En olycka kommer sällan ensam sägs det… och det stämmer ganska bra. Ibland har jag bara lust att skrika rätt ut, vilken jävla skit alltså! Just nu är det ena grejen efter den andra, det mesta är kopplat till coronaviruset och där vet jag att vi inte är ensamma om att drabbas. Det finns många som drabbas mycket mycket hårdare än oss så jag vill egentligen inte klaga, men det är som att alla olyckor kommer på samma gång.

Försäljningen av Victors lägenhet gick tyvärr inte alls, så nu letar vi efter en ny hyresgäst istället. Allt känns osäkert och oroligt och tiden är verkligen emot oss. Samtidigt får vi besked från Mallorca att det inte gick att reda ut vem som orsakade olyckan när vi blev påkörda i en rondell på vägen till flygplatsen. Vilket är helknäppt med tanke på att den andra bilen körde rakt in i en rondell och rakt på vår bil som var i rondellen. Tydligen hade poliserna missat att fylla i några av checkboxarna och då gilltas inte rapporten… Fan! Detta gör att Victor blir skyldig att stå för kostnaderna av reparationerna på bilen som vi hyrde vilket är ganska mycket pengar, mycket mer än försäkringen täcker. Det var precis vad vi behövde just nu… tack liksom…!

Det är ännu mer saker att oroa sig för just nu men det kan jag inte skriva om än. Det är så jobbigt… Jag längtar tills allt är över, tills alla problem är lösta och avbockade. Under tiden får vi försöka stötta och ta hand om varandra. Vi unnar oss det lilla extra, promenerar tillsammans, köper lyxigare hämtmat och fyller på godisskålen lite oftare. Vi behöver varandra mer än nånsin just nu!

Igår beställde vi från Takame i Göteborg, såååå fin sushi! Dessutom har dom 10% rabatt på all avhämtning just nu 🙂

Hur är det mer andra just nu i coronakrisen?

Jag är så malligt stolt över Lucas! Han har alltid varit en ganska försiktig kille och säger precis som Isadora ”jag kan inte” eller ”det är för svårt” innan han har testat, men sen imponerar han ofta med att kunna direkt. Det var som när vi skulle åka skidor för första gången. Vi hann knappt blinka innan han var uppe i backen och åkte, precis som han aldrig gjort något annat! Helt otroligt!

Det var precis samma sak i lördags, vi plockade bort stödhjulen från hans cykel som han fick strax innan han fyllde 4 år. Han har knappt cyklat med stödhjulen utan vi har försökt hålla oss till springcykeln trots att han egentligen är lite för stor för den. Han var lite skeptisk och sa flera gånger att det är svårt att cykla utan stödhjul men sen cyklade han iväg. Victor sprang bara jämte honom en endaste gång innan han fixade det på egen hand. Jag är såååå imponerad!!!

Lucas har haft springcykel sedan han var 3 år och det märks verkligen att den har gjort sitt! Om det inte var för den så hade han ju aldrig lärt sig cykla själv på första försöket! Jag minns hur mycket min pappa tragglade med mig när jag var liten, så tacksam för att vi slapp det 🙂 Hoppas det blir samma sak med Isadora nu 🙂

Vi bor mitt i en livsfarlig korsning som är väldigt märkligt utformad. Det är en trevägskorsning där högregeln ska tillämpas men alla som kör här tror att dom är på huvudled (för det känns så). Det innebär att flera gånger om dagen tvärnitar bilar i korsningen för att dom nästan kör in i varandra och sedan står dom argt och tutar innan dom åker vidare. Det är ett ”j*vla” liv i korsningen varje dag. Folk tenderar dessutom att köra ganska snabbt här då det finns avsmalningar i vägen där bara en bil kan köra i genom i taget, i ett försök att ta ner hastigheten. Tyvärr har effekten blivit precis tvärtom, folk race:ar för att komma först så medelhastigheten på vägen utanför vårt hus fram till korsningen är HÖG! Som som detta inte vore nog, så har detta också blivit en flyktväg för kriminella som försöker köra ifrån poliser som jagar dom uppifrån Biskopsgården. Man hör hur däcken skriker i korsningen och tätt efter lyser köket upp av polisens blåljus.

Jag vet inte hur många gånger som mina grannar har lyft den livsfarliga korsningen till Trafikkontoret på Göteborgs stad, men allt vi får till svar är att det inte går att bygga några fartgupp här pga sättningar i husen. Det förstår vi, ingen här vill få sättningar i sina hus, men bygg en j*kla rondell innan någon dör här! Dessutom gungar husen redan av bygget av cykel-, gångbana och förskola i närheten vilket får oss att undra än mer över beslutet att inte bygga fartgupp…

Igår vid lunch var olyckan framme ordentligt. En kvinna som inte var beredd på högerregeln i korsningen blev så stressad att hon tryckte gasen i botten istället för bromsen och körde rakt in i grannens hus! Tänk om någon hade gått där just då?! Det är alltid jättemycket rörelse på trottoaren här utanför, särskilt vid ett-tiden då barnen slutar skolan som ligger i kvarteret. Jag vågar inte ens tänka på vad som kunde ha hänt, det var ren tur i oturen att detta inte hände bara en kort stund senare! För att inte tala om våra grannar som har en liten gård och sina cyklar där… tänk om någon av dom hade varit där just då… fy fan! Som tur var skadades ingen, inte ens dom i bilen.

Det sjuka är att detta inte är första gången! Det har hänt i deras hus förut och även i vårt hus! Då var det en bil som körde in i vårt och grannens hus efter att ha kört för snabbt i korsningen vid halka och tappat kontrollen över bilen. Korsningen är en riktig trafikfara och med tanke på alla gångtrafikanter, skolan och de tre förskolorna som ligger här på gatan så borde verkligen Göteborgs Stad prioritera att göra något åt detta innan någon mister livet.

Det får vara nog nu! Inga fler olyckor! En granne har startat ett nytt ärende hos Trafikverket (ärendenummer KCS84183-20) och jag tänker göra allt jag kan för att dom inte ska ignorera oss mer. Dela gärna!

Idag tog jag och barnen en tur hem till Veronica och Maximilian så att barnen fick leka av sig lite och så att vi kunde ha lite tjejsnack 🙂 Så efterlängtat och himla mysigt!

När vi kom fram till Veronica hade hon redan tänt grillen och det var tur det för strömmen gick imorse så vi kunde inte laga nån mat. Jag var utsvulten! Det blev korv med bröd som jag hade längtat efter och till efterrätt grillade vi marshmallows och banan med choklad. Såå gott!

Lucas och Maxan lekte non-stop både inne och ute och Isadora stannade i närheten av oss och lekte med leksaksköket, barbies, pärlade och målade lite.

Det var så mysigt att få komma ut från den här ”karantänen” lite samtidigt som det känns tryggt och kontrollerat att bara träffa Veronica och inte ett helt gäng med folk 🙂 Jag och Veronica pratade om allt mellan himmel och jord, skrattade och flamsade som aldrig förr men ändå kändes det som att tiden inte räckte till. Vi måste ses snart igen helt enkelt 🙂

Idag var det 11:e dagen som jag var hemma. Jag har haft ett möte med Unionen samt svarat på lite frågor som kommit från medlemmarna. Resten av dagen har jag pillat med bloggen eller varit med Isadora som har varit hemma med mig. Jag tänkte ha henne hemma nästa vecka också men sen är jag osäker på hur jag ska göra. Förskolan har nämligen skickat ut att vi förlorar vår plats om hon inte utnyttjar platsen på två månader, vilket känns helt sjukt i och med att jag har henne hemma för deras skull. Jag fattar inte hur dom kan vara så fyrkantiga… Först tänkte jag att jag skulle ha henne hemma på heltid i nästan två månader och sen låta henne gå dit ett par dagar, men sen slog det mig att om hon blir sjuk just då… vad händer med platsen då?

Isadora går med på att cykla på sin springcykel nu om jag puttar henne på ryggen, så varje dag när vi ska hämta Lucas så cyklar hon dit. Det är ingen lång bit och tar inte mer än 2-3 minuter om en vuxen går dit i vanlig promenadtakt, men det är en alldeles lagom sträcka för Isadora utan att hon tröttnar totalt och bli sur. Det går lättare och lättare för varje gång. Jag kan verkligen se förändringen med ögat! Idag cyklade hon glatt iväg från mig! Lilla skruttan! Tur för henne att hon lär sig det nu och börjar gilla det för annars lär hennes födelsedagspresent bli en flopp! Vi har nämligen köpt en Frost 2 springcykel till henne i födelsedagspresent 🙂 Haha!

Victor jobbar fortfarande hemifrån och har mycket att göra på dagarna. När han väl slutar så har vi allihopa hunnit längta efter honom trots att han är i huset. Isadora sken upp som en sol när Victor kom för att busa med just henne 🙂 Det fick mig att tänka tillbaka på när vi träffades för ett år sedan, då var det inte bara jag som var kär i Victor, jag hade världens gulligaste konkurrent till dotter ♥