När jag var gravid med Oliver så berättade jag många gånger för William att det låg en bebis i min mage, men jag tyckte att det var svårt att veta vad han egentligen förstod. Han lärde ju sig att det var en bebis i min mage, men förstod han att det var en livs levande människobebis som skulle komma ut? Det vet jag inte… Vi träffade inte heller någon med en liten bebis så det gjorde det också svårt att visa för honom tyckte jag. När vi kom hem från sjukhuset med Oliver så hade jag många bilder i huvudet över hur det första mötet skulle gå till, men jag hade inte förberett mig på det som faktiskt hände… haha!

När vi kom hem så gick farmor ut till Oliver i bilen så att jag och Victor kunde komma in och hälsa ordentligt på alla barn, särskilt William, innan dom fick träffa Oliver. Men det blev inte alls som jag tänkt mig.. haha! Fast det borde jag vetat, det blir ju nästan aldrig exakt som man planerat med barn. William satt på soffan med ”Radioapan” på farmors telefon och lyfte knappt blicken för att hälsa på oss! Efter en stund tog vi med Oliver in och Lucas, Isadora och kusinen Bim hälsade på honom innan William tillslut lyfte blicken och gick fram och klappade lite på benet. Jag fick känslan att William inte tyckte det var så stor grej, nästan som att Oliver alltid funnits och att det var klart att vi skulle komma hem med honom. Inga konstigheter liksom 🙂

Det har faktiskt varit på precis det här sättet hela tiden, som om det vore självklart även för William att Oliver ingick i vår familj, redan innan vi kom hem från sjukhuset. Jag är lite förvånad över det för jag trodde verkligen att jag skulle få någon slags negativ reaktion, men det har vi inte fått. William har inte visat någon avundsjuka eller backat i utvecklingen, som många barn gör, han känns snarare väldigt stor. Han är otroligt omtänksam mot Oliver. Han säger ”Ome ledsen” och kommer med nappen och vaggar hans vagga. När jag ammar kommer han ibland och klappar Oliver på huvudet för att sen klappa mig på bröstet som han brukade göra när jag var gravid.

Foto: www.wanderings.se

Första gången William såg att jag ammade Oliver var en morgon i sängen. William hade precis vaknat och la sig tätt intill för att klappa mig på bröstet när han upptäckte att Olivers huvud var där. Jag sa ”Oliver äter” och det tyckte nog William var konstigt för han petade ut min bröstvårta ur munnen på Oliver. Jag gjorde ingen stor grej utan petade bara tillbaka den igen, men direkt när jag gjort det så petade William utan den igen. Jag var på vippen att säga ”nej, gör inte så” men kom på att det kanske inte var så bra att rätta William i det här läget, så jag visade honom på den andra bröstvårtan att det kommer mjölk från mammas bröst och just vid detta tillfället hade jag lite tur för det rann nämligen mjölk från det bröstet. Efter det har William aldrig petat bort bröstvårtan nån mer gång eller försökt konkurrera med Oliver vid bröstet. Och nu säger han till och med ”Ome äter” när jag ammar 🙂 Jag är så imponerad över hur mycket han förstår!

Vi har inte haft några som helst negativa reaktioner från William gällande Oliver ännu och det är jag så tacksam för! Det enda vi har upplevt är att han söker mycket närhet från Victor vilket har blivit lite jobbigt nu när Victor jobbar hemifrån eftersom jag inte får lyfta. Men jag tror och hoppas det blir bättre när Victor går tillbaka till jobbet och jag kan gå ut på mina aktiviteter igen. 2,5 vecka kvar nu!

Foto: www.wanderings.se

Nu har vi varit hemma från Cypern i en vecka och det har varit en minst sagt FULLSPÄCKAD vecka 🙂 Men jag älskar det! Jag älskar när det händer mycket i livet och ingen dag är den andra helt lik. I min bransch är det just nu högsäsong och sen blir det oftast lång semester på sommarn, så det gäller att jobba på nu! Jag har faktiskt sökt utökad vistelsetid för Isadora på förskolan fram tills sommarlovet så att jag kan jobba i lite mer lugn och ro och så att det inte blir så slitit för mig nu när jag snart är höggravid. Herregud vad den här graviditeten går fort nu alltså…!

Jag tänkte jag skulle berätta lite vad jag har gjort under veckan 🙂 I helgen var Lucas och Isadora hemma hos sin pappa, så då passade vi på att montera barnvagnen, vår sprillans nya Bugaboo Donkey 5!! Snacka om en drömvagn!!! Vi har pratat om att vi skulle ha en Donkey ända sedan innan jag blev gravid och när Victor sökte sitt drömjobb sa han till mig ”Får jag det här jobbet så köper jag en Donkey till dig!”. Tror ni jag höll tummarna lite extra?! Ja, herregud vad jag hoppades! I helgen packade vi alltså upp den och invigde den!! Såååååååååå sååååå himla kul! Vilken vagn!

View this post on Instagram

A post shared by Emma Tiger – På Smällen (@pasmallen.nu)

Lägg märke till att vi har en väska istället för en varukorg vid sidan av sittdelen. Det är en feature som premium-Donkeyn har. Min kära man kan ju inte köpa det billigaste, utan allt han köper är noga utvalt och denna gången var det tyget som fick styra. Vill man ha en Bugaboo Donkey 5 i mörkblått så är det premium-vagnen som gäller och den är verkligen premium in i minsta detalj, till och med loggan är sydd i samma färg som tyget, istället för vit stämplad logga.

Bjuder på denna härliga bild från vår lilla photosession i Kville 😂

I söndags hade jag ordnat brunch på stan för min gravidgrupp så vi var 9 preggos som mötes upp och åt gott skulle jag vilja skriva. Tyvärr var det inte alls bra brunch, såpass dåligt att platschefen erbjöd oss full återbetalning, så i onsdags var jag där igen för att få tillbaka pengarna. Schysst ändå att vi fick full återbetalning för hela vårt sällskap, vi var ju ändå 9 stycken och brunchen var ganska dyr. Pengarna kom in igår eftermiddag, men försvann när Swedbank fick teknisk strul och visade fel på saldot för typ alla sina kunder. Så nu väntar jag på att få tillbaka pengarna så att jag kan swisha de andra tjejerna.

Under veckan har jag också hunnit med avslutningssamtal för Isadora på förskolan, ett besök på IKEA, en tur till Hornbach, lunch med mamma på stan, planerat växter, gravidfotografering i Seminarieparken och ett grymt gravidvattengympapass med Magplasket Hisingen!

Hur magisk är inte denna bilden som fotograf Beatrice har tagit på mig?! HELT OTROLIGT fin!

Jag kan VARMT rekommendera er som också är gravida i Göteborgsområdet att gå på gravidvattengympa med Mariana som driver Magplasket Hisingen! Hon är heeeelt otrolig! Jag önskar typ att jag alltid skulle vara gravid eller nybliven mamma så att jag kan fortsätta gå på hennes pass. Hon kör igång en ny kurs på Lundbybadet 2:a juni och en på Högsbo 16:e maj 🙂 Kika gärna HÄR!

View this post on Instagram

A post shared by Magplasket Hisingen🐬 (@magplasket_hisingen)

I onsdags blev det som sagt en mysig lunch med mamsen på stan 🙂

Efter utvecklingssamtalet tidigare i veckan så blev det en tripp till IKEA med William och Isadora. När vi åkte dit så hade jag bara 15% kvar i telefonen så istället för att fota det jag skulle be Victor åka och köpa så skrev jag med penna och papper så att batterierna i telefonen skulle räcka till att betala mjukglass. Jag ÄLSKAR mjukglass och det gör ju barnen också. Dessutom kostar den bara 5 kr på IKEA men är ändå såå god!

Jag var barnsligt mallig över att min lille 1,5-åring åt den här glassen alldeles själv utan att spilla nånting alls på sina kläder (bara på haklappen)! SÅÅÅÅ DUKTIG!! Och självklart får han kladda 🙂 Jag har faktiskt alltid låtit honom kladda och äta med händerna, även när vi varit ute, trots att det ibland blir jobbigt. Men jag har tänkt att det lönar sig i långa loppet och jag känner att jag precis har börjat få lön för den mödan för nu äter han ju det mesta själv med bestick och spiller minimalt.

Haha! Minspelet hos den här lilla damen! Hon är verkligen sååå rolig!

Ja, det är typ det jag har gjort under veckan 🙂 I helgen blir det ungefär lika mycket, men det är bara roligt! Jag älskar livet när det är så här!

Det är skönt nu att våren äntligen är på intåg. Jag passar på att njuta så mycket jag bara kan av solen på altanen medans det fortfarande går – haha! Ja, för på sommaren blir det för varmt på altanen – särskilt för mig romska vara preggo i sommar 😛 Det är nästan alltid vindstilla på vår altan så här års så även när det inte är så varmt så blir det lagom varmt för att sitta här. Idag ska det t.ex. bli 10 grader, så när molnen försvinner blir det ännu skönare att sitta här. Just nu sitter jag med filt och myser 🙂

Under våren och sommaren känns det så lyxigt att vara föräldraledig och jobba som jag gör – jag vill alltid ha det så här!

Jag tycker också att tiden med William är extremt mysig nu! Våra dagar är verkligen helt perfekta! På förmiddagarna myser vi. William är väldigt gosig av sig och vid 10.30 brukar han somna på soffan jämte mig. Sen äter vi lunch och leker en stund innan det är dags att hämta Isadora. William lär sig så mycket saker just nu och jag känner mig lyckligt lottad över att få vara med honom under den här lärorika perioden. Jag har skrivit en del om förskolan och när det är bäst att skola in barnen, men har aldrig menat att döma föräldrar för att dom gör andra val, däremot skulle jag vilja öppna ögonen hos dom föräldrar som tror att förskolan är bättre för deras 1-åringars utveckling. Jag tänker särskilt på kommenterar som jag fått om hur mycket dom lär sig när dom början förskolan när dom är 1 år och hur föräldrar bromsar barnens utveckling genom att hjälpa dom med allt. Det är inte tack vare förskolan som föräldrarna upplever att 1-åringar lär sig så mycket, det är tack vare åldern dom är i. Jag ser hela tiden hur mycket William lär sig, t.ex. pratar han massor, han äter helt själv och har lärt sig att öppna trappgrinden och gå upp och ner. Jag förundras varje dag över nya saker han har lärt sig och hur mycket av det jag säger som han förstår. Visst spelar det roll att han har två äldre syskon att härma, men det är inte tack vare förskolan som 1-åringar lär sig så mycket. Vi kan tacka förskolan för andra saker längre fram, men 1-åringars utvecklingsspurt är inte deras förtjänst.

Min favoritperioden i barnens liv har alltid varit bebistiden, innan dom börjar gå osv. Men med William så blev det inte så. Jag tror att det beror på pandemin och att jag var så deppig av isoleringen, men inget ont som inte för något gott med sig, för det har gjort att jag sett den här åldern med nya ögon. Jag känner det nästan som jag ”vaknat upp” och inser att jag missat hur kul den här perioden i deras liv är. När dom upptäcker allt, lär sig nya saker, myser, pussas och kramas på eget bevåg. Jag förstår de mammor som säger att det är orättvist när papporna tar över föräldraledigheten vid 1 år för att dom får den roliga tiden för det är så jag känner nu. Jag har roligt med William varje dag 🙂

William har gått igenom det tionde utvecklingssprånget sedan några veckor tillbaka, men i ärlighetens namn så känns det som att vi fortfarande är mitt uppe i språnget. Han har typ noll tålamod, blir arg och skriker för ingenting och vi känner inte alls igen honom. Från att vara vår blyga lille kille som inte vill ha alla blickar på sig och därför alltid är superlugn bland andra människor så är han KAOS när vi är ute… haha! När vi var i Malmö så skulle han skrikit hela vägen dit på tåget om det inte var för att han fick ha min mobil som han då och då kastade i golvet… 😛 Hela helgen fick vi parera hans humör på olika sätt och han var extremt svår att tillfredsställa, men som tur är så är jag ännu mera envis än honom. Jag vill inte vi ska bli begränsade bara för att vi har barn så han får helt enkelt hänga med på det vi ska göra och vi löser situationerna allt efter att dom uppkommer.

Fler som upplever att deras 1,5-åringar blivit som ett helt annat barn?

När jag skrev om den bästa åldern för att börja på förskolan så blev det en rejäl debatt, både här på bloggen och på instagram och jag såg av en slump att en mamma kände sig totalt värdelös och att en annan mamma var förbannad för att hon ansåg att diskussionen skambelägger föräldrar som skolar in sina barn tidigt. Jag vet inte exakt vad det är som mamman reagerade på, men jag förstår i alla fall att inte alla har förstått mitt syfte med att dra upp detta ämne så det tänkte jag förklara, för det handlar inte om att skambelägga föräldrar.

Först och främst drog jag upp den här diskussionen just nu för att jag ville få insikt i hur det är att skola in ett äldre barn, eftersom jag bara skolat in barn som varit 1 år och 5 månader och 1 år och 10 månader. Jag vill hitta en optimal ålder att sikta på för att skola in William för att jag tror det finns ”fönster” i utvecklingen som är lättare och svårare och efter en viss ålder så verkar det bli väldigt svårt att skola in.

Jag har skolat in två barn under två år, trots att jag tycker att det är för tidigt och ”onaturligt” att lämna ifrån sig det värdefullaste man har till någon annan att uppfostra (för det blir ju så om man jobbar heltid som jag gjorde). MEN jag känner INGEN skuld i det! Jag känner inte att jag hade något val för att det är så vårt samhälle är uppbyggt. Det finns lagar och regler som skapats för att helst inga föräldrar ska kunna vara hemma längre än 1,5 år och det tycker jag är FEL! Jag tycker att det är värt att ta upp den här debatten, även om man trampar på några tår, om det gör att fler får upp ögonen för hur fel utvecklingen har gått dom senaste åren.

Jag ska berätta lite mer konkret om vad jag tycker är fel:

Föräldralagen – Vi lever i ett arbetssamhälle och det ligger i regeringens intresse att ingen förälder ska vara hemma mer än 1,5 år och därför har man reglerat i lagen så att man har rätt att vara föräldraledig i 1,5 år, men efter det måste man börja jobba om man inte har föräldrapenning kvar, annars kan man förlora jobbet.

Föräldrapenningen – Vi har en jättefin föräldrapenning här i Sverige, med 480 dagar betald ledighet. Det är ett privilegium som vi ska vara glada och tacksamma för – ja. MEN den begränsas på olika sätt och därmed styr hur länge vi kan stanna hemma med våra barn. Exempel på detta är att man måste ta ut minst 5 dagar i veckan efter att barnet fyllt 1 år för att få behålla sin SGI och att man vill låsa fler dagar till respektive förälder så att föräldrarna inte själva får välja vad som är bäst för deras familj. Regeringen motiverar detta med att kvinnor måste tillbaka till arbetet för att deras pension inte ska påverkas för mycket.

Vårdnadsbidraget – Var ett bidrag om 3000 kr/mån som föräldrar som ville stanna hemma med barn från 1-3 år fick. Detta togs bort år 2016 och man kan ju verkligen undra varför om det inte är för att man vill ha tillbaka alla föräldrar i arbete? En förskoleplats kostar nämligen i snitt 13.000 kr/månad för varje inskrivet barn. Om man hade betalat ut dom där futtiga 3000 kr till en hemmaförälder så hade man kunnat SPARA pengar istället då säkert fler än en är hemma med flera barn under 3 år. (Källa: Skolverket 2019)

Det här är bara några exempel på varför föräldrar som egentligen vill stanna hemma längre med sina barn skolar in på förskolan ändå. Detta gör också att det blir allt ovanligare med föräldrar som stannar hemma längre än till 1,5 år och om man gör det så lyfter folk på ögonbrynet. Man kan inte se vilket viktigt arbete det är att uppfostra en trygg liten individ i det egna hemmet utan ser hemmaföräldern som både det ena och det andra. Ja, hemmaföräldrar stöter på väldigt mycket fördomar, mycket mer än dom som följer normen och skolar in vid 1-1,5 år. Jag har också förstått att många unga mammor tror eller får det berättat för sig att förskolan är viktig för barnets utveckling, att den lilla 1-åringen kommer lära sig så mycket mer där än hemma och det gör mig TOKIG! Alla 1-åringar lär sig supermycket på kort tid – det är därför man upplever att ens 1-åring gör ett utvecklingssprång när det börjar förskolan. Ditt barn hade lärt sig precis samma saker även om du varit hemma med ditt barn. Jag skulle vilja att man slutar normalisera modellen av att alla barn ska var på förskolan från 1-1,5 år och öppna upp för och göra det precis lika normalt att välja att vara hemma. Jag skulle vilja ge alla föräldrar som vill, självförtroendet att våga vara hemma längre med sina barn. Ingen förälder ska behöva känna skuld för att man inte ”bidrar” till samhället genom att jobba, man ska känna att jobbet med att uppfostra trygga individer är minst lika viktigt, om inte viktigare!

Sen ska jag säga också att jag förstår att alla föräldrar inte vill, orkar eller kan vara hemma längre än till 1-1,5 år och det är okej så länge det är ett eget val. Det jag inte tycker är okej är när samhället tvingar tillbaka föräldrar i arbete på olika sätt (som jag nämnde här ovan) mot föräldrarnas vilja, men det är inte föräldrarnas fel, det är vårt samhälle som är uppbyggt fel och har tappat både barn perspektivet och familjernas perspektiv. Så nej, den här debatten har aldrig handlat om att skambelägga föräldrar, för mig handlar den om att ge föräldrar fler valmöjligheter istället för att på olika sätt strypa åt föräldrars möjligheter att vara hemma med sina barn.

Den här frågan ligger mig varmt om hjärtat men att debattera om detta ämne känns ibland som att stånga sitt huvud i en vägg, för precis så djupt rotat är vårt arbetarsamhälle. Till och med Försäkringskassan ser problemen och rapporterat att allt fler småbarnsmammor blir utbrända, men har det blivit nån skillnad – NEJ! Läs gärna min debattartikel i Aftonbladet om detta.

Hur kände du när du skolade in ditt barn på förskolan? Hade du velat vara hemma längre eller kändes det rätt att börja jobba igen?

Foto: Fotograf Johanna Ellen