När Lucas föddes hade jag en ambition att jag skulle laga all mat till honom helt själv. Jag var jätteambitiös och lagade morots-, broccoli-, potatis-, palsternackapuré med bröstmjölk samt kokade päronmos. Men Lucas fick kväljningar av precis allt jag gav honom, tillslut gav jag upp och började köpa barnmatsburkar istället. Två år senare visade det sig att Lucas hade på tok för stora halsmandlar och näspolyper som behövde opereras för att han skulle kunna äta utan att få kväljningar. Då hade vi kämpat med maten i 2,5 år och han åt fortfarande bara barnmatsburkar.

När Isadora föddes hade jag ganska dåligt självförtroende kring min matlagning och trodde aldrig att jag skulle lyckas laga något som mina barn skulle tycka om. Jag försökte inte ens, utan fortsatte att köpa barnmatsburkar, ända tills hon en dag totalvägrade och hellre ville äta min tacos. Se videon här under!

När jag träffade Victor började jag tycka att det är lite kul att laga mat och att jag faktiskt inte är så dålig heller. Jag är faktiskt ganska bra på att laga mat 🙂 Jag hade några signaturrätter som jag var riktigt vass på, men eftersom Victor är allergisk mot kyckling (som är huvudingrediensen i typ alla mina rätter) så har jag fått lära mig att laga annan mat. Numera lagar jag oftast fiskrätter eller arrabiata 🙂 Dessutom lagar jag all mat till William själv! Det kanske är löjligt att jag är så malligt stolt över det, men det skiter jag i. För mig känns det som att jag fått revansch för alla år jag köpte barnmatsburkar till Lucas och Isadora 🙂

Jag tänkte därför att jag skulle tipsa om olika barnmatsrecept som har gått hem hos William 🙂 Häromdagen tipsade jag ju om olika klämmisar för hårda bebismagar med päron, kiwi och katrinplommon. Jag hämtar ofta min inspiration från en blogg som heter minimat.se, men jag brukar justera recepten så att dom liknar vår mat så mycket som möjligt. Jag tänker att det på så sätt kommer bli lättare för William att gilla det vi äter när han ska börja äta vår mat.

Jag tar hemskt gärna emot era barnmatsrecept också 🙂 Det är alltid kul att prova nya saker!

För ungefär ett år sedan fick jag en fråga från en läsare som var jättesvår att svara på, hon undrade om man vågar bli gravid under corona-pandemin (klicka på länken för att läsa mitt svar). Jag var ju redan gravid när corona upptäcktes så vi kunde inte välja, men hade vi kunnat välja så hade vi kanske skjutit på bebisverkstan. Det var inte jättekul att vara gravid under coronapandemin, ännu värre är det att vara föräldraledig… När jag var gravid var jag för det mesta hemma och isolerad pga att vi inte visste så mycket om viruset och hur gravida drabbades. Nu vet man att gravida riskerar att drabbas hårdare och därför tillhör riskgrupp, så på ett sätt är det nästan ännu värre att vara gravid nu. När jag var gravid kunde man ändå trösta sig med att allt tydde på att gravida inte drabbades värre.

När jag svarade på frågan i maj förra året, trodde jag aldrig att pandemin skulle pågå så här länge. Jag trodde att den skulle vara över vid det här laget. Det pratades om flockimmunitet och att virus normalt sett muterar så att det blir mindre dödligt för värden (eftersom det annars inte överlever och virus vill överleva). Jag trodde stenhårt på det och tvekade därför inte en sekund när vi skickade ut våra bröllopsinbjudningar för augusti detta året. Nu tvekar jag desto mer. Det känns som det kommer bli en sommar med restriktioner, handsprit, munskydd osv. Ja, om inte alla vuxna blir erbjudna vaccin innan sommarn…

Vi är redan inställda på att ställa in bröllopet… Men det har ju uppkommit ett annat dilemma. Vi vill ju ha fler barn… hur gör vi med det? Vår plan har ju hela tiden varit att starta bebisverkstad efter bröllopet. Det skulle bli perfekt tajming eftersom vi även får behålla nuvarande föräldrapenningsersättning om vi blir gravida innan William blir 1 år och 9 mån. Från början var det här mest ett önskescenario, men när jag blev uppsagd så blev det plötsligt väldigt viktigt att det blir just så, annars måste jag söka ett jobb (då räcker inte mitt företag) och det är inte det lättaste under pandemin. Dessutom blir jag ju inte yngre precis. Samtidigt hade jag gärna velat få det där vaccinet innan vi blir gravida så att vi slipper oroa oss… Det hade inte varit fel om Försäkringskassan valde att förlänga det där 1 år och 9 månader kravet lite… Jag har sett på Facebook att många andra funderar över samma sak.

Fotograf: https://wanderings.se

Inatt har vi sovit lite bättre allihopa, men vi är fortfarande förkylda, alla utom Isadora. Det var verkligen längesen som jag hade en så långdragen förkylning. Barnen har hjälpt mig jättemycket med William, dom har verkligen varit underbara. Lucas tycker det är jättekul att hjälpa mig med William och passar honom gärna på sitt rum. Igår frågade han till och med:

– Mamma, ska du göra dig iordning?
– Nej, varför undrar du?
– Jag tänkte att jag kunde passa William.

Sötunge! Självklart kan han få göra det! Lucas är väldigt ordningsam så det tog inte många sekunder att skanna igenom hans golv efter småsaker som William kan råka äta upp, det fanns nämligen inte en smula! Jag lämnade William med lite leksaker på golvet i Lucas rum och när jag kom upp nästa gång hade han dragit ner rullgardinen, satt på musik på sin radio och tänt alla sina häftiga lampor, bl.a. en rymdlampa med gröna prickar som åkte runt. William låg på golvet och försökte fånga och slå på dom gröna prickarna. Han var så nöjd 🙂

Det är så kul att se att lillebror inte bara var nyhetens behag utan att Lucas och Isadora fortfarande leker lika mycket med honom.

Lucas tycker det är kul men svårt att mata William. Det blir mycket mat i ansiktet, på haklappen och på bordet 🙂 Men William var så nöjd med storebrors insats 🙂

Matkoma!

Nu är ju detta nästintill ”old news” redan, men för exakt två veckor sedan (innan jag blev sjuk) hade William sittdelspremiär i vagnen! Jag tycker ändå att det är en ganska stor milstolpe så jag måste skriva om det. Haha! Under den här föräldraledigheten har jag inte använt vagnen på samma sätt som jag brukar, den har mest blivit en sovplats på dagtid. Det var därför inte lika intressant att byta till sittdelen tidigt, William var ju ändå aldrig vaken i vagnen. Haha! Men när jag och Victor började promenera varje dag så kändes det ändå som att det var dags. Om han mot förmodan skulle vakna under någon promenad så skulle han ju kunna se ut 🙂

Just den här dagen höll han sig faktiskt vaken hela vägen till Slätta Damm. Han satt och tittade ut med den klassiska ”förvånad-blicken”, typ som han undrade vad som stod på. Haha! Sötnöt!

Tiden går och det känns fortfarande så overkligt att jag nyligen sa adjö till min älskade morfar för sista gången. Jag är så tacksam för att han var såpass pigg den där sista gången vi sågs. Att jag fick prata om vanliga saker med honom och säga att jag älskar honom och se honom mima ”I love you too”. Jag är så tacksam över att han hann träffa William och hålla hans hand. Min morfar älskade barn, det hade varit en evig sorg om han hade gått bort utan att träffa William. I efterhand har jag kommit på ännu fler saker jag hade velat säga och berätta för honom. Jag hoppas han kan höra mina tankar. Jag känner stor ånger över att jag inte träffat honom under 1,5 år och det känns tyvärr inte som en så stor tröst att jag inte kunde träffa honom pga corona. Han fick ju corona och dog.

Jag tänker också på min älskade mommo. Jag saknar henne så att det gör ont. Jag önskar att hon hade hunnit träffa både Victor och William och jag önskar att hon hade fått se hur bra allt har blivit för mig. Min mormor hade älskat Victor.

Jag finner ändå en liten tröst i att tänka att dom nu är tillsammans i himlen. Min mormor och morfar var inte lätta att få med på samma bild, åtminstone inte sittandes intill varandra som på bilden nedan. Dom skulle jämt retas lite, särskilt mormor 😀 Haha! Jag tycker nästan man ser hennes retsticka-min 🙂

Älskade mommo och mofa, jag kommer sakna er så länge jag lever ❤️

Inatt har William knappt sovit alls. Han var jättesvår att lägga för natten och somnade inte förrän vid tiotiden, men den sömnen varade inte mer än 3,5 timme. Klockan 01.30 vaknade han och var så ledsen och orolig. Vi testade allt, men inget fungerade, under 5 timmar sov han inte mer än ett par minuter i stöten. Det var inte förrän på morgonen, vid sjutiden som han äntligen somnade till ordentligt. Jag vet inte riktigt varför han sov så dåligt just inatt, men jag gissar på att han mår dåligt av den här förkylningen. Jag är fortfarande inte helt frisk och nu snorar William, Victor och Lucas också. Det var skönt att det inte vara corona i alla fall, det kan vi ju säga med säkerhet eftersom även Lucas och Victor fick negativt på sina coronatest.

Enligt min Fitbit-klocka har jag fått sova 3 timmar och 14 minuter inatt. Inte konstigt att jag mår bajs..! Haha! Dagar som denna borde jag egentligen inte titta på klockan för jag mår sämre av att se hur lite jag faktiskt sovit. Däremot tycker jag att den är bra när jag tror att jag sovit dåligt pga Williams uppvak och så visar det sig att jag sovit över 8 timmar! Då får den insikten en positiv effekt på mig. Jag tycker annars att det är lätt att man kör i gamla hjulspår och tror att man alltid sover dåligt för att man är van att göra det och missar när det blir bättre. Särskilt när det gäller nattsömnen för då är man ju inte helt medveten och kommer ihåg allt som händer hela natten. Jag vet inte om ni minns när jag slutade nattamma när Lucas var liten? Då skrev jag upp alla klockslag när han vaknade och när han somnade bara för att se att uppvaken blev färre och att tiden för att söva honom igen blev kortare. Det motiverade mig att fortsätta även när jag var som allra tröttast.

Nu längtar jag tills den här sjukstugan är över, det börjar bli riktigt långdraget. Jag vill ut, promenera, träffa någon…