Saknaden är tung

Tiden går och det känns fortfarande så overkligt att jag nyligen sa adjö till min älskade morfar för sista gången. Jag är så tacksam för att han var såpass pigg den där sista gången vi sågs. Att jag fick prata om vanliga saker med honom och säga att jag älskar honom och se honom mima “I love you too”. Jag är så tacksam över att han hann träffa William och hålla hans hand. Min morfar älskade barn, det hade varit en evig sorg om han hade gått bort utan att träffa William. I efterhand har jag kommit på ännu fler saker jag hade velat säga och berätta för honom. Jag hoppas han kan höra mina tankar. Jag känner stor ånger över att jag inte träffat honom under 1,5 år och det känns tyvärr inte som en så stor tröst att jag inte kunde träffa honom pga corona. Han fick ju corona och dog.

Jag tänker också på min älskade mommo. Jag saknar henne så att det gör ont. Jag önskar att hon hade hunnit träffa både Victor och William och jag önskar att hon hade fått se hur bra allt har blivit för mig. Min mormor hade älskat Victor.

Jag finner ändå en liten tröst i att tänka att dom nu är tillsammans i himlen. Min mormor och morfar var inte lätta att få med på samma bild, åtminstone inte sittandes intill varandra som på bilden nedan. Dom skulle jämt retas lite, särskilt mormor 😀 Haha! Jag tycker nästan man ser hennes retsticka-min 🙂

Älskade mommo och mofa, jag kommer sakna er så länge jag lever ❤️

Relaterade Inlägg

2 Kommentarer

  1. Johanna

    Hej Emma ☺️

    Jag vet inte om du sett min kommentar om medium, jag skrev i inlägget när din morfar gått bort.
    Jag menar inte att packa på dig nån konstig uppfattning men om du vill, kontakta Terry Evans och prova en privsittning. Du kommer säkert inte ångra dig och saknaden kanske känns lite mindre tung.

    Tack för att du har en sån ärlig och fin blogg 💞

    Svara

Skriv en Kommentar

Din e-postadress kommer inte att publiceras.

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

Annonsera här