Det blev ett till långt uppehåll här, men nu är jag förhoppningsvis tillbaka 🙂 Den sista tiden av den här graviditeten har varit extremt omtumlande. Jag har ju, som ni sett, haft extremt ont i kroppen och dessförinnan hamnade jag i en graviditetsdepression. Jag brukar normalt sett hantera känslor genom att skriva av mig, men nu handlade mina känslor om sånt jag inte kan skriva öppet om och då kändes det så meningslöst att skriva.

Jag var ganska uttömd framåt slutet av graviditeten och kände det som att jag redan gått över jättelänge och ville helst bara få ut bebisen. Jag ägnade mycket av min tid att läsa på om oxytocin och hur man kan kicka igång förlossningen genom att öka på oxytocinflödet. Oxytocinet är ju det hormon som får förlossningen att hända, utan oxytocin så kan mamman inte få några värkar. Ibland var det skönt att läsa på, men för det mesta slutade det med att jag grät en skvätt.

Oxytocin är ett hormon som utsöndras av ”lugn och ro” och ”kärlek”, som t.ex. massage, kärleksfulla beröringar, kramar, mys, sex, orgasm osv. Det kändes därför bra att läsa om det och försöka få till fler tillfällen för det. Men på vissa sidor stod det också att om mamman är nedstämd, gråter och är ledsen så hämmar det oxytocinproduktionen och eftersom jag gråtit så mycket sista tiden så gav det mig ångest att läsa. Jag blev bara ännu mer ledsen. Dessutom var det så intensivt så det kändes som att ”lugn och ro” aldrig infann sig och det gjorde mig stressad. På en annan sida läste jag att oxytocinet främjas av att ”gråta ut”, ni vet när man gråter så mycket att man drar en djup suck efteråt, då slås tydligen oxytocinet på. Anledningen till att det här blev så viktigt för mig var för att förlossningen aldrig drog igång med William. Jag kände att min kropp inte ”funkade” som den skulle och att var på ett sätt övertygad om att det skulle bli samma igen. Jag tänkte att min kropp hade förlorat förmågan att föda barn på egen hand, men samtidigt ville jag ge den en ärlig chans till revansch genom att skapa rätt förutsättningar.

Hur som helst, detta är anledningen till att det inte har blivit så många inlägg i slutet av den här graviditeten. Däremot så känner jag nu att jag har hur mycket som helst att berätta! Som om den här graviditeten inte var dramatisk nog med mitt fruktansvärda ryggskott så blev det en minst sagt lika dramatisk förlossning där vi är extremt tacksamma att vårt barn faktiskt överlevde. Fortsättning följer..!

Hela förra veckan har varit ett HELVETE rent ut sagt! Jag har varit med om många jobbiga grejer i mitt liv, men det som hände mig förra veckan kan jag lätt klassa som en av dom jobbigaste grejer min kropp nånsin varit med om. Fy vad hemskt det varit!

I måndagsmorse vaknade jag och upptäckte att jag var helt handikappad. Jag hade helt fruktansvärt ont i svanken och kunde inte ta mig upp från sängen utan hjälp. Jag tänkte direkt att det är min foglossning eftersom den suttit i svanken de sista månaderna och att jag helt enkelt överansträngt mig när vi rensade ut i gästrummet lördagen innan. Jag är van vid att jag får mer ont när jag anstränger mig, men det brukar alltid gå över på 1-2 dagar, så när jag vaknade på tisdagen så hade jag fortfarande gott mod trots att jag hade så ont. Vi försökte lindra smärtan med värmekudde, men det var påfrestande att varken kunna sitta, stå eller gå. Jag kunde inte ens lyfta upp benen i sängen eller vända mig i sängen. Jag fick kämpa och dra med armarna för att ta mig upp eller ens flytta mig längre in på sängen.

På onsdagen när jag vaknade och FORTFARANDE hade lika ont eller kanske till och med mer ont så brast det för mig. Jag grät och ringde runt till massor av olika rehabmottagningar i Göteborg för att hitta en akuttid. Tillslut ringde rehab i Eriksberg upp och erbjöd mig ett hembesök av en fysioterapeut. Jag var såååå tacksam! En jättegullig fysioterapeut kom hem till mig med kryckor och TENS-apparat som lindrade lite för stunden och gjorde att jag kunde ta mig upp ur sängen själv. Det hjälpte mig också så att jag kunde gå till toaletten utan att få ”stötar” från svanken som gjorde att jag tappade kraft på benen. Fysioterapeuten trodde att jag drabbats av foglossning och något mer… vad sa hon inte.

På natten drömde jag oroligt. Jag drömde att jag födde vårt barn, en dotter, men att jag fortfarande hade så ont att jag inte kunde bära barnet och därför glömde bort att mata det. Det hela slutade med att jag hoppade från Älvsborgsbron. Helt fruktansvärd dröm! Jag var verkligen helt förstörd! Det här gjorde mig desperat, så jag bestämde mig för att testa att gå till en kiropraktor. Jag fick en massa tips och tillslut fick jag en akuttid på en klinik samma dag. Kiropraktorn gjorde en lättare behandling och jag kände en liten skillnad redan när jag gick därifrån och hoppades på att bli bättre under helgen.

På fredagen hade jag fortfarande jätteont, men på lördagen vaknade jag och mådde lite bättre. Då kändes det som att den värsta smärtan försvunnit, men att ryggen/svanken var tvångsspänd. Jag kunde liksom inte slappna av eller kuta rygg och ju längre jag stod eller satt upp ju mer spändes ryggen åt tills jag var tvungen att lägga mig ner. Jag tänkte att om bara spänningarna kunde försvinna så skulle allt bli bra…

Men på söndagen, var det tyvärr sämre igen! Jag hade plötsligt ännu mer ont och bara låg och grät och grät. Det kändes som att jag höll på att ramla ner i ett svart hål och inget spelade nån roll längre. Jag ville ha ut bebisen samtidigt som jag var livrädd för att föda barn när jag inte kan röra mig och är så spänd….

Igår (måndag) var vi hos barnmorskan för att göra hinnsvepning – just för att jag inte orkar mer. Jag kände också att det inte var värt att invänta en spontan förlossning när jag mår så dåligt. Det är inget liv att vara sängliggandes och ha så här ont, dag ut och dag in. Det tar på krafterna både fysiskt och psykiskt, så jag bad om en igångsättning och fick en tid för bedömning redan imorgon (onsdag). Efter att vi hade varit hos barnmorskan åkte vi vidare till kiropraktorn som till min glädje lyckades lösa upp spänningarna så nu kan jag gå snabbare, ställa mig upp själv (även om det fortfarande gör ont att räta ut ryggen), kuta rygg som en katt och spänna skinkorna! Allt är tusen gånger lättare och jag mår tusen gånger bättre! Dessutom trodde kiropraktorn inte längre på diskbuktning utan att jag helt enkelt fått ryggskott. Det kändes bra eftersom det inte är farligt och läker snabbare 🙂

Idag är det samma som igår, alltså mycket bättre! Jag njuter av att ha min kropp tillbaka även om jag fortfarande har ont så kan jag röra mig! Och smärtan är hanterbar. Så nu känner jag att jag faktiskt vill vänta på en spontan förlossning trots allt 🙂 Det känns fantastiskt!

Imorgon har jag kiropraktorn igen och bedömningssamtalet på Östra. Jag tänker att jag väntar tills imorgon och ser då hur jag mår så att det inte kommer ett till bakslag och om allt känns okej imorgon så ringer jag och avbokar tiden.

Jag är sååååå tacksam! Nu ska jag försöka göra det som krävs för att tanka oxytocin inför förlossningen så nu får det vara slut på olycka.

Förrförra veckan gjorde jag och Victor en riktigt rolig grej som jag bara måste berätta om!! Vi åkte upp till Stockholm för ett riktigt spännande samarbete! Först hade jag tänkt att jag skulle ta tåget upp själv, men efter att ha räknat ut att det bara skulle vara 3 veckor kvar till förlossningen så kom vi fram till att det inte var så klokt om förlossningen drog igång. Dessutom har jag väldigt ont och svårt att röra mig nu, men det visste vi ju inte då när vi planerade in detta. Nu bestämde vi oss för att ta bilen istället så Victor kunde köra ända fram till dörren och jag skulle slippa promenera runt. Så skönt!!

Det jag skulle göra var att scanna min gravidkropp för att göra en sån här supercool statyett i ett samarbete med Studio Gravida!

Det började med att vi bestämde hur jag skulle stå och sen fick jag ta av mig alla kläderna (man kan ha kläder om man vill, det beror på hur man vill att statyetten ska se ut). Det kändes så klart lite märkligt att vara helt näck sådär, men jag tänker att dom som jobbar med detta är ju vana vid nakna kroppar så då känns det mindre konstigt. Sen scannade Malin hela min kropp med sin maskin och då dök min kropp upp på hennes datorskärm. Det hela tog bara någon minut 🙂

Sen fick jag välja storlek, material och färg på statyetten och vi gick igenom om det var något som jag ville släta ut (exempelvis ärr eller celluliter m.m.). Det ska bli såååååå häftigt att se resultatet om några veckor när statyetten kommer! Framför allt kommer det vara roligt att ha ett sånt här fint minne bevarat av gravidkroppen och som alltid kommer stå framme. Helt ärligt så är det här är en av dom häftigaste jag gjort i hela mitt liv! Jag är verkligen så glad för den här möjligheten!

Efter att vi hade gjort scanningen så åkte vi till vårt hotell och checkade in. Där överraskade Victor mig med att ha bokat gravidmassage! Herregud vad skönt det var! Massören masserade och gnuggade noga på varenda ställe som jag hade ont, sååååå skönt! Efteråt fick jag lite förvärkar, svaga, men ändå.. Och då hoppades jag naturligtvis järnet på att förlossningen skulle dra igång, men icke..! Haha!

Efter massagen gick vi ut och käkade på en riktig köttrestaurang som heter AG. Maten var MAGISK! Först tänkte jag att det skulle bli tråkigt att äta well done tillagat kött eftersom jag verkligen älskar när det är lite rått i mitten, men som gravid får man ju inte äta det. Men entrecote vi fick var sååååå himla god, trots att jag fick min genomstekt! Det bara smälte i munnen! Det var längesen som jag åt så gott kött faktiskt!

Mätta och belåtna åkte vi tillbaka till hotellet och somnade gott tätt intill varandra 🙂 Det är en lyx vi oftast inte har hemma eftersom vår älskade lilleman gärna ligger mellan oss i sängen. Det var i alla fall hur mysigt som helst att bara vara vi två i nästan två dagar. Älskar verkligen våra miniresor!