Tack för att ni är så himla gulliga och svarar på mina oroliga inlägg! Det verkar inte vara något munsår, precis som ni skrev till mig. Innan jag skrev inlägget igår så var jag 100% säker på att det var första stadiet till ett munsår. Men nu när jag vet helt säkert att jag har haft det här kliandet och fläcken i 3 dygn (förmodligen längre) så hade det nog utvecklat sig om det var ett munsår. Det syns fortfarande ingenting om man inte tittar sjukt nära. Och det finns ingenting som ser ut som nån blåsa eller knottror, bara torr hud och lite flagningar.

Jag ringde ändå BM imorse och berättade. Hon sa också att det förmodligen inte är ett munsår, men om det skulle bli en blåsa så skulle jag höra av mig så att hon kunde kolla med läkaren om man behöver behandla eftersom jag är så långt gången.

Tur för Jair att det inte var munsår haha! Han har alltid sagt att hans munsår inte smittar, men jag vet att det är bullshit. I början försökte han till och med pussa mig när han hade munsår, fastän jag försökte få bort honom! Inte ok!! Men nu har han accepterat, men det känns fortfarande inte som att han är rädd att smitta mig eller Lucas för innerst inne tror han att jag har fel och att han har rätt. Gahh! Kan bli tokig på det ibland! Nästa gång han har munsår så ska jag insistera på att vi går till apoteket tillsammans för att köpa nån bra kräm och väl där ska jag fråga personalen om hjälp och samtidigt fråga ”smittar det här?” Det känns ofta som det är mig som Jair inte tror på av nån anledning. Om han hade smittat mig nu så hade han fått höra detta resten av sitt liv!

Idag har jag varit på rutinbesök hos min barnmorska. Allt såg bra ut och mitt symfusmått var 32 cm den här gången så min livmoder har växt 1 cm på två veckor. Barnmorskan var nöjd med kurvan även fast jag nu hamnade pyttelite under normalkurvan den här gången (på första mätningen låg jag en bit ovanför normalkurvan). Men jag är inte orolig, vi pratade om detta på första besöket. Kurvan kan börja högt när man är omföderska, eftersom livmodern har så lätt att töja sig, men det betyder inte alls att livmodern kommer bli mycket större i slutändan än vad den blev med första barnet. Men jag måste säga att jag blev lite chockad i och med att mina magbilder vecka 34 och vecka 35 skiljde sig så mycket (jag ska visa er ikväll). Jag visade det för min barnmorska och hennes gissning var att mina magmuskler helt enkelt hade gett upp och släppt ut livmodern! Stackars magmuskler haha!

Bebisen låg med huvudet neråt, fortfarande ruckbart, och hade ett hjärtljud på hela 152! BM sa att hjärtljudet gick upp när den försökte boxa bort hennes doppler 🙂

Vi passade även på att skriva in våra önskemål i journalen. Det är inte så mycket som jag vill säga till förlossningen så jag nöjer mig med att mina önskemål står i journalen och skippar att skriva förlossningsbrev. Dom här sakerna skrev vi:

• Jag vill helst föda på Östra sjukhuset
• Jag är orolig för snabb förlossning så jag vill gärna komma in i god tid
• Jag vill inte ha en manlig barnmorska (det finns inte i Göteborg)
• Om tid finns så vill jag bada
• Jag vill ha lustgas
• Om det inte går snabbt så vill jag eventuellt prova epidural
• Jag är orolig för att spricka mycket invändigt igen så jag vill ha guiding för hur jag ska krysta för att slippa spricka
• Jag vill amma
• Jag vill inte bli hemskickad från BB för snabbt om jag har spruckit mycket (förra gången borde jag fått vård på sjukhus istället för att vara hemma)

Och så pratade vi om min sömn. Jag har sovit så sjukt dåligt dom två sista veckorna. Jag drömmer så intensivt att jag vaknar hela tiden och drömmarna är så arbetsamma att det känns som att jag inte sover. Jag vill helst inte äta några piller, men om det inte vänder snart så kommer jag bli knäpp! Barnmorskan skulle prata med läkaren och se vad det fanns för alternativ för mig.

Nu är det snart bara en månad kvar tills det är min tur!

Jag var helt slut när jag kom hem igår efter gravidvattengympan med Magplasket som jag går på på måndagar. Det börjar bli tungt nu, även om jag inte upplever graviditeten som supertung. Jag anpassar ju för det mesta mina aktiviteter efter min kropp så jag tar inte ut mig i onödan om man säger så. Förrförra lördagen så hade jag jättejobbig foglossning, men jag har tagit det lugnare sen dess och nu är det inte alls så farligt. Jag har märkt att nästan all aktivitet jag gör förvärrar foglossningen, det spelar ingen roll vad det är för rörelser, så fort jag är i intensivare rörelse så blir det värre. Till och med en långsam lite längre promenad gör att fogarna börjar bråka med mig. Men om jag inte är dum och lyfter barnvagnen som jag gjorde den där lördagen för två veckor sen eller springer till bussen som jag gjorde ett tag, då går det över med en dags vila.

När jag var gravid med Lucas så kunde jag röra mig precis som jag ville och jag kunde ta i med full styrka i vattnet. Men nu måste jag passa mig. På gravidvattengympan gör vi inga rörelser som kan ge foglossning och då menar jag att alla rörelser där man t.ex. sparkar utåt sidorna med benen är borttagna. Däremot sparkar vi intensivt i vattnet en kort stund (som crawl). Jag har provat att byta ut den övningen och cykla i vattnet istället för att sparka och efter det så har jag inte fått nån mer foglossning. I vattnet känner jag inte av foglossningen överhuvudtaget, inte ens när det är som allra värst (som efter förrförra lördagen). Det är otroligt skönt att få 1 timmes paus från krämpor och vara fri från sin egen vikt, jag längtar efter varje måndag numera!      
Det här var mitt 5:e pass med Magplaskets gravidvattengympa. Nu är det bara 3 pass kvar! Tiden går så snabbt! Snart är det april och snart kommer alla bebisar!

Nu är jag på väg mot ett spännande möte! Detta får mig att pirra lite i hela kroppen! Jag ska göra något nytt och lite läskigt, men jag vill inte avslöja vad riktigt än. Jag funderar faktiskt på att inte säga något alls innan jag har gjort det, bara för att ingen ska övertala mig eller göra mig osäker på mitt beslut. Just nu är det 3 personer i hela världen som vet vad det handlar om. En tyckte att jag var knäpp (min mamma), en annan tyckte jag var lite knäpp men sa att det är ok (Jair) och den tredje sa ”go for it” (min pappa)! När jag pratade med min mamma så blev jag faktiskt lite osäker, men nu när det har har fått smälta in i ett par veckor så känns det helt rätt och inte alls läskigt längre! Jag vet precis vad jag vill!