denna veckan är att jag har mycket starkare sammandragningar på natten. Inatt har jag verkligen sovit SUPERDÅLIGT, men inte pga sammandragningarna utan pga mardrömmar. Jag har legat och gnytt konstant hela natten och Victor har försökt ta hand om mig för att jag ska ”komma ur” drömmarna, men det har inte gått. Det är som att min hjärna går på högvarv… Jag hoppas verkligen på en bättre natt inatt.

Idag har jag tagit det lugnt på altanen det mesta av dagen, men när det blev för varmt fick jag gå in. Jag är inte jättepepp på att försöka dra igång förlossningen längre, allt känns så jobbigt i värmen… Men vi får se, kanske blir det en promenad lite senare om det blir svalare ute.

Idag fick jag äntligen äta en av mina stora cravings under denna graviditeten

Imorgon är det dags för sista BM-besöket. Då ska jag få en hinnsvepning så det sätter förhoppningsvis fart på ett och annat 🙂

Nu är vi hemma igen efter ett kort besök hos barnmorskan och en lång utflykt till Eriksberg. Alla prover hos barnmorskan var bra så just nu behöver jag inte oroa mig för något 🙂 Det kändes väldigt bra med den extra kollen eftersom jag hade väldigt många av symtomen för havandeskapsförgiftning. Barnmorskan sa att jag skulle hålla koll om det blev värre eller fortsatte, men förhoppningsvis kommer ju bebisen snart 🙂 Hon ordinerade att jag skulle sova, vila, äta och dricka mycket så det blir att vila tills bebisen kommer.

Efter barnmorskan åkte vi till Eriksberg för att äta glass med Victors föräldrar som hade hämtat Lucas och Victors systerdotter på fotbollsskolan. Efter glassen var vi hungriga så då blev det även lunch på Eriksberg, så mysigt 🙂

Det är många som frågar om jag inte fick någon gynundersökningen eller hinnsvepning av barnmorskan idag. Nej, det fick jag inte men jag frågade inte heller efter det. Jag funderade på det på vägen dit men kom fram till att jag helst vill att förlossningen drar igång helt av sig själv nu när jag ändå är över tiden. Jag tycker det är mer spännande 🙂 Men om den inte dragit igång på fredag så får jag en hinnsvepning i samband med att vi bokar en igångsättningsbedömning. Jag är inte ett dugg sugen på igångsättning… jag gör typ vad som helst för att slippa så räkna med nya igångsättningsförsök till helgen!