När pappan inte vill ha fler barn

Nu på morgonen så läste jag ett superduperbra inlägg som Malin Wollin hade skrivit om när pappan inte vill ha fler barn men mamman ändå vill. Jag har läst andra liknande artiklar förut, men aldrig någon som varit så rak och ärlig. Dessutom har dom andra varit så kompromissande och det är ju något som faktiskt inte går att kompromissa om eftersom man inte kan skaffa ett halvt barn.

När jag och Jair blev tillsammans så pratade Jair alltid om att han ville ha många barn. När jag eller någon annan frågade honom så sa han alltid att han ville ha ett komplett fotbollslag och sen flinade han. En av Jairs kompisar brukade skämta med mig och säga att jag skulle ha bröst ända nere vid knäna när vi var klara med det där fotbollslaget. När jag frågade Jair om han kunde svara lite mer allvarligt så sa han alltid att han ville ha sex barn medans jag sa att jag ville ha tre möjligtvis fyra. Jair har fem syskon och hans mamma har tretton syskon (eller nåt sånt – minns inte riktigt) så det är kanske inte så konstigt att en person med så stor familj önskar sig många barn. Men när Isadora föddes så tyckte Jair plötsligt att vi var kompletta och färdiga – what??! Åtminstone antydde han det, men när jag konfronterade honom sa han att jag hade missförstått honom och att han ville vänta lite innan det blir en trea. Och vänta är såklart helt okej, men att stoppa nu fungerar inte alls för mig.

När det kommer till frågan om man ska skaffa fler barn eller inte så tycker jag att Malin skriver så fruktansvärt bra att det räcker med att läsa hennes inlägg. Hennes inlägg sätter nämligen ord på allt jag tror på. Men jag vill tillägga en sak och det är att jag vill förtydliga det här med att kompromissa. Jag tror nämligen att många tänker “vill den ena inte så SKA man inte skaffa fler barn för då är det fel”. Jag menar inte att man ska gå emot sin partners vilja och luras, jag menar bara att ingen av parterna har mer rätt eller fel för frågan om att skaffa fler barn är för komplex. Det handlar ju i många fall om att tvingas att ge upp en livsdröm för att den ena inte vill ha flera barn och hur mycket den livsdrömmen är värd vet bara just den personen. Nu kanske någon tänker “ja, men det kanske är pappans livsdröm att bara ha två barn, ska han gå emot sin livsdröm till fördel för mamman då?”. Det må hända att det är så, men i så fall, vad är det som säger att pappans livsdröm ska uppfyllas men inte mammans? Om man verkligen älskar den man är tillsammans med så tror jag att man vill låta uppfylla den personens livsdrömmar och annars får man helt enkelt överväga hur mycket ens egen dröm är värld – förhållandet eller drömmen.

Foto: Wanderings

 

Relaterade Inlägg

18 Kommentarer

  1. -Jenny-

    Det går knappt att kommentera inläggget eftersom det är så känsligt tycker jag. Det finns inget rätt och fel och säkert mååååånga ömma tår.
    Jag är bara glad att jag och min sambo alltid varit överens om att två barn är lagom. Både innan vi blev föräldrar och nu när vi har två barn. Vi vill samma.
    Jag tycker inte att det är så enkelt som att bara uppfylla sin partners livsdröm för att bevisa att man verkligen älskar den personen. Det är mycket mer komplext än så och det är ingen liten sak att få barn. Genom att uppfylla partnerns dröm ignorerar man sina egna behov och önskemål. Om man i grunden vill ha olika många barn slutar det alltid med att en person får ge upp sina vilja.
    Herrochfrulagergren har skrivit flera inlägg om detta ur olika synvinklar.

    Svara
    • Emma - På Smällen!

      Jag vet att det är svårt och det är väl därför som det inte finns några bra svar på detta heller. Jag tror inte att det är en utväg och lösning på problemet att finna sig i att den andre inte vill ha ett till barn när man själv önskar det mer än något annat, lika lite som jag tror att det är en lösning att tvinga den andre att skaffa ett till barn. Jag tror det blir skilsmässa i båda fallen och det är därför som jag tycker att man ska tänka över det noga innan man säger “nej” (eller tvingar/pressar) den andre. Jag känner några som skiljt sig av just den här anledningen där mannen säger nej och frun kunde inte släppa sin dröm. En livsdröm är inte något man kan eller bör släppa i första taget för det är något som identifierar en persons framtidsdrömmar och som kanske blir till en stor sorg som inte går att komma över. Det är komplext, jag håller med!

      Svara
  2. E

    Kan man inte komma överrens får den ena partnern gå vidare på annat håll. Barn är någonting stort och den enes önskan är inte mer värd än den andras!

    Svara
    • Emma - På Smällen!

      Jag håller med, man måste komma överens eller tänka efter vad ens dröm är värld. Det går inte att göra en kompromiss, en måste helt enkelt ge upp sin vilja eller så får man separera.

      Svara
  3. Elin

    Vi har varit precis i samma sits under hösten! Jag ville ha en tredje och pappan ville absolut inte! Jag har alltid velat ha 3 barn då jag är uppväxt med 2syskon och tyckt det varit jätte dåligt, samt att jag alltid som barn saknade en stor mysig familj. När jag fick mitt första barn fick jag förlossnings depression, knöt inte an, mådde skit att vara mamma=allt blev fel. Jag har själv en dålig bakgrund, skilda föräldrar, en mamma som inte uppfostrat mig bra. Har Heller inte fått lära mig att ta hand om någon annan och absolut inte ett barn. Så att bli mamma va ett jätte stort steg för mig. Tog 2barn och 3år innan jag bröt ihop och accepterade min mamma roll. Jag har dessutom nästen brutit med min egen mamma= har på så vis hittat mig själv. Den jag vill vara. Jag vill vara en engagerad och närvarande mamma till min 3barn. Så jag var inte beredd att ge upp min dröm om 3barn så lätt! Jag har tjatat och diskuterat under hela hösten med sambon. Som sagt jag anser att förhållande är att kompromissa, sambon vill bo kvar på våran stora renoverings gård med hästar=massor av jobb! Gården är en del av min dröm att driva hästföretag. Men som sagt de är massor av jobb. Jag har insett vad som är viktigast i mitt, lugn och ro, fint hus, mina barn! Jag och min sambo mår inte av bra av denna gård men min sambo vägrar släppa gården i första taget. Så resultatet blev: han vill bo kvar-jag vill ha 3barn. Han vill fortsätta med sitt lastbils jobb (200h/mån)- jag vill ha 3 barn. Så ja det vart en kompromiss-jag är gravid nu! Han har heller inte brytt sig mkt om att jag mått psykiskt dåligt av denna gård i flera år, han har bara vägrat flytta! Så jag tycker inte jag måste ta hänsyn till han helt nu heller. ? Sen har jag så klart lovat att ta ett större ansvar för barnen, (vilket jag redan gör). Och vill han iväg på helgen är det okey. Att vi skaffar fler barn ska inte hindra han från att “leva”, de är ju som sagt jag som vill. Ja så gjorde vi ?

    Svara
    • Emma - På Smällen!

      Tummen upp till er Elin ?????? Jag tycker att ni har kompromissat superbra! Det här med jämställdhet har gått snäppet för långt när det kommer till familjer anser jag. Det är inte alltid viktigt att man tar hand in barnen lika mycket. Viktigast är att alla mår så bra som dom kan göra. Du mår bra med att du får leva din dröm med 3 barn och han mår bra av att få bo kvar i gården och jobba på sitt jobb och då kände du att du kunde acceptera att bo kvar på gården trots att den inte passar dig egentligen. Jag läste en artikel om varför fler och fler högpresterande kvinnor med småbarn bränner ut sig på jobbet och blir sjukskrivna under lång tid. Det beror på att kvinnorna ofta tar störst ansvar i hemmet (automatiskt eller frivilligt stod inte) och då gör det mig förvånad att politikerna ändå pushar för att mammorna ska jobba MER! Det spelar ingen roll vad politikerna säger för det kommer ändå alltid vara jag som har huvudansvaret för barnen här hemma. Och det borde inte spela någon roll för Sverige vem som är hemma mest eller vem som tar störst ansvar om alla familjer bara fick bestämma själva. Jag tycker inte det är något konstigt i att kompromissa så att pappan får lite mer frihet om det är där skon klämmer när det kommer till att skaffa fler barn, så länge mamman känner att det är ”priset” hon vill betala. Hoppas du förstår hur jag menar. Jag har en annan lösning/kompromiss för att Jair inte ska tycka att det är lika jobbigt när jag är gravid och är trött, har krämpor etc. Vi tänkte skaffa en au pair nästa år. Jag föreslog det för Jair och han tyckte det var super ?

      Förresten! Grattis till graviditeten!

      Svara
      • Elin

        Håller verkligen med om de där med jämställdheten! Som att alla ska jobba för att de ska vara jämställt! Vem ska ta hand om barnen då? Jag jobbar inte! (Bara lite med hästarna hemma) och jag tänker inte jobba förrän barnen är äldre! 2 sönderstressade föräldrar! Där går jämställdheten också för långt! Men va smart med en aupair ? Kanske vore nått för oss också ?Hela grejen med förhållande är väl att kompromissa, ge och ta! Hjälpa, stödja!

  4. Anneli

    Jag tänker att det väl i första hand måste handla om barnet. Oavsett ena partnerns stora dröm ska väl inte ett barn bli till för att sedan vara oönskat av en förälder. Om man nu kan välja, såklart!

    Svara
    • Sofi

      Tänker precis som du här, barnets bästa måste få gå före föräldrarnas önskan om antal barn. Om en part hellre skiljer sig för att få rätt antal barn känns det också som att man helt förbisett barnets perspektiv. Givetvis är det inget fel att växa upp med skilda föräldrar men att skilja sig endast av anledningen att den ena inte vill ha fler barn… För att man hellre skaffar ytterligare barn med en ny person känns inte helt schysst mot de barnen som redan finns i familjen. Hoppas denna kommentar tolkas rätt, att få halvsyskon om föräldrarna skiljts av andra anledningar än ovan är naturligtvis en helt annan sak.

      Svara
      • Emma - På Smällen!

        Jag tolkar din kommentar rätt och förstår att du inte menar att det är bättre resp. sämre att växa upp i en kärnfamilj gentemot en bonusfamilj. Jag förstår att du menar att man ska prioritera dom barn man redan har i första hand, men jag tror inte att man gör barnen en tjänst genom att hålla ihop för deras skull och leva ett liv i besvikelse. Att skaffa ett barn är inte lika stor grej för alla, men för dom som känner att det är såpass viktigt så är det inget man kommer över så lätt. Jag har själv sett ett par skiljas av den här anledningen, men det tog många år och tillslut förstod dom inte vad dom såg hos varandra från början. Kärlek år en skör sak som måste vårdas och blir man oense om en sån viktig sak så är det alltid någon som går som förloraren och då handlar allt om den personen kan acceptera det eller inte… så tror jag..

    • Sandra

      Precis vad jag tänkte skriva! Alla barn som sätts till världen tycker jag har rätt att vara önskade och efterlängtade av båda sina föräldrar, även om det tyvärr inte är så i alla lägen. Här känner jag mig ganska färdig medan pappan nog gärna hade velat ha en tredje. Vår yngsta är 1 år så inget är uteslutet även om jag definitivt inte vill ha fler barn just nu. Men tror som sagt att jag känner mig klar, min tvekan handlar nog mer om en sorg över att inte uppleva det fantastiska med en graviditet och första tiden med ett nytt barn, men den sorgen skulle jag nog känna oavsett hur många barn jag skaffade. Man måste ju känna att man räcker till för de barn man har. Men absolut en jättesvårt fråga utan rätt eller fel, men enligt mig väger barnens rätt om att vara önskade från båda föräldrar allra allra tyngst.

      Svara
  5. Louiloo

    Jag och många med mig har aldrig kunnat tänk dessa tankar ens.
    Jag blev gravid efter ganska kort tid i vårt förhållande.
    Hade en fruktansvärd graviditet med blödningar och smärtor som resulterade i många inläggningar men man fann aldrig orsaken.
    Det blev ännu värre efter förlossningen.
    Vår önskan var att få ett syskon så vi började försöka ganska snart. Men med dessa smärtor och konstanta blödningar blev det inte många försök….
    Iaf, slutligen fick jag tjatat mig till undersökningar och operation. (Har nu gjort flera till) och sammanfattat, jag har svår, aggressiv endometrios. Alla mina organ är helt förstörda. Äggledare, äggstockar, livmoder, urinblåsa, tarm mm.
    Den blev mycket värre under de tre år vi försökte själva. Till slut fick vi ta hjälp av ivf.
    Vi fick bekosta det själva då vi hade ett barn sedan innan oavsett om jag blev sjuk efter.
    Så hundratusenkronor fattigare resulterade i ett barn rikare!
    Det tog två år till med vidriga hormonbehandlingar och 4 försök. Det fjärde fick vi gratis då två innan gått fel men egentligen skulle vi inte gjort det då kropp och psyke sa nej. Men men, vi testade och äntligen tog det sig och nu är lillasyster 8 månader!
    Så i vår värld handlar det inte om att problemet skulle vara att kompromisssa eller inte.
    Jag kunde inte förlika mig med ett barn. Jag ville få göra om! Få allt rätt som blev fel! Nu har vi lyckan att ha två barn men många kan inte ens få ett. Jag hade tankar att min sambo kunde lämna mig och få barn med en frisk kvinna. Tack och lov fanns aldrig dom tankarna hos honom!

    Svara
  6. Vivvi

    Det finns de som har sådan stark önskan att skaffa barn och längtan efter det och alla livssituationer ser olika ut. Men för de som har sådan stark längtan så hoppas jag man känner efter innan man tar något beslut åt det ena eller andra håller. Jag har en vän som stannade kvar i relationen när hon ville ha fler barn men inte han, där de bara har ett barn. Idag är hon över 40 och ångrar att hon inte följde sitt hjärta att skaffa fler barn, även om det innebar att hon hade behövt lämna sin man…

    Svara
  7. Jane

    Jag har en del bekanta som “lurat” sina män, alltså de har inte velat ha barn men dom har försökt bli gravida i smyg och sen vägrat göra abort, alla de förhållanden har slutat i ensamstående mödrar och vem lider av de? Självklart alltid barnen i slutändan, så jag känner nog att när nån av partnern vill stoppa då ska man nog göra det.
    Har själv idag 3 barn födda -13,-14 & -16 vi fick en flicka första gången och ville gärna ha en pojk andra gången men de blev flicka igen min man ville försöka tills vi fick en pojk, för mig var de ingen stor grej, men “råkade” bli gravid en 3e gång och han ville absolut spara det men jag var tveksam (mest för jag är rädd för att man inte får3 friska barn på raken tänkte jag) men vi behöll de och en pojke blev de. Nu känns de komplett enligt mig han hade väl gärna skaffat en till men de räcker med 3 vildingar och de verkar han också förstå nu när dom är 4, 3, 1 ? Men alla tycker vi olika ☺️!

    Svara
  8. Sandra Petersson

    Jag visste redan som tonåring att jag inte ville ha barn så jag har varit väldigt öppen med det väldigt tidigt i mina förhållanden. En del killar har nog tänkt att “jaja, hon ändrar sig nog nån dag” och flera av dem har barn idag i sina nya förhållanden. Jag tycker om barn men är inte redo att vända upp och ner på livet för att vara mamma helt enkelt. Jag passar inte som mamma, däremot är djur min stora passion i livet och jag älskar att vara matte 🙂

    Svara
  9. Lina

    Finns ett problem med mammans dröm, det är att då har man valt att tillsätta en ny individ till livet som ej är önskad av ena parten. Därav fel då man drar in en tredje person i ekvationen som ej är skyldig att behöva delta från första början.

    Isåfall bör kvinnan göra slut och skaffa barn med någon som vill och längtar efter ett nytt liv.

    Svara
  10. Tine

    Nu är det länge sen detta inlägg skrevs, men är i en sån situation.
    Jag ville ha tre barn, sambon sa att 2 fick räcka. Efter första säger han blankt nej till en andra. Jag är helt förstörd. Hade hela tiden den målbilden om två barn. Syskon är för mig otroligt viktigt. Jag vill också få gå igenom en till graviditet, förlossning, amma, spädbarnstid, se vår dotter få uppleva det att få syskon…Allt! Men det är tvärnej.
    Flera ggr har vi båda sagt att vi får gå skilda vägar. Men jag är 38 år och har för högt BMI och ålder för att få göra en IVF på egen hand. Inte den ekonomin heller för den delen. Så om vi går isär är det liksom it för mig. Då blir det inga fler barn. Och det blir inga fler barn med sambon heller. Så jag känner mig så otroligt snuvad på konfekten. Så snuvad på drömmen. Vi sa två. Det gjorde vi. Och jag tyckte jag kompromissade med att jag ville ha 3 och han 2 och så sa vi 2. Usch, situationen är så ohållbar…..

    Svara
    • Emma

      Men stackarn! Jag kan inte ens föreställa mig vilken jobbig situation! Jag tycker det är väldigt egoistiskt av din sambo att ändra sig så mycket samtidigt som att det inte gör nån skillnad för dig om ni går isär heller. Lider verkligen med dig. Stackarn…

      Svara

Skriv en Kommentar

Din e-postadress kommer inte att publiceras.

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

Annonsera här