Det går bra för Ericles, Jairs systerson, som ni hjälpte genom att samla ihop pengar till gitarr, mikrofon m.m.! Under karnevalen så blev bandet han sjunger för anlitat för en spelning – kolla här!

Jag ryser när jag ser videon! Det är sååå galet mycket folk!! Musikstilen han sjunger med bandet kallas ”pagode”. Ericles är grym på att sjunga pagode men jag tycker att han är ännu bättre solo. Jag hoppas verkligen att den insatsen som vi gjorde tillsammans kommer ge honom den framtiden som han drömmer om. Jag kommer fortsätta uppdatera er om hur det går för honom 🙂 Tills vidare, stötta gärna honom genom att följa på Instagram @viinny_medeiros

Återigen, tusen tack för all hjälp!

När någon berättar att dom har blivit rånad så stannar mitt hjärta en sekund innan jag kan lyssna på resten av historien. För mig hör det inte till vanligheten att bli rånad och därför blir jag lite chockad varje gång som någon berättar att dom har blivit rånade. Jag tror att vi svenskar är väldigt skyddade från sånt. Vi är inte vana vid att någon siktar en pistol mot vårt ansikte och samtidigt ber oss om vår mobiltelefon, inte ens när vi är ute och reser så händer detta oss. Vi är vana vid osynliga ficktjuvar och bli lurade på pengar när vi växlar, men beväpnade eller hotfulla rån – det är bara sånt som händer på TV.

Men så är det inte in Brasilien. Nästan varenda brasse som jag känner har blivit rånad minst en gång och det läskiga är när dom berättar. Det är så normalt för dom att bli rånade så när dom berättar det så ser det ungefär ut som att dom säger ”idag åt jag köttfärssås och spagetti till middag” istället för ”idag blev jag rånad på bussen”. Jairs brorsa har blivit rånad på sin mobil två gånger så han har inte en enda bild på Bruna som liten. Jairs syster brukade stoppa sin iPhone i trosorna och ha med en annan liten skrutttelefon i fickan. När tjuvarna gick på bussen för att råna henne så sträckte hon fram skruttelefonen men då sa tjuven att hon kunde få behålla den. Haha!

Själv har jag blivit överfallen en gång under karnevalen i Brasilien. Jag vet inte om det var ett rånförsök eller om det var ett gäng som var ute efter att spöa turister, men jag blev misshandlad så illa så att jag inte minns något överhuvudtaget. Jag minns bara när jag plötsligt ”vaknade upp” på sjukhuset och upptäckte att mina tänder var lösa och läkarn sydde i mitt huvud och i mungipan. Detta var en av dom mest traumatiska upplevelserna i mitt liv. Det var faktiskt så illa att efteråt att jag inte ville leva mer. Jag var i någon slags chock veckorna efter och åt också väldigt stark smärtlindring. Jag vet inte om det var det som fick mig att tänka självmordstankar. Jag har aldrig känt mig så svag i hela mitt liv som jag gjorde då.

Nu är vi hemma i Sverige igen och jag kramar fortfarande min handväska när jag är på stan. Jag vågar fortfarande inte gå med öppen väska eller gå och samtidigt leta efter något i väskan, men så kommer jag på att jag är i Sverige. Ingen kommer kasta sig över mig för att jag har en kamera i min väska. Det värsta som skulle kunna hända är att jag råkar ut för en skicklig ficktjuv och blir av med kameran, men värre än så blir det förmodligen inte. Vilken skillnad mot livet i Salvador!

Jag och Jacke tar en smygbild på polisen i bakgrunden. Detta var innan vi träffade Rosalie som var modig nog att fråga polisen om att få ta en selfie ?

Poolen vid huset i Praia do Flamengo var väldigt djup för barnen, varken Bruna eller Lucas bottnade. Bruna tyckte det var jätteläskigt och höll sig krampaktigt fast i stegen och fick ofta panik i vattnet. Jag försökte hjälpa henne för hon kan faktiskt hålla sig över ytan genom att trampa vatten men eftersom hon får panik så lyckas hon inte ta sig någon vart. Vi gjorde lite övningar tillsammans och det gick bra, men jag hade behövt lite mer tid med henne i den poolen då hade hon säkert lärt sig simma.

Lucas imponerade stort på mig! Han visade glatt upp simkunskaper som jag inte visste att han hade. Han simmade runt i poolen som en fisk utan varken armpuffar eller stöd från någon! Han såg ut som en riktig snorklare! Han använder inte armarna när han simmar utan simmar bara med hjälp av små nätta sparkar med fötterna. Nästa gång vi åker utomlands ska jag köpa simfötter till honom, oj vad det kommer gå undan då! Hans simteknik är redan 100 gånger bättre än min och han är bara 4 år, snart 5! Snacka om att vår investering i hans simskola har burit frukt! Jag kan inte simma utan att använda armarna, jag har aldrig lärt mig hur man gör det och jag är säker på att jag kommer drunkna om jag försöker! Haha!

När Lucas simmar så simmar han precis under ytan. Jag vet inte om han kan simma över ytan, men det är kanske nästa steg att lära sig. När han behövde ta luft simmade han till en kant i poolen eller så dök han till botten och hoppade upp och tog ett andetag när han kom över ytan och sen simmade han vidare. Det var verkligen imponerande att se! Han gjorde allt detta utan att någon sa till honom hur han skulle göra! Lucas slutar verkligen aldrig att förvåna mig! Nu längtar jag järnet tills han börjar simskola igen. Vi förlorade vår plats när vi åkte till Brasilien men nu hoppas vi på att få nya platser till både honom och Isadora 🙂

Den sista dagen i Brasilien gick i hejdundrande fart. Vi hade packat det mesta dagen innan så att vi skulle ha tid att gå till stranden vår sista dag. Jair passade på att surfa och jag solade lite men sen blev det mindre kul för Lucas simglasögon flög bort i en stark våg. Vi letade direkt men hittade dom ingenstans. Lucas blev ledsen men inte jätteledsen för vi hade nämligen beställt nya simglasögon till honom på nätet samma morgon, eftersom han hade bestämt sig för att ge bort sina simglasögon till Bruna innan vi åkte hem. Jag letade jättelänge på stället som simglasögonen försvann och gick även längs stranden och letade men dom syntes inte till nånstans. Så himla tråkigt! Både jag och Jair var superstolta över att han ville ge bort simglasögonen men nu fick han aldrig chansen att göra det 🙁

Vi åt våra sista picole och Isadora skålade med mig med sin Picole haha!i

När vi kom hem från stranden mådde jag dåligt igen. Jô gjorde mer vätskeersättning till mig och jag fick gå och lägga mig och sova en stund. Jair gick och handlade några saker som vi hade glömt att köpa och när han kom hem så var klockan redan 18.30. Det var dags att packa dom sista sakerna. Jair hade världens resfeber och var superstressad medan jag tyckte att vi hade gått om tid. Det är alltid samma visa haha! :S

När vi höll på att packa fick Bruna plötsligt feber så Jairs bror och hans tjej bestämde sig för att åka hem lite tidigare än tänkt. Vi sa hejdå till Bruna som grät. Jag gav henne Isadoras solglasögon som fortfarande är lite för stora för Isadora. Bruna älskade dom solglasögonen och det var faktiskt Bruna som använde dom hela tiden så dom var ju faktiskt praktiskt taget hennes redan. Jag gav henne också mitt paket med plackers för Bruna blir alltid så ledsen när kött fastnar mellan hennes tänder och plackers är perfekt för att ta bort det 🙂 Sen sa jag hejdå till Jairs bror och hans tjej. Jairs bror sa då nånting som jag aldrig hört förut och jag ville genast bemöta det men förstod sedan att det bara var en fras. Han sa ”förlåt för nånting”, kramade om mig och gick. När vi var på flygplatsen kom Jairs mamma, moster och Ians syskon för att säga hejdå och då sa Jairs moster samma sak till mig. Ingen av dom har något att be om ursäkt för så det var verkligen bara en fras. När jag tror att jag vet allt om Brasilien så får jag reda på något nytt igen, det känns som jag aldrig kommer lära mig eller förstå allt, inte ens när jag lever med en brasse haha 🙂

Jag är glad för vår tid i Brasilien, men jag längtar inte tillbaka, inte än i alla fall 😛 Nästa gång skulle jag verkligen vilja resa runt lite mer, kanske flyga till lite olika ställen och bo mer via airbnb, jag gillade det 🙂

Vilken flygresa vi hade! Herregud alltså, det var verkligen en mardröm bitvis! Vi åkte hem på sista dagen av karnevalen men vi insåg inte hur mycket just detta kunde ställa till det för oss. Vi bodde bara 10 minuter från flygplatsen och tänkte att det skulle bli easy peacy att ta oss till flygplatsen. Vi bokade två taxis från en av Jairs kompisar som skulle komma och hämta oss kl 20.00. Vi skulle ha god tid på oss gör planet skulle inte gå förrän 23.50. När klockan var 20.30 hade dom fortfarande inte kommit och vi började bli lite stressade eftersom vi hade mycket bagage att checka in, bland annat en surfbräda. Vi försökte först få tag på en Uber men det var helt omöjligt så vi ringde runt till alla taxibolag men inte en enda taxi i närheten av oss, alla taxis höll till inne i Salvador där karnevalen var i full gång! Vilken panik! Det skulle alltså bli helt omöjligt för oss att ta oss till flygplatsen utan hjälp från någon!

Ian ställde sig ute på vägen för att se om nån taxi åkte förbi men ingen taxi kom. Inte en enda, inte ens en bokad taxi. Jairs vän svarade inte i telefon. Men plötsligt, som en skänk från ovan, så kom en av grannarna hem. Det fanns flera grannar men dom andra verkade vara väldigt uppsnoffsiga och ohjälpsamma, men just denna granne var helt underbar. Dom tvekade inte en sekund på att köra oss och som tur var för oss så har dom två bilar! Vi packade snabbt in alla våra ägodelar och åkte mot flygplatsen.

På flygplatsen fick vi ganska snabbt hjälp med att checka in vårt bagage och vi tyckte att vi fick väldigt bra service. Killen som hjälpte oss bytte till och med våra platser till bättre platser och vi fick till och med en extra sittplats så att Isadora kunde sova på en egen stol istället för i vårt knä. Vi visste inte förrän vi landade i Göteborg att vi hade blivit grundlurade 🙁

Flygresan till Lissabon gick bra förutom att jag mådde illa och inte kunde äta nånting alls. Men när vi landade i Lissabon var det inte kul. Det var nära att Ian blev portad i passkontrollen. Jag har länge hört om att portugisernas rasism mot brassar men det här är första gången jag har sett det på nära håll. Poliskvinnan i båset ropade åt oss och påstod att Ian inte alls skulle vara här på semester utan att hand plan var att immigrera till Portugal och ingen vet om han kommer åka hem på sin hembiljett. Vi förklarade att Ian inte skulle till Portugal utan att han skulle till Sverige med oss. Hon frågade vad Ian jobbade med och när vi sa att han är 19 år och fortfarande pluggar så menade hon på att det är helt omöjligt att han har råd med 3 månaders semester. Jag förklarade lugnt att han kommer bo med oss och att vi betalar hans uppehälle i Sverige. Poliskvinnan var fortfarande arg men och sa att brassar gör så hela tiden, alltså immigrerar olagligt. Jag vet vad hin menar för hela Jairs familj har ju gjort det och om en brasse stannar tillräckligt länge i Portugal så får dom automatiskt uppehållstillstånd och medborgarskap, men jag tycker hennes beteende var väldigt konstigt. Brassar har ju faktiskt rätt att stanna 90 dagar i Schengen och efter det möjlighet att ansöka om ytterligare 90 dagar. Vi förklarade att det inte finns den möjligheten att immigrera olagligt i Sverige. Man kan inte stanna för länge här och automatiskt få uppehållstillstånd, det funkar inte så. Tillslut gav sig poliskvinnan och stämplade Ians pass med en tvärsur min.

Efter Lissabon flög vi vidare till Stockholm. När vi gick av planet mötes vi av kalla vindar och Ian blev alldeles till sig och kollade glatt mot snön som låg i driver på marken. På Arlanda slapp vi som tur var att checka ut bagaget för tydligen har TAP ett samarbete med SAS och checkade därför in bagaget hela vägen. Så himla skönt! Det gav oss lite tid att leka på flygplatsen. På Terminal 4 på Arlanda har Junibacken byggt upp en jättefin lekhörna med Alfons Åberg. Barnen älskade det och Ian utropade glatt, är detta gratis?! Ja, det är det svarade jag stolt. I Brasilien kostar ju allt sånt där pengar, men här i Sverige har vi allt möjligt som är gratis för barnen.

Från Arlanda flög vi vidare till Landvetter och det var där som vi upptäckte hur lurade vi blev!

När vi hämtade vårt bagage så kollade vi våra väskor, Jairs surfbräda och Isadoras bilbarnstol och upptäckte att Jairs surfbräda var helt förstörd både längst upp och längst ner. Vi klagade på detta och då visade SAS bagageservice att vi hade skrivit på en etikett som betyder att flygbolaget menar på att brädan redan var trasig och därför tar dom inget ansvar för den. Flygbrädan var absolut inte trasig och TAP som sa att vi skulle skriva på etiketten kollade inte ens på brädan innan dom bad oss skriva på etiketten. Dom förklarade inte heller varför vi skulle skriva på den. Dom gjorde samma sak med alla våra bagage, även bilbarnstolen. På etiketten står det inte vad det är vi skrev på så vi visste inte vad det handlade om. Vi förklarade detta för SAS och visade att dom hade fått oss att skriva på etiketten på alla våra bagage och dom svarade att vi får bestrida detta. Vi betalade 1000 kr för att ta med surfbrädan och nu är den alltså såpass förstörd att den inte ens går att använda. Vi blev så jäkla lurade 🙁 fy fasen för TAP alltså så jäkla fullt gjort!

Den här resan var riktigt jobbig men jag är glad att vi äntligen är hemma igen! Nu hoppas jag på att bli bättre snabbt. Jag vill komma igång och träna och leva som vanligt igen. Hoppas på att må bättre nästa vecka 🙂

Stranden igår var ljuvlig! Jag har blivit snyggt brun på framsidan nu så idag är det dags att steka baksidan. Jag är för lat för att vända på mig på stranden för då måste jag ligga i sanden istället för på en solstol. Solstolarna här är nämligen bara till för att sitta så min rumpa är fortfarande vit haha! Men idag så ska jag bara ligga på mage har jag tänkt mig 🙂

Igår var det faktiskt Brunas födelsedag. Hon fyllde 7 år! Lilla tjejen börjar bli stor! Hennes pappa jobbade på fängelset så vi gjorde det bästa vi kunde av hennes födelsedag på så kort varsel. Jag tyckte det var jobbigt för den personen som hon allra mest ville vara med på sin födelsedag var hennes pappa, men vi gjorde ändå massor av roliga saker idag. Först gick vi till stranden, vi köpte en ny klänning till henne som hon själv valde ut och efter det så badade alla i poolen. Alla utom jag för jag har åkt på nån dum magbakterie och fick vätskebrist ihop med något migränliknande anfall. Det slutade med att jag fick ta en taxi hem och sova en stund.

På kvällen firade vi Bruna med tårta och födelsedagsljus som hon fick blåsa ut och så fick hon en till present av oss, ett par nya sandaler 🙂 Bruna blev väldigt glad. Hon är en tjej som är tacksam för allt. Själv hade jag superdåligt samvete för att vi inte hade förberett oss med presenter till hennes födelsedag i förväg. Igår stängde shoppingen tidigt och nu öppnar den inte igen förrän samma dag som vi åker härifrån! Det jag hade velat köpa till Bruna är ett cyklop. Hon har velat ha ett cyklop ända sedan vi köpte det till Lucas och detta är typsikt en sån grej som ingen annan kommer prioritera att köpa till henne. Det hade varit en perfekt present. Om affärerna här i området är öppna imorgon så ska vi köpa det på vägen till stranden 🙂

Jô (bonusmamman) berättade att Bruna och hennes syskonbarn som fyller år den 14:e februari ska ha kalas ihop. När jag fick veta det så kändes det lite bättre för mitt samvete. Om jag hade vetat att hennes pappa skulle jobba så hade jag velat ställa till med en fest för Bruna, men nu var det omöjligt för mig att hinna fixa något.

Idag är det var sista heldag här i brasselandet så idag kommer jag hänga på stranden så länge min mage tillåter. Ikväll ska vi packa så att vi hinner sola lite imorgon också 🙂