En vän till mig skrev nyligen på sin instagram att hon nästan är mer rädd för vad corona-pandemin gör med oss människor än själva viruset. Hon skrev att folk generellt sett är mer aggressiva, särskilt online. Jag kan inte annat än att hålla med, corona-pandemin har verkligen lockat fram det allra sämsta i människor.

Det är inte mitt fel att min älskade morfar är döende. Jag förtjänar inte få kritik för nånting överhuvudtaget när jag berättar om min sjuka morfar och hur ledsen jag är över att ha insett att han inte kommer överleva. Det är bara ren och skär elakhet. Det skrämmer mig hur den här pandemin har gjort människor så elaka.

Jag tänker inte försvara mina val mer för ni som kritiserar har inte hela bilden, mycket av det ni säger är ändå fel. Ni skriver ofta ”ni har inte alls varit isolerade” trots att vi inte träffat några andra människor alls, vare sig inom- eller utomhus, under långa perioder och annars varit extremt sparsamma med kontakter utanför hemmet. Ni är många som tror att ni vet hur vi levt och vad vi tycker och tänker, trots att jag bara delar när vi faktiskt har gjort något och inte dom andra 300 dagarna som jag suttit hemma ensam. Ni tror att ni ”sätter mig på plats” genom att kritisera mig för varenda liten grej jag gör, men i själva verket så får det mig att känna att det var fel att isolera sig från första början för det har bara fått mig att må dåligt. Ni bekräftar dessutom min känsla genom att säga att jag INTE varit isolerad eftersom det betyder att den insatsen jag gjorde under hela förra året inte räknas. Bra jobbat! MEN jag är tack och lov inte dum i huvudet som ni skriver att jag är, så jag skulle aldrig skita i pandemin. Vi vill fortfarande inte bli smittade och vi vill få ett slut på den här pandemin och därför skulle vi aldrig skita i restriktionerna. Däremot kommer jag inte att isolera mig helt igen för jag mår väldigt dåligt av att vara ensam. Jag behöver träffa någon annan vuxen då och då, men som tur är så går det oftast bra att ses ute på t.ex. en promenad.

Jag hoppas också att alla ni som skriver ”money talks” och andra dumheter när jag jobbar, ropar samma sak till butiksbiträden, serveringspersonal, frisörer m.m. som ”väljer” att jobba istället för att sitta hemma. Jag hoppas att ni också skickar in klagomål till TV-kanaler som gör reklam för solresor, för visst är det dåligt av dom att göra reklam för en solresa mitt under en pandemi?! Men det gör ni förstås inte, för det är annorlunda för influencers, dom ska kunna ta emot ”konstruktiv” kritik för det är en del av deras jobb… Dessutom är det ju mycket roligare att kritisera någon som redan sagt att den mår dåligt, då får man ju större effekt.

Pandemin gör människor elaka. Pandemin är så mycket mer än ”bara” en smitta. Vi mår dåligt. Ni säger det hela tiden, att ni också mår dåligt och det märks. Internet har blivit en sjukt dålig plats. Här kan man anonymt få utlopp för sina känslor och skriva vad fasiken man vill. Dessutom känns det ju oftast lite bättre när man har lyckats trycka till nån annan, inte sant?! Och gärna att man skriver under olika alias och håller med sig själv i kommentarsfältet för då ser det ju ut som alla tycker att den där influencern är dum i huvudet.

Det gör så fruktansvärt ont… det verkar verkligen i bröstet och jag känner inte alls att jag vill skriva om detta. Jag vill förtränga, förneka och låtsas att det inte alls händer men igår kunde jag inte blunda längre. Min morfar är allvarligt sjuk i covid-19. Han har varit sjuk i över en månad nu och legat på IVA det mesta av den tiden. Det gör så ont. Jag saknar honom så jag går sönder. Det värker i hela kroppen när jag tänker på hur han kämpar mot den hemska sjukdomen.

Igår fick jag träffa honom för första gången sen julen 2019. Han har varit så duktig, hållit sig isolerad och på avstånd. Han har väntat tålmodigt på vaccinet och ändå är det han som drabbas. Så orättvist. Jag önskar att det var jag som var smittad, inte han. När jag kom in till morfar kunde jag inte hålla tårarna borta. Han är så stark min morfar och han var så fin. Han hade till och med kammat håret för att vi skulle komma. Det känns så overkligt att han är så sjuk när han till och med kammat håret.

Jag visste att corona var förrädisk, men jag tror inte jag har förstått hur mycket skada sjukdomen ställer till på organen. Så mycket skador att livet efter kanske inte ens är värt att leva, om man ens överlever. Corona är som cancer.

Jag står inte ut med tanken på att sakna morfar som jag saknar mormor. Jag saknar henne så fruktansvärt mycket och ännu mer nu. Jag önskar att hon var här. Jag önskar att morfar orkar fortsätta kämpa och överlever corona. Jag önskar ett mirakel.