• Folk sitter på gatorna

    Det är så fruktansvärt varmt här i Brasilien just nu. Vi har runt 35 grader och det är nästan omöjligt att vara inomhus utan fläkt eller air condition. I Camaçari var det värst för huset där har väldigt tunna väggar och istället för gjutet tak så finns det bara ett enkelt plåttak. Det blir som en bastu inomhus och det hjälper inte med en fläkt för det känns bara som att någon blåser varmluft på en! Haha!

    Folket här löser hettan genom att sitta utomhus på gatan där det finns skugga. Det är lite märkligt för oss svenskar för vi skulle aldrig ta en stol och sätta oss ute på trottoaren så som brassarna gör, men jag tycker att deras sätt är mysigt. Det blir väldigt socialt på något vis och jag tycker man får lite ”camping-känsla” av det hela 🙂

  • Fridfullt men aldrig säkert i Brasilien

    Jag älskar sol och bad här i Barra i Salvador där Jairs familj bor, men jag är också väldigt förtjust i den ”lilla” staden Camaçari. Området som Jairs mormor bor påminner om en liten liten stad. Det är bra för barn där då bilar sällan åker förbi huset och det finns en stor yta på innergården för barnen att leka. Vi är dock väldigt försiktiga med att ha barnen på gatan för förra gången vi var där (3,5 år sen) åkte en kille i vit bil förbi och sköt hej vilt mot alla inne i en liten lunchrestaurang som ligger vägg i vägg med Jairs mormors hus. Jag och Jair satt ute på gatan precis runt hörnet och pratade när vi hörde pistolskotten och flydde in i huset. Detta upprepades 3 gånger, efter andra gången lämnade vi Camaçari. Mannen i den svarta bilen försökte ha ihjäl en ”fiende” som gömt sig i lilla Camaçari och han planerade inte att sluta förrän killen var död. Det hela slutade väldigt sorgligt för killen råkade av misstag skjuta ihjäl en 11-årig pojke och efter det så åkte han i finkan. Jag var väldigt chockad efter händelsen – läs mitt blogginlägg här: Drive by mordförsök precis runt hörnet

    Den händelsen hade egentligen inget med Camaçari att göra för det hade kunnat hänt var som helst i Brasilien, men det fick mig ändå att vara mer på min vakt. I vanliga fall upplever jag Camaçari som ett väldigt lugnt område och mer barnvänligt än favelan där vi bor.

    När vi kom dit den här gången var alla ivriga att visa mig runt. Vi promenerade runt och fotade och efteråt fick vi höra att några i området hade blivit rädda eftersom dom trodde att jag kom från myndigheterna och fotade för att dokumentera och rapportera området. Det är nämligen så att folket här har byggt sina hus på ”stulen” mark. Många har inte möjlighet att köpa mark av staten och därför bygger dom även om det finns risk att staten kommer och river allt. Det har redan hänt flera gånger, men nu hade staten accepterat en del av området och till och med kommit hit och asfalterat vägen. Det finns dock ett stort nybyggt område där vägen är av rödbrun sand. Detta området är fortfarande inte godkänt av staten.

    En folkbuss som kommer körande från det icke-godkända området.

    Området här är platt och inte som en favela som byggs på en kulle. Hela området omringas av djungel och det är det som gör att det brukar finnas extremt mycket mygg här, men nu var det faktiskt nästan helt myggfritt 🙂

    Jag såg ett väldigt kul garage som en snubbe hade byggt. Garaget vaktades av en hund så vi höll oss lite på avstånd 🙂

    Det finns även mycket djur i området, vi träffade både höns, getter, en häst och en massa grisar. Jag älskade att hälsa på grisarna, men jag tar det i ett annat inlägg 🙂

    När vi var i Camaçari berättade Jair hur han och hans bröder red på åsna som transportmedel när dom skulle nånstans. Dom hade varken el eller rinnande vatten hemma. Jag har svårt att föreställa mig hur det var att leva på den tiden – tänk vad bekväm man är nuförtiden!

     

  • Sova jämte dessa två

    Det är sällan som jag får sova med barnen själv. Hemma hos Jairs mamma sover Lucas i ett eget rum i en enkelsäng. Jairs systerson sover på golvet och vaknar så fort någon kroppsdel, typ ett ben eller huvudet sticker ut och då rättar han till Lucas. Jag och Jair sover i en queensize-säng och Isadora sover i en resesäng.

    När alla sover på rätt plats så är det helt okej även om det blir svettigt jämte Jair ändå. Men vissa nätter har vi varit två vuxna och båda barnen i sängen och då har det varit bökigt att få plats. Jag och Jair har fått sova skavfötter med ett barn var emellan oss!

    När vi var hemma hos Jairs mormor sov jag själv med barnen på en queensize-madrass på golvet. Det var sååååå mysigt och inte ett dugg svettigt eftersom det blir svalt i Camaçari om nätterna. Vi hade dessutom en fläkt som blåste på oss hela natten för att slippa bli myggbitna. Jag minns inte senast som jag njöt så mycket av att få gå och lägga mig senast. Det var så mysigt att susa mellan dom två och dom sov hela natten utan att vakna en enda gång 🙂

  • Bra och dåliga nyheter

    Vi har precis fått både bra och dåliga nyheter på samma gång. Dom dåliga nyheterna är att det inte blir nån resa till Thailand. Min mamma och syster kan inte åka och jag vill inte åka utan min mamma eftersom syftet var att vi skulle fira hennes 50-årsdag där. Detta betyder att vi blir bostadslösa och utan kläder om vi kommer hem den 23:e januari för då är vårt hus uthyrt.

    Dom goda nyheterna är att vi kommer stanna här i ytterligare en månad! Det känns både bra och dåligt på samma gång. Vi såg allihopa framemot att åka till Thailand med min familj, men eftersom Jair inte träffar sin familj så ofta så känns det kul att vara kvar här också.

    Vi vet inte exakt vilket datum som vi kommer hem igen men det blir förmodligen i slutet på februari så ni får gärna spara lite snö så att Jairs kusin kan få uppleva det 🙂 I Göteborg brukar det ju komma ett lass med snö i februari så vi får hoppas att det gör det i år också 🙂

  • Grattis älskling!

    Idag fyller min älskling år! Hipp hipp hurra! Vi har massor planerat för dagen, men vi får se vad som verkligen kommer bli av. Det är alltid så i Brasilien – man kan bestämma en massa saker men man vet aldrig hur det verkligen kommer bli. Jag är sugen på att gifta mig här år 2020 men jag får lite kalla fötter när jag tänker på hur ostrukturerat och oplanerat allt här är. Vi får se om jag kan fixa det ändå 🙂

    Idag är i alla fall planen att fira på stranden på dagen och att sen gå och äta på restaurang vid 17-tiden. På kvällen kommer vi antagligen fira Jairs födelsedag på ett hostel tillsammans med vänner, men inget är bestämt ännu så vi får se under dagen vad som händer.

  • Enkelt liv men fullt av kärlek

    Nu är vi hemma igen! Jag är helt slut men vi har haft det väldigt bra med familjen i Camaçari. Det var väldigt roligt att träffa alla igen och varken jag eller barnen ville åka hem, men imorgon (idag) är det Jairs födelsedag och den vill han fira hemma med vänner så därför åkte vi tillbaka.
    Jairs mormor var så himla glad över att få träffa våra barn. Alla säger att Isadora är lik Jairs mamma och Jairs mormor. Jag är så dålig på sånt men jag kan definitivt se var generna kommer ifrån i det här fallet 🙂 Det visade sig också att Isadora har en liten kusin som är en kopia av henne själv, men den kusinen är ute och reser för tillfället så henne hann vi aldrig träffa.
    Jairs mormor har varit mycket sjuk det sista men när vi kom så var hon genast piggare 🙂
    Jairs mormor bor tillsammans med flera av Jairs morbröder och mostrar så hon har alltid hjälp i hemmet. Många av dom som inte bor med henne bor i husen intill så det finns alltid gott om folk som hjälper henne på dagarna.
    Jairs mormors hus är mycket enkelt, men det har ändå skett en del förbättringar sen vi var där sist. Nu har dom en rejäl platt-TV och ganska bra internet, men jag uppdaterade ändå bloggen lite mindre mär vi var där. Det är så mycket tjo och tjim så det är svårt att koncentrera sig på att skriva inlägg haha!
    Jairs mormors hus har bara ett tunt plåttak så när solen skiner så blir det kokhett därinne. Det är därför ingen sitter i soffan på bilden. Alla är därute 🙂
    Ingen av dörrarna i huset är hela. Alla dörrar har sprickor etc och eftersom det inte finns några trösklar till dörrarna så kan vatten rinna in när det regnar.
    Ytterväggarna är tunna, såpass tunna att dagsljus till och med lyser in genom små hål i väggarna som har blivit efter att man har satt upp tavlor på väggen. Huset har inte tegelstensväggar som vi har här hemma hos Jairs pappa.
    Det är en hög mur runt hela huset med två portar för att gå in. På natten låser vi portarna för att ingen ska komma in från gatan. På bilden här nedanför kan man se muren till höger om porten. Byggnaden till vänster är ett litet förråd som är omgjort till en bar där en av Jairs mostrar säljer öl 🙂
    Det är så himlans varmt i Camaçari så till och med jag som knappt svettas blir alldeles blöt. Vi försöker svalkas oss på olika sätt men efter en stund är man svettig igen 😛 Vi brukar låta barnen leka med vatten för att inte få värmeslag.
    Vi vuxna tar många duschar, ibland tvättar vi oss i den vanliga duschen eller så gör vi som Jair 🙂 haha!
    img_7073
    img_7002-1
    Jairs familj i Camaçari bor väldigt enkelt, men trots att huset är så litet så finns det plats för så många människor. Dom har inte mycket men dom är lyckliga och deras glädje smittar verkligen av sig 🙂 Och jag älskar hur dom skämmer bort mig med sina egna medel. Igår kom en pojke med en isglass till mig och idag kom Jairs farbror med en stor papaya som var helt fantastiskt god! ❤️
    Nu är klockan snart tre här i Brasilien så det är högtid för mig att sova! Gonatt!
  • Åka buss är ett äventyr här!

    Att åka buss i Brasilien är minst sagt spännande! Jag hade nästan glömt hur det var att åka buss här innan vi gjorde det häromdagen.
    För det första så är det väldigt bråttom att ta sig ombord på bussen, man behöver vara först i kön så att man hinner betala innan bussen börjar fara framåt. Ett tips är att ha pengarna redo i handen för när bussen börjar köra framåt så behöver man hålla i sig med TVÅ händer!! Och det finns inte många ställen att hålla i sig på.
    Dom första platserna i bussen är för gamla över 73 år, dom åker gratis och behöver därför inte passera bussens kassör. Kassören sitter precis efter gratis-platserna och för att få sätta sig så måste man betala innan man passerar den lilla snurrgrinden. Det spelar ingen roll om bussen är knöckfull, man får ändå inte stanna kvar vid gratisplatserna utan man måste passera förbi snurrgrinden.
    Bussbolaget kontrollerar antalet snurr som grinden gör och jämför sedan detta med kassörens kassa. När man har gått förbi snurrgrinden så går det inte att gå tillbaka. Mittendörrarna öppnas aldrig så för att gå av bussen så måste man gå längst bak. Jag har varit med om att bussen varit så full så att jag inte hunnit gå av, men ändå öppnades inte mittendörrarna och jag fick inte passera snurrgrinden igen eftersom räkneverket skulle bli fel och då skulle kassören få betala pengarna som fattas från egen ficka. Så är det med alla kassör-jobb i Brasilien.
    När bussen börjar köra så är det i en väldans fart, men också väldigt väldigt skakigt! I kurvorna måste man hålla i sig även när man sitter ner! Jag blir alltid väldigt trött av bussens skak och har flera gånger somnat. Det är lite lustigt för så mycket som bussen skakar och vibrerar så skulle man kunna tro att jag skulle bli åksjuk, men det har jag inte blivit. Jag blir bara väldigt trött. Nu när vi åkte buss sist så satt jag och funderade på hur många timmar om dagen som en svensk skulle få köra en buss som skakar så mycket. Det måste ju ge vibrationsskador på kroppen efter ett tag? Jag vet att Volvo har regelverk för detta på sina vibrationstest. Men sen såg jag att kassören hade en mycket bättre stol som förmodligen tar upp en del av vibrationerna. Tur det! Lucas gillade i alla fall den skakiga åkturen, han skrattade till och med högt i början när bussen tog fart 🙂 Haha!
  • Krivit kärleksmums

    En ny upptäckt för mig är tapioca-kaka – fy farao vad gott! När vi var i gamla stan häromdagen så såg jag en tjej sälja en kaka på gatan som såg ut precis som en kritvit kärleksmums. Det var alltså ingen choklad utan hela kakan var kritvit med riven kokos ovanpå. Vi hade nyligen ätit så Jair sa till mig att vi skulle köpa kakan på vägen tillbaka. När vi kom tillbaka så fanns det bara två bitar kvar! Vi hade sån himla tur!
    Kakan är gjord på tapioca som utvinns från kassavans rotknölar. Tapioca i sig smakar ingenting, men eftersom den har en starkt förtjockande effekt så används den ofta i bakverk. Kakan som vi åt var full med kokos och kvinnan som sålde hällde även på kondenserad mjölk så det blev riktigt sött men väldigt gott! Jag önskar att jag hade ett recept på denna kakan för den hade jag definitivt velat testa att göra i Sverige!