– Annons / reklam för Mediconline.se –

Ett jobbigt gravidsymptom som har varit ett problem för mig i alla mina graviditeter är att mina fötter och ben har svullnat upp till oigenkännliga…! Se själva här! Det kvittar när på året jag är gravid, jag får ändå alltid samma problem! Dessutom gör det ont i fötterna så jag orkar inte gå några längre sträckor. Många av er har tipsat om stödstrumpor, men jag tycker dom klämmer åt längst upp så efter en hel dag så får jag ont, dessutom är jag ju fåfäng… haha! Jag föredrar klänning framför byxor och då är inte stödstrumporna jätteläckra…. haha! Därför måste jag tipsa er om vad jag nu hittat – nämligen stödstrumpbyxor för gravida från Mediconline.se!!!!

Jag hade faktiskt ingen aning om att det fanns gravidstödstrumpbyxor, men efter att fått hem två par och testat så kan jag med handen på hjärtat säga att detta är dom bästa gravidstrumpbyxorna jag nånsin haft! Ja, och då bör tilläggas att jag har haft MÅNGA vanliga gravidstrumpbyxor, men oftast sitter dom så dåligt – antingen får man inte upp dom i grenen eller så glider dom ner stup i kvarten. Dessa sitter däremot som ett smäck!

Detta är alltså stödstrumpbyxor för gravida med en mild kompression för att hindra vristsvullnad och vätskeansamling i ben och fötter, dessutom motverkar de risken för åderbråck 🙂 Om man tittar noga på bilden så kan man till och med se kompressionen lite grann på mitt lår.

Jag har två olika Solidea stödstrumpbyxor för gravida, Wonder Model Maman Sheer 70 och Magic Maman 70, båda kommer från Mediconline.se 🙂 Jag följde storleksguiden när jag beställde mina och dom passade perfekt! De kändes lite tajta när jag skulle ta på mig dom, men det brukar ju strumpbyxor göra, men när jag väl fått på mig dom så rörde dom sig inte ur fläcken! Om ni visste hur trött jag är på gravidstrumpbyxor som åker ner i grenen… haha! Dessa gör inte det, de sitter precis där dom ska! Jag är såååå nöjd!

När jag frågade på instagram vad ni gillar att läsa om här på min blogg så var det i princip allt som jag oftast skriver om redan. Det var många som nämnde att blandningen var en av dom bästa sakerna och det tyckte jag var väldigt kul att höra 🙂 En tjej nämnde också letandet efter hus som en spännande grej att läsa om och det är väl det jag känner att jag är sämst på att skriva om så jag tänkte jag skulle uppdatera lite hur det går 🙂

Det känns ibland som vi har på tok för höga krav eftersom vi har så himla svårt att hitta något, men vi har i alla fall tagit några viktiga beslut nu som gör att vi lite lättare vet när vi hittar rätt. Vi har bland annat bestämt oss för att byta område från där vi redan bor. Vi älskar att bo här, men vi ser även fördelar med att bo utanför stan, även om det känns lite läskigt att flytta härifrån. Vi har bestämt oss för att det är viktigare att få bygga nytt eller köpa ett väldigt nybyggt hus än att bo nära stan, men området måste såklart kännas som ett område vi vill bo i 🙂

Det är inte ofta det dyker upp nybyggda hus här i området, men häromdagen dök det upp ett nybyggt hus i helt rätt prisklass så vi åkte dit och tittade. Huset var jättefint, men läget…. Usch, nej alltså det var så många fel att man verkligen förstår varför det var så ”billigt”. Oftast kostar ju tomterna här cirka 4 miljoner, men det kan dom inte betalt för den tomten…

Vi har dock en annan tomt på gång där det hade passat med ett sutteränghus, men jag har varit lite osäker på om det verkligen är det vi vill bygga..? Men efter att ha googlat lite så finns det ju faktiskt massor av fina suterränghus så det kanske är ett alternativ 🙂 Ja, vi får se! Det skulle i alla fall vara sjukt kul att få bygga hus 🙂 En dröm som blir sann 🙂

Foto: Fotograf Johanna Ellen

Så där! Då har vi bokat en liten weekend i Malmö 🙂 Det blir jag, Victor och William – så himla mysigt! Sist vi var där var för 1,5 år sedan när jag överraskade Victor på hans födelsedag och vi åkte dit och träffade hans gamla kollegor. Nu jobbar han med samma kollegor igen och är nere i Malmö på jobb så på fredag när jag lämnat Lucas och Isadora till sin pappa så åker jag också ner, fast jag åker tåg. Det ska bli supermysigt med lite miljöombyte samtidigt som det känns lite nostalgiskt att åka dit igen från förra gången. Då var William inte ens 2 månader! Tiden går fort!

För ett par veckor sedan, när jag och Victor var ute och promenerade, så påtalade jag hur stolt jag var över att vi lärt William att somna själv i sin säng. Nattningarna var så enkla, vi la bara ner honom i sängen och på en gång vred han sig till mage och somnade. Det har varit enkla läggningar större delen av hösten – såååå skönt!

Jag har kört på den så kallade tass-metoden, den går ut på att man ska göra så lite som möjligt för att få barnet att somna och i princip ska man kunna lugna det genom att bara lägga en trygg hand på det. Jag gillar metoden för att den går ut på att barnet alltid ska känna sig trygg och inte lämnas själv när det är ledset, men föräldrarna behöver inte sabba ryggen genom att vagga, buffa m.m. tills barnet somnar. Självklart behöver barnet en period för vänja sig att somna på detta sättet om man inte gjort det förut och då gråter det kanske mycket och lugnar sig inte alls av den trygga handen. Det är såklart jobbigt, men jag kände mig så stolt över att vi tog oss igenom det. Att vi var envisa med metoden och även om William var arg över att vi inte tog upp honom och lät honom sova med oss, så fanns vi där för honom när han visade sina känslor. Jag körde på samma metod med Isadora och det funkade lika bra på henne som det funkade med William.

Tills för cirka en vecka sen, då förändrades något….! Plötsligt vägrar William ta nappen och blir skitarg när jag lägger ner honom och ställer sig upp igen. Först testade jag att göra som vanligt, dvs. lägga honom ner igen, försöka sätta in nappen och klappa honom på ryggen men han blev bara argare och argare. Det gick många tankar genom mitt huvud, mest funderade jag på om han var övertrött eller om han hade ont nånstans, men på skriket och kroppsspråket så var det tydligt att han var SKITARG. Han kastade ut alla sina gosedjur från sin säng och vrålade i två timmar innan jag gav upp och lugnade honom i vår säng. Nästa kväll vågade jag inte göra honom arg igen så jag satte ner honom ståendes i sängen och erbjöd nappen, men den skulle han absolut inte ha, så jag lät honom vara en stund. Jag satte på ”Babblarnas vaggvisa” på telefonen och pillade med min mobil en stund med skärmen vänd från honom för att visa honom att jag är här, men jag kommer inte leka mer. Han stod där och tittade en stund och när han började gnälla så provade jag med nappen igen. Det gick fortfarande inte så jag fortsatte pilla med min mobil lite till. Nästa gång han började gnälla provade jag nappen igen och då tog han den, men jag märkte att han fortfarande behövde min närhet, så jag kramade honom. Han körde in sina fingrar i mitt hår och kramade mitt huvud på det där mysiga sättet som bara han kan och där stod vi och kramades, han i sin spjälsäng och jag sittandes på sängkanten bredvid hans säng. Vi stod där och kramades i någon minut innan jag försiktigt sa att han kunde lägga sig ner samtidigt som jag la honom ner och det gick han med på. Efter det dröjde det inte många minuter innan han sov djup. Den här ”metoden” har funkat i en hel vecka nu utan skrik och panik så jag hoppas att det inte ändrar sig igen än på ett tag… haha!

Det är verkligen helt otroligt med barn ibland! När man tror att man har knäckt koden och kommit på hur dom vill ha det för att kunna somna lugnt och tryggt så byts det helt plötsligt ut till nåt helt annat! Det är därför det inte finns någon ”bästa sömnmetod” som alla BVC lär ut, för det är individuellt samtidigt som det också ändras väldigt ofta. Jag tycker däremot inte om sömnmetoder som 5-minutersmetoden eller ”cry-it-out” där barnet får skrika tills det somnar. Det tror jag skadar anknytningen och lär barnet att det är ingen idé att skrika efter närhet, ingen kommer komma ändå. När jag blir väldigt frustrerad så kan jag gå ut ur sovrummet 2-3 minuter, men jag skulle aldrig låta mina barn skrika tills dom somnar. Jag vill att det sista dom känner innan dom somnar är att dom är trygga och att mamma eller pappa alltid kommer finnas där för dom ♥️

Ni som har barn i samma ålder, har ni märkt att nattningarna blev svårare vid 1,5 års ålder?