Just det! Om ni inte redan gör det, gå in och följ oss på instagram. Jag uppdaterar flera gånger om dagen på insta story och kommer även uppdatera kontinuerligt under förlossningen där 🙂 Missa inte det! Jag heter @pasmallen.nu på instagram, klicka på länken för att följa! Jag är osäker på om det går att se stories om man inte har instagram, men klicka på länken så får ni se ?

För att se stories så klickar man på profilbilden eller händelserna i cirklarna under 🙂

Idag är det BF+11 och jag fick min fjärde hinnsvepning. Det visade sig att jag är öppen 4 cm, jag har 1 cm kvar på tappen och fosterhinnorna buktar utåt! Jag var ÖVERLYCKLIG när jag hon från barnmorskan! Så förväntansfull att det skulle dra igång och så förundrad över hur jag kan vara öppen 4 cm utan att ha haft ont! Under förlossningen med Lucas så var latensfasen det absolut värsta, jag hade fruktansvärt ont mellan 2-4 cm och nu har jag knappt haft ont alls!

Det första jag gjorde när jag gick från barnmorskan var att promenera i nästan en timme. Jag promenerade runt runt runt innan jag satte mig på espresso house för att dricka en juice och då ringde Victor som varit på ett möte som just blev klart. Vi åkte hem och färdknäppade och efter det så började värkarna tillta mer och mer. Barnmorskan hade tipsat om att vara upprätt och gärna brett isär med benen så jag fixade mat samtidigt som jag dansade och gjorde knäböj om vartannat. Det blev mer och mer värkar och tillslut var det så tätt att värktimer-appen sa att vi borde åka till sjukhuset. Värkarna gjorde inte speciellt ont men det spände som sjutton i skinkorna, ryggen och magen. Jag kände till och med ett enormt tryck som om jag måste bajsa. Jag är helt säker på att det var riktiga förlossningsvärkar men tyvärr för svaga.

Livrädd för att värkarna skulle försvinna som dom andra gångerna så efterlyste jag en pilatesboll på instagram. Jag tyckte att det kändes onödigt att köpa när jag troligtvis bara behövde den idag. Det visade sig att Lucas första förskolefröken hade en så Victor åkte och hämtade den ❤️ Jag har guppat och guppat på den men inget vatten har går och värkarna avtog ändå.

Nu ligger jag i sängen och hoppas på att värkarna kommer igång inatt igen, men samtidigt har jag redan hoppats så många gånger att jag gett upp hoppet. Bebis blir vräkt imorgon kl 10.00, det är det som kommer hända nu. Jag trodde aldrig det skulle sluta med igångsättning men nu känns det som jag måste finna mig i det :-/

Idag är det som sagt BF+10 och dagens status är sådär. Jag har väldigt lite hopp om att bebisen ska komma ut och försöker snarare ställa in mig på den där igångsättningen på lördag. Just nu sitter jag här på soffan och dricker hallonbladsiste, bloggar, lyssnar på musik och myser. Lucas är i skolan och Isadora leker på sitt rum. I eftermiddag har jag planerat att ta ett städröj här hemma. Jag har varit ganska passiv dom sista veckorna och det är tungt för Victor att hålla efter över allt på egen hand. En liten del av mig hoppas så klart att städningen ska dra igång förlossningen, men merparten av mig har redan gett upp. Hur som helst, så är det ändå värt att städa – jag kommer ju aldrig ångra att det är ordning här hemma 🙂

Idag är det BF+10 och fortfarande ingen bebis i sikte. De senaste dagarna har varit turbulenta för mig och jag har faktiskt varit riktigt ledsen för första gången. Iförrigår bröt jag ihop totalt när kvällen närmade sig för jag trodde jag skulle bli igångsatt redan dagen därpå. Jag tycker det känns som att snubbla på målsnöret för det är ju så nära och så lite som krävs för att den här förlossningen ska dra igång av sig självt.

Jag vaknar besviken varje morgon över att det inte har hänt något. Jag har oftast inga känningar alls på natten och sover alldeles för bra, förutom att jag måste upp och kissa femtioelva gånger… Jag vill så gärna vakna av att värkarna har tagit fart, men när det inte händer så överger hoppet mig. Under dagtid får jag oftast lite känningar som kraftiga sammandragningar eller svaga förvärkar och bygger jag upp ett nytt hopp, så när jag går och lägger mig är jag lika förväntansfull som dagen innan. Men inget händer… så tröstlöst!

Iförrigår försökte jag på nytt med några vräkningsmetoder. Jag lyssnade på musik jag verkligen tycker om, dansade och bakade chokladbollar. Sen åt vi stark thai-mat och åkte till IKEA eftersom det är känt att gravida föder efter dom har varit där. Inget hände, absolut ingenting. Tillslut var jag så besviken att jag bara satte mig ner och bölade… Bölade över att behöva bli igångsatt, att inte känna det som kroppen hann få en chans att dra igång det av sig självt, att jag ville ha mer tid… Jag försökte allt vad jag kunde för att samla mig och koppla bort tankarna men det gick inte hemma så vi gick på bio. Det kändes bra och det blev väldigt mysigt 🙂 På natten vaknade jag faktiskt av två värkar – gissa om jag blev exalterad och förväntansfull återigen!

Kul att vår framtida bröllopsdag är denna veckan… jättekul! Vi ska ju gifta oss nästa år och har valt ett perfekt datum för det. Vi bokade kyrkan i början av året och lokalen vi ville ha blev ledig tack vare att Håkan Hellström flyttade fram sina konserter ett år pga corona. Bröllopsparet som hade bokat ”vår” lokal var nämligen inbitna Håkan Hellström fans och flyttade gladeligen sitt bröllop för att kunna gå på hans konsert nästa år 🙂 Tur för oss!

Jag insåg precis att vår bröllopsdag ligger risigt till… Tänk om bebisen har tänkt att knipa åt sig just den dagen? Då kan vi ju inte gifta oss! Då måste vi ju fira vår lilla 1-åring… Kom igen bebis, det kan väl ändå inte vara då som du planerat att komma ut?!

Fotograf: https://www.wanderings.se

Idag är det BF+7 och bebisen verkar inte ha några planer på att komma ut så idag är det dags för en ny hinnsvepning. Jag hoppas verkligen att bebisen kan tänka sig att komma ut på egen hand efter det så att jag slipper igångsättning.

Igår skrev jag om varför jag absolut inte vill bli igångsatt, men också varför jag inte kommer tacka nej till en igångsättning. Jag kan på ett sätt förstå att andra tycker det är värdsligt hur en förlossning startar, men för mig känns det viktigt, i alla fall här och nu. Jag har inte medvetet valt att det ska vara en del av min målbild, men uppenbarligen är det det eftersom jag har så svårt att ställa om. Jag har hela graviditeten fantiserat om hur förlossningen startar och spänningen när man förstår att nu händer det på riktigt. Det känns så tråkigt att bli berövad på det nu… Jag tycker det är taskigt att skriva att det är omoget av mig eller att jag fick som jag ville eftersom jag inte hade något emot att gå över.

Jag har fortfarande inget emot att gå över, men jag har alltid känt att jag inte vill bli igångsatt. Jag visste inte att det kunde bli så att jag får en igångsättningstid redan på BF+8. Och när det gäller igångsättning så kan jag komma på ännu fler anledningar till varför jag inte vill det, men jag tycker inte att det är nån idé att rabbla upp det för i slutändan så väger anledningen som jag redan skrivit allra tyngst. MEN jag skulle aldrig chansa med mitt barns liv för att få en spontan förlossningsstart… såklart inte!

Idag är det BF+6 och jag börjar tycka det är riktigt jobbigt att förlossningen aldrig drar igång. Bebis är ju färdigpackad och jag är öppen minst 2 cm. Mina värkar kommer och går, jag får mest värkar på kvällstid men under natten stannar det helt och hållet och jag sover så bra som det går att sova som höggravid. Varje morgon frågar Victor hur jag mår och jag svarar besviket ”bra” eftersom jag varit 100% säker på att förlossningen ska dra igång under natten. Men icke!

Jag börjar känna att tiden rinner ut nu. I Göteborg har man ändrat så att man sätter igång förlossningen efter en vecka istället för två veckor efter en studie som Sahlgrenska gjorde där flera mammor miste sina barn. Det gör att jag aldrig skulle kunna tacka nej till en igångsättningstid som jag blir erbjuden för då känns det som att jag gamblar med bebisens liv. Detta innebär att jag kan bli erbjuden att sättas igång så snart som på tisdag (bf+8). Bebis har alltså bara idag och imorgon på sig att ta sig ut för egen maskin vilket jag önskar över allt annat!

Jag vill verkligen inte bli igångsatt för jag känner det som att jag blir snuvad på en spontan förlossningsstart. Jag vill inte veta bebisens födelsedag i förväg, jag vill bli överraskad, jag vill stanna hemma och klocka värkarna och jag vill att min kropp ska fixa detta på egen hand. Det känns så sterilt och tråkigt att behöva vräka bebis på ett sjukhus på en bestämd tid med en bestämd metod. Men samtidigt så kan jag inte ha det på mitt samvete att jag utsätter bebisen för en risk som jag inte var tvungen att ta genom att tacka nej till en igångsättningstid.

Fan vad jobbigt detta är! Jag önskar av hela mitt hjärta att förlossningen startar snart.

Fotograf: https://www.wanderings.se

Här går jag och håller tummar och tår för att förlossningen ska dra igång och då får jag reda på att förlossningen på Östra Sjukhuset är fullt! Känns ju sådär… Jag kommer nog inte hinna till Borås och Varberg om det är helt fullt på Östra så vad gör jag då?

Det kändes ju inte helt bra så jag frågade dom på instagram. Dom var jättegulliga och svarade nästan direkt, men det känns ändå lite jobbigt. Tänk om det är helt fullt och tänk om jag inte kommer kunna höra av mig i god tid…

Vi har pratat fram och tillbaka om vi skulle ta vårt pick och pack och åka till Varberg eller Borås och ta in på hotell, men samtidigt är jag helt säker på att det inte kommer dra igång om vi åker. Jag har ju fortfarande bara oregelbundna värkar som kommer och går och lämnar vi hemmet nu så kommer det definitivt inte strömma något oxytocin… Nej, vi stannar nog kvar här hemma och hoppas på det bästa… Jag är ju ändå omföderska med ett snabbt förlossningsförlopp sedan tidigare, dom borde inte skicka oss till en annan stad. Det löser sig…!