Hemmabarn vs. förskolebarn
Om jag hade haft möjligheten att välja så hade jag helst av allt velat vara hemma med Lucas. Jag tror verkligen att han har det bra på förskolan, men jag tror också att han hade haft det ännu bättre med mig, hans mamma <3 Han har gått på förskolan i 8 månader nu och jag saknar honom fortfarande varje dag på jobbet. Går den känslan nånsin över? Dom här tankarna om att jag önskar att jag hade mer tid med Lucas vällde över mig imorse igen när jag läste Linda Bloms inlägg. Linda och jag var gravida samtidigt så jag började följa hennes blogg då. Lindas dotter Selma har inte börjat på förskolan ännu, men kommer börja 15 timmar/vecka nu till hösten (tror jag). Linda har blivit väldigt ifrågasatt för att hon inte har lämnat sin dotter på förskolan som om det skulle vara dåligt för hennes dotter att vara hemma med sin mamma. Ibland fattar jag inte hur folk tänker!
Jag hör inte till den skaran som tror att förskolan är dålig för barnen, men jag tycker att det känns mest naturligt att förälder och barn är tillsammans. Det mest naturliga för mig, det mitt hjärta skulle vilja, är att vara med Lucas. Men jag hade inte velat att han skulle vara hemma enda tills han skulle börja skolan, några timmar i veckan innan han blir så stor är nog bra. Jag gick nämligen själv aldrig på dagis/förskola utan började lekis först när jag var 6 år. Jag kommer ihåg det. Jag tyckte att alla barnen var dumma. Jag förstod inte det sociala samspelet och kände mig snabbt utanför och så var det i flera år. Jag tror att det är nyttigt för barnen att leka med andra barn och kanske inte alltid ha mamma eller pappa vakande som en hök över dom hela tiden. Att dom får stå på egna ben lite grann. Men inte när dom är 1-2 år gamla, det blir viktigt först när dom blir större.
Vad jag vill säga är egentligen att jag tycker att det är helt rätt att välja att vara hemma länge med sitt barn om man har möjligheten. Jag önskar att jag hade den möjligheten. Jag var hemma 1,5 år, men jag hade gärna velat vara hemma längre eller jobbat hemifrån. MEN jag tror inte heller att barn far illa av att gå på förskolan, men jag tror inte barn BEHÖVER förskolan så tidigt för att må bra, bli trygga, starka, utvecklas eller vad det nu är för nåt 🙂
Hur resonerade ni kring förskolan? När började era barn? Har ni själva gått på förskolan eller hade ni kanske en liknande upplevelse som mig??? Spännande att höra i så fall!!
Bild på Lucas lånad från Thaimorsan
17 Comments
Alexandra
Hej. Min älsta dotter började på dagis nör hon var 2 år och 3 mån och det tyckte jag var lagom men då gick hon bara 15 tim/v. Hon fick leka av sig och jag kunde ta hand om lillasyster som jag var föräldraledig med. Min lilla som är som din Lucas började när hon var 16 månader och det var hemskt. Jag var alltid orolig för hur det hade gått kunde inte släppa tanken på hur hon hade det på dagis för en sekund det var en jobbig tid med massa gråt från mig då som mamma. Nu är hon 2 år har tuffat till sig och är mer mogen. Så om jag hade kunnat hade jag lämnat henne vid 2 år på dagis. Enligt vad jag tycker behöver barn sin mamma och pappa mest det är där dom är trygga, att vara hemma så länge som möjligt.
Jag var 3 år när jag började på dagis och jag minns det som en rolig tid.
Förskolemamman
När sonen var liten hade jag möjlighet att vara hemma i 2 år, med dottern gjorde omständigheterna att hon fick börja när hon bara var 1 år. Ett yngre barn har inte samma behov av förskolan och det sociala samspelet. Jag tror inte heller ett barn far illa av att börja tidigt i förskolan under förutsättning att det är en trygg förskola som kan tillgodose barnets behov. Jag tror dock att det finns många fördelar med att vara hemma längre om möjligheten finns, kunna enbart fokusera på barnet utan vardagens stress främjar nog både anknytning och välmående för många.
Denna tiden är då oerhört värdefull och varför då inte passa på att njuta av den om den möjligheten finns?
Linda
det finns studier som visar att barn under 2 år inte har något särskiljt utbyte av att vara på förskolan. Sen är ju alla barn olika och så beror det ju på vad man i stället gör hemma. Tyvärr finns det barn som har det bättre på förskolan, men de har det inte så bra hemma. Hade vi haft råd hade jag lätt haft A hemma till 2,5 år. Och att han skulle gå 4-5 timmar om dagen. (Nu går han 6-7 timmar)
Anna
Båda våra barn har börjat någon månad innan tvåårsdagen. Kan dock se ganska tydligt att äldsta först uppskattade förskolan när han började närma sig tre år, minsta är ej där ännu.
Marie Alvas mamma
Vilket bra inlägg!! Alva är 2 år och har inte börjat förskola än. Känner igen att bli ifrågasatt varför hon inte har börjat än.
Anna
Bra inlägg! Svea började på dagis 6 timmar i veckan när hon var 18 månader gammal. Då kände jag som mamma, som varit hemma med henne hela tiden pga makens jobb utomlands, att det var dags. Jag hade verkligen fått nog av att bara vara mamma och kände att Svea också behövde ny stimulans utifrån. Hon grejade dagis hur bra som helst och nu har vi ökat till 2,5 dagar/vecka. Hennes ansikte lyser upp varje g¨ång vi pratar om att hon ska dit och hon har så kul!
Vi bor ju i England och dagis är dyrare här men det är också hög personaltäthet, 3 barn på varje vuxen. Det gör att jag känner mig väldigt trygg i att hon får tröst och uppmärksamhet om hon behöver.
Jag tror som du att bar mår bra av att vara hemma mycket men de kan också ha stort utbyte av dagis. Vi har tur som haft en bra balans, att gå halvtid är nog lagom nu. I ärlighetens namn så saknar jag henne inte så mycket när hon är borta utan fokuserar å det jag behöver få gjort. Win-win för båda, hon har kul och jag hinner jobba på att starta mitt egna företag!
Kram till er och hoppas ni får klarhet i Lucas mat-vägran snar!
Jenny
Vad skönt att läsa ditt inlägg. När jag förklarar mina liknade tankar för nära och kära får jag ingen förståelse. Förskolan är tydligen det enda rätta 😉 Jag var helt säker på att min son skulle ha det bättre på förskolan med mer stimulans och lekkamrater osv än att vara hemma med mig och hänga på aktiviteter som tex öppna förskolan. Istället har det blivit månader av gråt från oss båda vilket resulterat i att jag tvekat till hela upplägget. Han var dock bara 16 månader vid inskolningen svårt att säga om det hade blivit bättre längre fram.
Niki
Min dotter var 19 mån när hon började gå 15 h i veckan. Nu har hon gått på sin förskola i 7 månader och sedan 3 månader tillbaka går hon 5 dagar i veckan ca 5-7 h om dagen. Hon blir och har alltid blivit ledsen 8 av 10 gånger vid lämning, men det går över snabbt och hon är aldrig ledsen under dagen. Hon har roligt och trivs och hon lär sig saker som hon har svårt att lära sig hemma. Inte för att vi föräldrar är dåliga på att lära ut (jag arbetar själv på förskola) utan för att samspelet mellan föräldrar-barn och förskolepersonal-barn fungerar på ett helt annat sätt. Jag och dottern går ofta varandra på nerverna, vi bråkar mkt och vi har båda hett temperament och är mkt känsliga så att vi skulle vara hemma tillsammana hela dagarna är faktiskt inte det bästa för just mitt barn. Man måste alltid komma ihåg att alla barn är olika och har olika behov. Men en sak som jag står fast vid är att innan 1,5 års ålder ungefär, särskilt 1 åringar så har man inger utbyte av förskolan. Man kan inte riktigt lära sig samspelet eller ”reglerna” eftersom att man inte förstår det. Det blie bara lek, mat och sömn dagen lång. Runt två års ålder tycker jag att pedagogiken blir mkt viktigare och därför tycker jag att förskolan är bra för barn efter 1,5 års ålder men jag tycket ändå att det är tufft ibland när hon bara måste bli ledsen när jag går.
J
Åh, såna här samtal är alltid så himla givande. Jag har alltid resonerat att jag vill ha hemma mina barn så länge det är möjligt, hur länge har jag aldrig haft någon riktig måttsticka på. Själv var jag hemma tills jag var 5-6 år och i mitt fall kände jag inte riktigt som du när jag väl började skolan. Jag har alltid stuckit ut för att jag alltid gått min egen väg (något som mina föräldrar alltid uppmuntrat till) och det har lett till att jag väldigt sällan kompromissat bort mig själv för andras skull. Och då menar jag inte att jag inte kan kompromissa i sociala sammanhang eller skulle vara socialt inkompetent på något sätt, så är det inte. Utan det har snarare handlat om att jag inte varit lika lättpåverkad som jag upplevt att många av mina vänner varit. Lättpåverkade av grupptryck, utseendehets eller liknande yttre faktorer.
När det gäller våra barn har jag ambitionen att ha dem hemma så länge som möjligt just för att jag tror att det ger dem större frihet och trygghet att växa som individer utan att anpassas in i ett system som gärna ser att alla individer mer eller mindre är likadana. Dessutom tror jag att det kan vara oerhört skönt att få vara hemma den stund man är liten just för att man sedan (om man nu studerar vidare) faktiskt kommer att vara institutionaliserad under åtminstone 17 års tid pga heltidsstudier. Räknade på hur mkt man ser sitt barn om de är heltid i förskola och kom fram till att den vakna tid man hinner spendera ihop med sitt barn enbart utgör 1/3 av barnets hela vecka, max. Att se sitt barn så lite under så pass många års tid känns på något sätt skrämmande även om jag har full förståelse för att samhället idag är skapat på ett sådant sätt att man så klart måste arbeta för att överleva. Jag är inte heller emot idén bakom förskolan även om en del brukar tycka att det kan låta så. Grundidén är bra med lärande och socialt umgänge och jag tror definitivt att förskolan passar en hel del barn. Sedan kan man så klart alltid köra på alt om det går och man får ihop det.
Jag har en sambo som hittills har kunnat tänka sig att dela föräldraledigheten något lika, det har inneburit att jag har varit hemma 1 år och 2 månader med vår äldsta samt att han kommer att ha varit hemma med henne i 9-10 månader när nr 2 kommer. Då är min förhoppning att kunna fortsätta ha henne hemma samtidigt som vi är hemma med lillasyskon. Hur det däremot blir sedan är svårt att säga eftersom jag är helt klar med studier och skulle behöva komma ut i arbetslivet och sambon antytt att han inte vill vara hemma hur länge som helst längre fram heller eftersom ekonomin har börjat tryta. Så vi får se, beroende på om det blir en trea längre fram så kanske de blir hemma längre, kanske inte. Förskola är på nåt sätt oundvikligt om man ska få det att gå ihop så vi får se. Men jag är glad över all tid vi lyckas få till för våra barn ändå, det betyder himla mycket för oss alla så som det känns idag 🙂
Hilma
Min äldsta som blir 9 år i sommar gick inte i Fsk alls (jag pluggade på distans & kunde vara hemma). Mitt mellersta började vid 3-års ålder. Min yngsta är 5 månader nu & jag hoppas kunna vara hemma i minst 1 år till.
Jag är barnskötare i botten & har arbetat i 8 år i Fsk, tycker fsk är bra från ca 3 års ålder. Annars tycker jag faktiskt barnen mår bättre av att vara hemma i trygg miljö med mamma eller pappa.
Det går inte att sticka under stolen med att det är stora barngrupper, få personal, högljutt & faktiskt stressigt. Alla har inte förmånen att kunna stanna hemma i 2-3 år eller kunna ha barnen på privat Fsk med mindre barngrupper & förhoppningvis mer personaltäthet.
Jag bryr mig inte om hur andra gör, jag gör som jag känner är bäst för mina barn & det tror jag de allra flesta jobbar för också.
E
Våra barn har inte börjat på lilla avdelningen, utan varit hemma tills de varit över 3 år och börjat på stora avdelningen direkt. De går fortfarande 15h/v (äldsta är 5 år, mellanbarnet är snart 4 år). De tycker att förskolan är rolig tre dagar i veckan men på onsdag eftermiddag är de trötta och tycker att det ska vara skönt att vara ”ledig” i fyra dagar. Innan de började förskolan hängde vi mycket på öppna förskolan och andra barn-föräldrar-träffar. Minstingen är 10 månader och får också stanna hemma tills hon fyllt 3. Då mellanbarnet skolades in på förskolan grät hon en gång vid lämningen. Jag funderade mycket på om det var rätt att lämna henne där. Då sa hon ”mamma, jag grät då du gick imorse men jag vill gå dit imorgon igen ändå.” Det har varit så skönt att kunna veta hur de tänker och känner då de börjat förskolan. Säger inte att det här är ett fungerande sätt för alla familjer – men för oss har det fungerat bra.
Laura
hej! Jag väntar mitt första barn nu till augusti och just förskoleämnet har jag och maken diskuterat ofta. Tack och lov tycker vi båda ungefär som du, att har man möjlighet och vill ska man få vara hemma med sitt/sina barn. Vårt barn kommer inte gå på förskolan förrän hen är minst 3 år gammal. Tanken är att först blir det jag som kommer vara hemma med bebisen till hen är 1,5 år (jag pluggar på distans så det kommer gå ihop ekonomiskt) och sen kommer maken ta ut föräldrapenning och vara hemma med barnet. Jag tycker inte heller att så pass små barn som 1-3 åringar behöver förskolan, det de behöver är kärlek och omtanke och föräldrar är bästa personer för att ge dem det 🙂
Ha en fin kväll!
Sandra
Om jag fick välja hade jag varit hemma tills dotter var 2-3 år saknar dottern varje minut på jobbet vet att dagis är bra och aktiverar henne, men vi gjorde saker när hon var liten med vi gick till öppna förskolan, när jag var lite hade jag både dagis och förskola och dagmamma men mins inte så mycket, tiden går så fort så klart man vill ta vara på tiden man får med sina hjärtan.
Therese
När min dotter var 1 år och 3 månader började hon förskolan för att jag skulle jobba några månader innan jag skulle vara f-ledig med lillasyster. Hade hellre vart hemma dom månaderna men hade inget val.
Nu har hon varit hemma sen lillasyster kom till världen. Men ska börja lite smått nästa vecka igen, 3 dagar veckan ska hon gå. Vissa veckor mindre beroende på vad som händer hemma.
Är igentligen emot det där med att lämna när man är hemma med små syskonet, men känner att behovet finns för oss. Tar nog hem henne sen när lillasyster är större.
Men det viktigaste är! Alla gör det som är bäst för dom… Folk måste lära sig att respektera varandra! Dåligt med det nu för tiden!
Isabell
Ett ämne som väcker starka känslor och alla vill ”försvara” sitt beslut. De flesta som kommenterar el har åsikter om att du har ditt barn hemma är bara avundsjuka och har dåligt samvete för att de inte gjorde så.. I vårt samhälle skolas barnen in alldelles för tidigt tycker jag. Forskning påvisar att barnen ska vara så lite ifrån sina ”föräldrarfigurer” som möjligt tills de är 3 år. Som de flesta experter står bakom. Så klart, de är med sina ”hjärtemänniskor”, kärlek åt båda håll! Finns ingen fsk som hinner med alla barnen på så få anställda och så många barn som det är i barngrupperna idag. Fsk är bra på många sätt men det är inte hemma för barnen. Finns heller ingen aktivitet som barn behöver som föräldrar inte kan ge när de är små. Men vi alla gör vårt bästa och har stor tur i att bo i ett land där vi faktiskt kan vara hemma så länge som vi kan med föräldrapenning och stödjande lagar! många skulle kunna vara hemma längre om de drog ner på andra utgifter och levde snålare. Vilken fantastisk gåva att ge sitt barn i vårt stressade och hårda samhälle! 🙂
mammalinda
Jag har valt att vara HEMMA med mina barn och jag älskar det!! Min 4 åriga tjej är helt hemma och min 6-åring går som mest 2 dagar i veckan. Vi slipper fritids för skolbarnen! Och så har jag en 10 månaders som jag har sökt vårdnadsbidrag för. Är så glad att jag kan vara hemma till min ”bebis” blir 3 år!! Så detta underbara livet kan fortsätta några år till 🙂 SEN måste vi väl trilla in i ekorrhjulet antar jag…
Malin
Hej! Min son ska börja förskolan när han är 1 år och 7-8 månader. Jag hade gärna väntat tills han blir 2 år för jag tror inte heller förskolan gör någon skillnad för tidigt i livet:) sen skulle jag önskaman hade råd att vara hemma åtminstone halva veckan tills dem är 3 år. Lättare att förklara också varför man lämnar bort dem och att man kommer tillbaka. Och så behöver man själv jobbet tycker jag för det sociala. Min pappa blev sjukpensionerad strax efter att jag föddes så jag började förskola vid3- 4 år kanske. Minns det inte. Men fick byta föris när jag var 5.Och idag tycker kjag der var bra eftersom att jag då lörde könna barnen jag skulle börja skolanmed sen och vi var då redan kompisar nör vi började skolan. Min man har gått hos dagmamma där ingen jämnårig fanns. Han var varir utanför i början av skolgången vilket inte var roligt för honom. Kan kansne inte dra slutsatsen att det beror på att han gick hos dagmamma men han tror det själv. Sen beror väl mkt på hur man är som person nör man börjar skolan och alla andra redan är kompisar:) han hade ju iaf fått träna på det sociala samspelet med andra:)
Sen tror jag det är viktigt att öcen om man är henma med barnen så träffa andra barn, var på öppen förskola och stor och liten eller träffa andra föräldrar som är hemma med sina barn:) barn behöver öva för att lära sig:) sen redan nu när min son fortfarande är bebis ser jag att han utvecjlas tillsammans med andra barn och tycker det är kul med andra barn:) men blir ju jobbigt för dem om de hela dagarna ska vara med andrs barn och ljudnivån blir ju hög också:)