Bebis
Bebisen är stor som en apelsin. Vikten har fördubblats sedan förra veckan, nu väger bebisen 50 g och är 9 till 10 cm mellan stjärt och huvud. Bebisen samlar på sig kalcium och skelettet blir hårdare och hårdare. Bebisen kan suga på tummen och är i princip färdigformad. Blodsystem, hjärta, ögon, öron, armar och ben finns nu klara i miniformat inför framtiden.

Du
Det börjar synas på en del att de är gravida. Eftersom bebisen tar kalcium från dig behöver du få dig lite extra, finns bl.a. i mjölkprodukter. Tröttheten börjar ge med sig för många nu, då borde känna dig piggare nu än i första trimestern. Många upplever den andra trimestern som den bästa delen av graviditeten. En del kvinnor känner svartsjuka, drömmer mardrömmar och är otrygga. Tala med din partner om hur du känner dig så att han/hon på bästa sätt kan finnas som ett stöd. En del kvinnor känner av rörelserna som små tickningar i magen.

Så här känner mamma
Jo, tjena, det där med gravidmardrömmar fick jag verkligen uppleva inatt. Usch, känner mig fortfarande medtagen och nära till gråt efter allt jag drömde inatt. Det som är lite lustigt är att jag drömde hemska drömmar i exakt samma vecka med William också. Undra vad som händer i hjärnan när man är gravid egentligen? Jag tycker inte jag känt bebisen så mycket dom sista två veckorna och är lite orolig eftersom rörelserna ”försvann” i samband med att jag fick covid-19. Men igårkväll tyckte jag känna mig lite fladder därinne igen så jag försöker att inte oroa mig. Jag hoppas rörelserna komma igång inför RUL för annars skulle jag bli väldigt nervös inför själva ultraljudet. Jag har än så länge sluppit undan foglossning och jobbiga sammandragningar så det känns bra. Jag hoppas den här graviditeten blir mindre tung 🙂 Halsbrännan har börjat hälsa på om kvällarna och gör sig påmind om jag ätit frukt eller godis sent på kvällen men än så länge inte värre än att jag kan sova igenom nätterna utan mediciner 🙂 Magen är fortfarande väldigt liten (tycker jag) haha! Så jag har fortfarande inte börjat använda några gravidkläder och går i mina vanliga träningsbyxor (även om dom trycker lite på urinblåsan när vi promenerar 🙂

Så här känner pappa
Vi har knappt sett skymten av någon mage ännu vilket var tvärtom vid samma tid i graviditeten med William – haha! Det märks faktiskt inte så mycket alls egentligen, särskilt nu när illamåendet i stort sett, som tur är, gått över. Vi kan gå promenader tillsammans precis som vanligt och Emma känner inte av någon foglossning eller värk ännu.
Snart hoppas jag att det är dags att känna bebisen röra sig, särskilt med tanke på att moderkakan är i bakvägg i motsats till graviditeten med William vilket betyder att sparkarna borde kännas tidigare.
På kvällar och nätter får vi oftast hålla oss på varsin ände av sängen eftersom William ligger raklång mellan oss för att vara säker på att både mamma och pappa ligger bredvid, så det är svårt att komma nära och hålla om magen.

Inatt drömde jag en sån där hemsk graviddröm och det värsta var att det var en av dom verkligaste drömmarna jag nånsin drömt! Jag drömde att Victor, från ingenstans, sa att han ville skiljas och jag hamnade i fullständig chock! Det var verkligen inget jag trodde att skulle hända, även om jag aldrig skulle ta Victor för givet. Jag minns i min dröm att det kändes som jag dog. Känslan när Victor sa att han ville skiljas var att mitt hjärta fysiskt slets ur min kropp och mina tårar sprutade (på riktigt – kudden var alldeles blöt) och det var mycket värre än när mitt ex ville separera. När mitt ex ville separera så var det blandade känslor eftersom det även gav mig en utväg från ett destruktivt förhållande, så är det inte med Victor. Victor är mitt livs kärlek! Jag har aldrig älskat en människa så mycket som jag älskar honom och han har förändrat mitt och barnens liv! Han är min pusselbit som jag inte kan leva utan.

Jag minns att jag frågade Victor varför? Vi gifte oss ju för ett halvår sedan, vad har fått honom att ändra sig? Då blev det hela ännu värre för det visade sig att Victor hade förälskat sig i en av mina vänner! Då visste jag att det var kört, det fanns ju inget jag kunde göra. SÅÅÅÅÅ SÅÅÅÅ SÅÅ HEMSKT!

Jag vaknade massor av gånger och tog Victors hand (William låg mellan oss), men varje gång jag somnade om så hamnade jag i samma hemska dröm. När jag berättade för Victor om min dröm så försäkrade han sig om att det aldrig skulle hända ♥️

Nu är bebisen stor som en apelsin och jag kan känna livmodern om jag lägger handen på magen – framför allt på morgonen. Jag tycker det ser ut som att magen växer sakta men säkert så det gör att jag känner mig lugn även fast jag har upplevt färre rörelser under tiden som jag var sjuk. Idag och igår tyckte jag mig i alla fall känna bebisen 🙂 Jag mår mycket bättre nu, illamåendet är helt borta och tröttheten byts sakta ut mot motivation.

Jag känner mig tacksam över alla er som hänger med på ännu en gravidresa med mig och är nyfiken på om ni också är gravida och i så fall i vilken vecka?🤰🏼

Jag blir så deprimerad av att skriva om dåliga saker och vill oftast inte skriva om sånt som gör mig upprörd och ledsen, men nu kan jag bara inte hålla mig längre. Alltså förlossningskrisen eller barnmorskekrisen eller vad man nu vill kalla den – är inte det helt sjukt?! Vi bor i SVERIGE ett välfärdssamhälle som ska vara så duktiga på sjukvård, men så har vi en förlossningsvård och kvinnovård under ALL KRITIK! Förlossningskrisen är ju faktiskt inget nytt, det har varit förlossningskris så länge jag har fött barn (2013) och säkert ännu längre! Redan när jag födde mitt första barn riskerade förstföderskor i Göteborg att behöva föda i en annan stad för dom två sjukhus som finns här hade inte tillräckligt med kapacitet. Och vad har hänt sedan dess?! Det har blivit ÄNNU värre! Det andra sjukhuset (Mölndal) stängde sin förlossningsavdelning och man fortsätter stadigt med liten budget och för lite personal så att barnmorskorna till och med SÄGER UPP SIG för att dom inte orkar mer! Asså förlåt men hur sjukt är inte detta? Man kan ju inte tro att man lever i Sverige!

Foto: Wanderings

I Göteborg löste man problemet så j*vla smidigt genom att stänga en förlossningsavdelning i 3 månader och hänvisa födande mammor redan på MVC till andra städer. Så gravida göteborgare får alltså inte föda barn i sin egna stad utan får åka till Borås eller Trollhättan istället. Och födande kvinnor i Trollhättan hänvisas i sin tur till Skövde. Varför inte bara fixa problemet där det finns från början? Just nu är det en jättestor osäkerhet att föda barn.

I Stockholm är det inte bättre, kanske till och med ännu värre än här. Och i tillägg till detta så har vi också pandemin som ställer till det på olika sätt. De födande riskerar att föda barn utan sina partners, särskilt nu när omikron härjar eftersom var och varannan människa är positiv – så hemskt! Men tack och lov har Östra äntligen löst det så att pappan får vara med ändå, trots att han är positiv så länge han inte har några symptom. Heja Östra! På SÖS i Stockholm är det helt andra bullar som gäller, där har man just bestämt att covidpositiva mammor (som är nästan alla just nu) ska inte få upp bebisen på bröstet efter födseln ”tills dess att vi säkerställt att barnet mår bra och ej bedöms vara i behov av neonatalvård” och om barnet behöver neonatalvård så får alltså inte mamman eller partner följa med dit. Man undrar ju vad detta innebär rent fysiskt? Kommer sjukvården hindra mamman att ta upp sitt barn? Läs inlägget om vad som pågår just nu på instagramkontot @tyst_jag_foder

Med allt detta så är jag inte förvånad över att det är så många som är livrädda att föda barn eller får traumatiska förlossningar!

Jag ville egentligen inte skriva det här inlägget för jag skäms så mycket för hur jag känner. Jag känner mig otacksam och dålig för att jag känner så här, men nu skriver jag ändå… Om det är något jag lärt mig genom åren så är det att inget blir bättre av att hålla det inom sig. Det känns bara så fruktansvärt sorgligt att skriva ner det svart på vitt, men det här är precis vad jag känner och känt nästan hela första trimestern. Jag hoppas så innerligt att det vänder eller att jag lyckas få det att vända för det är verkligen inte så jag vill känna, men jag kan verkligen inte njuta av den här graviditeten. Och det värsta är att det här kan vara min SISTA graviditet så jag borde verkligen passa på att njuta eftersom jag egentligen älskar att vara gravid, men det enda jag känner är att det är tråkigt och deppigt och jag längtar efter allt jag kan göra när jag inte är gravid.

Jag funderar mycket på varför jag känner så här. Var jag inte redo att bli gravid igen? Är jag trött på att vara gravid för att jag helt enkelt börjar bli klar med barnfödarbiten? Är det för att jag varit så trött och illamående? Är det för att jag inte har ett jobb att gå till och längta efter att bli föräldraledig ifrån?

Jag är jätterädd att mina känslor inte ska vända och ÄNNU mer rädd är jag att jag inte ska kunna njuta av vad som kanske blir min SISTA föräldraeldighet! När jag tänker på det vill jag bara lägga mig ner och gråta…! Fan ta pandemin känner jag… Om den fortsätter under denna föräldraledigheten också så kommer det bli en deppig tid för mig… Jag var så ensam den första tiden med William att jag knappt kan förstå vad det är jag gillar med att vara föräldraledig. Som tur är så blev det lite bättre med både den sociala biten och att vara hemma med W när han blev lite större. Han är ju ganska rolig den lille gubben och det har jag känt mycket glädje och lycka i 🙂

Nu längtar jag efter att träffa andra föräldrar, gå till öppna förskolan, sjunga gulliga barnsånger, mammafikor, barnvagnspromenader… Jag känner jättestor ångest över att behöva sitta hemma hela nästa höst också 😥 Hoppas det inte blir så!