Tankar om bebisen

Innan jul skrev jag ett ganska tufft inlägg som ni läsare gav så fin respons på. Ni anar inte hur skönt det känns när man får veta att man inte är ensam. Inlägget jag skrev var det här: Något som tynger mig under den här graviditeten

Sen jag skrev det inlägget så har faktiskt Jair engagerat sig liiiite mer. Inte så mycket som han gjorde när jag var gravid med Lucas. Men lite är ändå något och något är alltid nåt! Igår låg han en lång stund och kände och buffade på bebis som var sjövild inne i magen! Det gick nästan att känna att det var en häl som stack ut (jag är 99% säker på det). Vi pratade lite om bebisen och hur svårt det är att föreställa sig att det som ligger i magen kommer snart vara en liten liten människa som ligger i vår famn! Snart är vi 4 personer i vår lilla familj!   
Jag undrar hur Lucas kommer reagera. Han kan ju inte riktigt förstå vad det är som händer, men jag är i alla fall bombsäker på att han förstår att det är en bebis i magen. Han klappar ofta på min mage och varje kväll innan han ska sova så säger han gonatt till bebis och pussar på min mage 🙂 Jag hoppas så mycket att bebis är en lugn liten som sover mycket i början så att det blir lättare för Lucas (och för mig).

Jag är sååå nyfiken på bebis därinne! Jag och Jair pratade om det igår och han sa att han hoppades att bebis skulle ha hans ögon den här gången. Jag tror att chansen är mycket större att bebis får bruna ögon än blå och jag tror att det är stor chans att den här bebisen ser väldigt olik ut i jämförelse med Lucas. Jag och Jair är ju så olika. Han har afro och jag har spikrakt blont hår. Han har bruna ögon och jag har blå. Han är halvmörk och jag är vit. Lucas har ju blivit en perfekt blandning av oss två. Bebis kanske kommer likna en av oss mer än den andra. Åhhh så spännande!!! 🙂

Relaterade Inlägg

2 Kommentarer

  1. Josse | Noees studietokiga mamma

    Åh! Jag var in och läste ditt inlägg och kände sååå väl igen mig i det. Tyvärr har vi haft det tufft sedan tvåan blev större också (inget som går att sticka under stolen med) och då känner man sig precis lika ensam. Men det är väl just det att man går på autopilot och ägnar sig åt allt och alla andra hela tiden. Älskade barn. Tack för att du delade med dig! <3

    Svara

Skriv en Kommentar

Din e-postadress kommer inte att publiceras.

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

Annonsera här