Kommer ni ihåg elaka och läskiga lärare från er barndom? Jag kommer ihåg flera stycken och när jag stod och funderade på detta så blev jag plötsligt lite rädd… är det så våra barn har det i skolan också? Jag hoppas till Gud att tiderna har förändrats! För visst måste det väl förändras något på 25 år eller? När våra föräldrar växte upp så var väl skolfröknarna och magistrarna ännu strängare och innan dess var ju till och med barnaga tillåtet i skolan. Fy vad hemskt att leva på den tiden! Vi har som tur är inte träffat på några knasiga lärare som jobbar nu, men det fick mig ändå att fundera…

När jag gick på lågstadiet så hade jag en klassföreståndare som jag upplevde som snäll för det mesta, men som verkligen kunde komma med nedlåtande och elaka pikar, både mot elever och mot föräldrar. Till mina föräldrar sa hon till exempel att anledningen till att jag hade svårt att få kompisar i skolan (trots att jag alltid varit supersocial) var för att jag lekte för mycket med min lillasyster hemma. Och hon skulle vara pedagog?! Jag minns också särskilt en gång när jag av vänlighet sa att fröken inte behövde gå och hämta mer kletmassa (som vi kallade häftmassa i Borås) för att sätta upp våra teckningar. Mitt förslag var att vi kunde ta lite kletmassa från dom andra teckningarna på väggen eftersom en del tagit ganska mycket. Då blev fröken arg och höjde rösten mot mig och sa att JAG var nedlåtande mot mina kamrater! Den enda som var nedlåtande var HON mot mig! Hon sa andra ännu värre saker mot andra elever, men det här var som sagt den ”snälla” fröken.

När vi skulle börja syslöjd i lågstadiet så var jag sååååå taggad! Jag kommer ju från en släkt av sömmerskor så jag såg framemot att få lära mig att sy, men tror ni jag gjorde det?! Nej, fröken i textilslöjden var en sur, elak, läskig, gammal tant. Jag minns att jag var så rädd för henne och försökte vara henne till lags, men hon sa rätt ut att jag hade valt fula tyger och att saker jag visade upp efter att ha sytt tillsammans med min mormor på helgen var inte bra nog för att jag inte gjort det helt själv. Hon dödade verkligen allt mitt självförtroende där och då och än idag har jag väldigt svårt att se att jag skulle kunna skapa något i textil.

På mellanstadiet hade parallellklassen en fröken som var riktigt sträng och det gick rykten om att hon hade en kniv i katedern. Den fröken var verkligen inte generös med leenden och alla var väldigt rädda för henne…. men det var inget mot lärarna på högstadiet! Jag minns vid ett tillfälle när en kille i klassen bad matteläraren om hjälp, men han blev så irriterad när killen inte fattade direkt, så han pratade argare och argare och tillslut började tårarna rinna ner för killens kinder. Men franska läraren var ännu värre – han var helt jävla galen! Jag gick som tur var inte i hans franska klass, förutom en gång när min lärare var sjuk och dom två franska klasserna slogs ihop. Då visade läraren en fransk film på TVn och efteråt fick han ett utbrott för att han tydligen hade stört sig på en tjej som pillade med sina nycklar under filmen. Han skrek att han skulle KASTA UT HENNE GENOM FÖNSTRET! Alltså hur jävla sjukt!

Jag hade nästan förträngt alla dom här minnena och ju mer jag tänker på det ju mer har jag och berätta. Jag hoppas verkligen att det inte är så här i skolan längre! Nu för tiden känns det som att man bara hör om dumma, elaka och oförskämda elever och att lärarna är totalt maktlösa som inte får göra nånting, knappt ens ryta ifrån. Hur kan det blivit så? Det måste nästan bero på att dagens föräldrar var barn på den tiden när lärarna faktiskt betedde sig så här… eller vad tror ni? Jag tycker såklart inte det är rätt, både elever och lärare måste behandla varandra respekt.

Vad har ni för några minnen från skolan? Minns ni lärare som var skrämmande eller elaka? Eller var alla era lärare snälla?

Varannan helg, när barnen är hemma hos sin pappa, så kollar dom väldigt mycket på film, ibland tre filmer på en dag (enligt vad dom själva berättar)! Haha! Det gör att det nästan aldrig blir något över till oss att titta på..! Vi tycker om att titta på film tillsammans med barnen på fredags- och lördagsmyset, men det är inte lika kul att titta på något som dom redan sett. Ja, ni vet ju hur barn är, det kan vara svårt att hålla sig från att berätta vad som ska hända. Haha!

Jag söker därför tips på svenska barn- och familjefilmer för barnen tittar inte så ofta på det hos sin pappa, eftersom alla inte kan svenska där. Ikväll blir det nya Sune-filmen i alla fall, men imorgon har vi fortfarande ett problem att lösa 🙂

Tipsa mig gärna om svenska barn- och familjefilmer! Eller kanske äldre filmer, typ Babe – det kan också funka 🙂

Bebis
Bebisen är nu stor som en avokado, mellan 10,5-11,5 cm lång och väger omkring 80 g. Navelsträngen börjar flyttas längre ner på bebisens mage. Bebisen sparkar och rör sig ständigt vaken tid. Den sparkar, gör volter och rullar runt. Armar och ben är färdigbildade och alla leder fungerar. Barnet kan koordinera sina rörelser nu eftersom nervsystemet fungerar och musklerna svarar på hjärnans signaler. Jag antar att det betyder att rörelserna är viljestyrda?

Mamma
Många kvinnor känner den sparka första gången mellan vecka 16 och 20, men om man är omföderska kan man känna tidigare. Sparkarna upplevs ofta som ett fladder. Råmjölk kan bildas redan nu och om man klämmer på bröstet kan det komma ut som en klar vätska. Vissa kvinnor får sammandragningar, då blir livmodern spänd och drar ihop sig. Sammandragningar är en sorts träning som livmodern gör inför förlossningen. Det är vanligare för omföderskor att känna sammandragningar så här tidigt. Så länge det inte gör ont är det helt ofarligt, men gör det ont ska man kontakta sin barnmorska eller läkare.

Så här känner mamma
Jag mår förvånansvärt bra! Nästan lite för bra… på gott och ont, eftersom jag fortfarande inte känner så mycket rörelser sen vi hade corona. Jag känner mig lite orolig för det, men hoppas att det inte betyder något. Foglossningen håller sig fortfarande borta och jag känner mig piggare igen 🙂 Matlusten är också tillbaka och jag känner att jag kan äta typ vad som helst igen. Halsbrännan har också hållit sig i schack så jag behöver inga mediciner ännu. Jag tycker ibland att jag känner sammandragningar, särskilt på morgonen när jag vaknar och är kissnödig. Då kan magen till och med ta form så att man tydligt ser livmodern. Jag känner att jag mår bra i graviditeten nu och känner mig faktiskt inte lika deppig som jag gjorde för nån vecka sen 🙂

Så här känner pappa
Det känns lite underligt att bebisen rör på sig såpass mycket där inne i magen när Emma knappt, och ännu mindre jag, känner några rörelser ännu Även om vi ju går och väntar på minsta lilla tecken, så känns det väldigt befriande att Emma slipper både illamående och smärta just nu.
Om ett några veckor skall vi på rutinultraljudet, och även om både Emma och jag ibland får ett sting av oro för att det värsta kan hända när man börjar tänka efter så är jag väldigt lyckligt lottad att jag har Emma som är så påläst. Så länge det inte finns anledning till oro så tror jag ändå det är det bästa, men man måste så klart vara lyhörd.
Vi har också lyckats få både barnvakt över natt och William att sova själv en liten stund på kvällen och natten så att vi kunnat sova tillsammans för första gången på väldigt länge, så nu är det bara lite sparkar när jag håller om magen som saknas – haha!

Idag är det 3 år sedan som jag och Victor var på vår första det! Jag kan inte fatta att det BARA är tre år sedan som jag träffade Victor! Vi har hunnit med ett helt liv på dessa tre år känns det som! Vi har rest massor, gift oss och snart förgyllt den här familjen med ytterligare två barn! Jag är sååååå lycklig att Victor skrev till mig den där dagen på Tinder och att vi bestämde oss för att gå på dejt så fort som möjligt!

Jag minns hur nervös jag var den där dagen när jag kom till restaurang Nonna. Victor var redan där och väntade på mig och jag var LIVRÄDD att jag inte skulle känna igen honom bland alla människor. Jag visste inte det då, men jag vet nu att jag är ansiktsblind, så jag har mycket svårare att känna igen människor än vad andra har och det var därför jag var så rädd att jag inte skulle känna igen honom. Det hade ju varit en fruktansvärd start på vår första dejt…! Haha!

När jag kom till restaurangen förklarade jag att jag skulle gå på dejt med en kille jag inte träffat förut och att han sitter därinne nånstans och hoppades på att dom skulle veta var han var. Dom svarade ”Ja, det sitter en kille där inne” och när jag inte vågade kika in så sa dom ”Du får komma fram och kolla om det är han” haha! Jag var sååååååå nervös men jag kikade in och som tur var tittade han inte åt mitt håll precis då men jag såg ändå att det var han! Puuuh!

Vår första dejt var fantastiskt! Vi klickade så bra på alla plan, men något som jag minns som särskilt stort var när jag berättade att jag bloggar och att min dröm är att jobba med mina sociala medier på heltid och det första han sa var ”Vad krävs för att du ska kunna göra det?” Själva frågan i text så här kanske inte låter så stort, men jag förstod direkt att han ville hur han kunde stötta mig att följa min dröm och det var väldigt stort för mig! Det är aldrig någon som varit beredd att stötta mina drömmar på det sättet förut! Det var också väldigt stort för mig att han var beredd att stötta mig i mitt jobb som är såpass offentligt som det ändå är utan att ifrågasätta nånting överhuvudtaget. Victor själv fanns inte ens på google när vi träffades och han var aldrig med på bild – plötsligt blev även hans liv offentligt!

När jag träffade Victor träffade jag verkligen min andra halva, min pusselbit och min själsfrände som jag inte ens trodde existerade! Men det blev väldigt snabbt tydligt och nu känner jag att jag aldrig varit så nära en person eller älskat en människa så högt som jag älskar Victor! Han är min livskamrat och min bästa vän! Tack för att jag får dela livet med dig!

Foto: Fotograf Johanna Ellen