Det går bra för Ericles, Jairs systerson, som ni hjälpte genom att samla ihop pengar till gitarr, mikrofon m.m.! Under karnevalen så blev bandet han sjunger för anlitat för en spelning – kolla här!

Jag ryser när jag ser videon! Det är sååå galet mycket folk!! Musikstilen han sjunger med bandet kallas ”pagode”. Ericles är grym på att sjunga pagode men jag tycker att han är ännu bättre solo. Jag hoppas verkligen att den insatsen som vi gjorde tillsammans kommer ge honom den framtiden som han drömmer om. Jag kommer fortsätta uppdatera er om hur det går för honom 🙂 Tills vidare, stötta gärna honom genom att följa på Instagram @viinny_medeiros

Återigen, tusen tack för all hjälp!

När någon berättar att dom har blivit rånad så stannar mitt hjärta en sekund innan jag kan lyssna på resten av historien. För mig hör det inte till vanligheten att bli rånad och därför blir jag lite chockad varje gång som någon berättar att dom har blivit rånade. Jag tror att vi svenskar är väldigt skyddade från sånt. Vi är inte vana vid att någon siktar en pistol mot vårt ansikte och samtidigt ber oss om vår mobiltelefon, inte ens när vi är ute och reser så händer detta oss. Vi är vana vid osynliga ficktjuvar och bli lurade på pengar när vi växlar, men beväpnade eller hotfulla rån – det är bara sånt som händer på TV.

Men så är det inte in Brasilien. Nästan varenda brasse som jag känner har blivit rånad minst en gång och det läskiga är när dom berättar. Det är så normalt för dom att bli rånade så när dom berättar det så ser det ungefär ut som att dom säger ”idag åt jag köttfärssås och spagetti till middag” istället för ”idag blev jag rånad på bussen”. Jairs brorsa har blivit rånad på sin mobil två gånger så han har inte en enda bild på Bruna som liten. Jairs syster brukade stoppa sin iPhone i trosorna och ha med en annan liten skrutttelefon i fickan. När tjuvarna gick på bussen för att råna henne så sträckte hon fram skruttelefonen men då sa tjuven att hon kunde få behålla den. Haha!

Själv har jag blivit överfallen en gång under karnevalen i Brasilien. Jag vet inte om det var ett rånförsök eller om det var ett gäng som var ute efter att spöa turister, men jag blev misshandlad så illa så att jag inte minns något överhuvudtaget. Jag minns bara när jag plötsligt ”vaknade upp” på sjukhuset och upptäckte att mina tänder var lösa och läkarn sydde i mitt huvud och i mungipan. Detta var en av dom mest traumatiska upplevelserna i mitt liv. Det var faktiskt så illa att efteråt att jag inte ville leva mer. Jag var i någon slags chock veckorna efter och åt också väldigt stark smärtlindring. Jag vet inte om det var det som fick mig att tänka självmordstankar. Jag har aldrig känt mig så svag i hela mitt liv som jag gjorde då.

Nu är vi hemma i Sverige igen och jag kramar fortfarande min handväska när jag är på stan. Jag vågar fortfarande inte gå med öppen väska eller gå och samtidigt leta efter något i väskan, men så kommer jag på att jag är i Sverige. Ingen kommer kasta sig över mig för att jag har en kamera i min väska. Det värsta som skulle kunna hända är att jag råkar ut för en skicklig ficktjuv och blir av med kameran, men värre än så blir det förmodligen inte. Vilken skillnad mot livet i Salvador!

Jag och Jacke tar en smygbild på polisen i bakgrunden. Detta var innan vi träffade Rosalie som var modig nog att fråga polisen om att få ta en selfie ?

Poolen vid huset i Praia do Flamengo var väldigt djup för barnen, varken Bruna eller Lucas bottnade. Bruna tyckte det var jätteläskigt och höll sig krampaktigt fast i stegen och fick ofta panik i vattnet. Jag försökte hjälpa henne för hon kan faktiskt hålla sig över ytan genom att trampa vatten men eftersom hon får panik så lyckas hon inte ta sig någon vart. Vi gjorde lite övningar tillsammans och det gick bra, men jag hade behövt lite mer tid med henne i den poolen då hade hon säkert lärt sig simma.

Lucas imponerade stort på mig! Han visade glatt upp simkunskaper som jag inte visste att han hade. Han simmade runt i poolen som en fisk utan varken armpuffar eller stöd från någon! Han såg ut som en riktig snorklare! Han använder inte armarna när han simmar utan simmar bara med hjälp av små nätta sparkar med fötterna. Nästa gång vi åker utomlands ska jag köpa simfötter till honom, oj vad det kommer gå undan då! Hans simteknik är redan 100 gånger bättre än min och han är bara 4 år, snart 5! Snacka om att vår investering i hans simskola har burit frukt! Jag kan inte simma utan att använda armarna, jag har aldrig lärt mig hur man gör det och jag är säker på att jag kommer drunkna om jag försöker! Haha!

När Lucas simmar så simmar han precis under ytan. Jag vet inte om han kan simma över ytan, men det är kanske nästa steg att lära sig. När han behövde ta luft simmade han till en kant i poolen eller så dök han till botten och hoppade upp och tog ett andetag när han kom över ytan och sen simmade han vidare. Det var verkligen imponerande att se! Han gjorde allt detta utan att någon sa till honom hur han skulle göra! Lucas slutar verkligen aldrig att förvåna mig! Nu längtar jag järnet tills han börjar simskola igen. Vi förlorade vår plats när vi åkte till Brasilien men nu hoppas vi på att få nya platser till både honom och Isadora 🙂

Den sista dagen i Brasilien gick i hejdundrande fart. Vi hade packat det mesta dagen innan så att vi skulle ha tid att gå till stranden vår sista dag. Jair passade på att surfa och jag solade lite men sen blev det mindre kul för Lucas simglasögon flög bort i en stark våg. Vi letade direkt men hittade dom ingenstans. Lucas blev ledsen men inte jätteledsen för vi hade nämligen beställt nya simglasögon till honom på nätet samma morgon, eftersom han hade bestämt sig för att ge bort sina simglasögon till Bruna innan vi åkte hem. Jag letade jättelänge på stället som simglasögonen försvann och gick även längs stranden och letade men dom syntes inte till nånstans. Så himla tråkigt! Både jag och Jair var superstolta över att han ville ge bort simglasögonen men nu fick han aldrig chansen att göra det 🙁

Vi åt våra sista picole och Isadora skålade med mig med sin Picole haha!i

När vi kom hem från stranden mådde jag dåligt igen. Jô gjorde mer vätskeersättning till mig och jag fick gå och lägga mig och sova en stund. Jair gick och handlade några saker som vi hade glömt att köpa och när han kom hem så var klockan redan 18.30. Det var dags att packa dom sista sakerna. Jair hade världens resfeber och var superstressad medan jag tyckte att vi hade gått om tid. Det är alltid samma visa haha! :S

När vi höll på att packa fick Bruna plötsligt feber så Jairs bror och hans tjej bestämde sig för att åka hem lite tidigare än tänkt. Vi sa hejdå till Bruna som grät. Jag gav henne Isadoras solglasögon som fortfarande är lite för stora för Isadora. Bruna älskade dom solglasögonen och det var faktiskt Bruna som använde dom hela tiden så dom var ju faktiskt praktiskt taget hennes redan. Jag gav henne också mitt paket med plackers för Bruna blir alltid så ledsen när kött fastnar mellan hennes tänder och plackers är perfekt för att ta bort det 🙂 Sen sa jag hejdå till Jairs bror och hans tjej. Jairs bror sa då nånting som jag aldrig hört förut och jag ville genast bemöta det men förstod sedan att det bara var en fras. Han sa ”förlåt för nånting”, kramade om mig och gick. När vi var på flygplatsen kom Jairs mamma, moster och Ians syskon för att säga hejdå och då sa Jairs moster samma sak till mig. Ingen av dom har något att be om ursäkt för så det var verkligen bara en fras. När jag tror att jag vet allt om Brasilien så får jag reda på något nytt igen, det känns som jag aldrig kommer lära mig eller förstå allt, inte ens när jag lever med en brasse haha 🙂

Jag är glad för vår tid i Brasilien, men jag längtar inte tillbaka, inte än i alla fall 😛 Nästa gång skulle jag verkligen vilja resa runt lite mer, kanske flyga till lite olika ställen och bo mer via airbnb, jag gillade det 🙂