Iförrigår var det dags för min och kulans barnmorskebesök i vecka 36 (35+5). Det började med en flod av tårar efter att hon hade frågat mig ”hur är det?”. Tyvärr, är det inte så bra… mitt standardsvar är ”sådär” för jag känner mig ledsen stor del av tiden. Det känns som att jag har hur många tårar som helst att gråta och det tar liksom aldrig slut. Idag är det egentligen meningen att jag ska ringa till Eriksberg och be om samtalshjälp, men jag orkar inte. Jag orkar inte gråta idag igen så jag orkar inte ringa. Min barnmorska var jättefin och peppade mig att ringa, men just nu går det bara inte. Det är för stort steg för mig just nu.

Vi gjorde dom vanliga kontrollerna, blodtrycket, stick i fingret, mätte livmodern och lyssnade på bebisen. Jag hade lågt och fint blodtryck precis som vanligt. Det är ju bra me dåligt blodtryck när man är gravid, men ibland lite jobbigt också. Jag har nämligen känt yrselkänsla flera gånger den sista tiden och förra onsdagen var jag en sekund ifrån att svimma på riktigt. Sååå otäckt! Jag har svimmat många gånger i mitt liv och en gång gick det riktigt illa, då bet jag nästan av min läpp! Den var till och med lös! Så jag har stor respekt för det där med att svimma och vill verkligen inte föra dt som gravid.

Järnvärdet såg bra ut, men lite lägre än sist så jag tänker att jag kanske kan bli lite piggare av några extra järntabletter när magen pallar, men det gör den inte alltid. Livmodermåttet slutade på 34 cm denna gång och det betyder att jag fortsatt följer min kurva helt perfekt 🙂 Kurvan är lite större denna gången, men jag tror inte själv att det tyder på en större bebis för magen är inte större denna gång och jag har ju mindre krämpor 🙂 Men det vet man ju aldrig 🙂 Bebisen ligger långt ner med huvudet, men det går fortfarande att rucka lite på det. Rumpan ligger uppe vid mitt vänstra revben och fötterna vid det högra så bebis ligger och kikar åt min högra sida. Det är tydligen det vanligaste sättet för bebisarna att ligga innan förlossningen 🙂

Hej på er! Det har varit lite glest mellan mina inlägg det sista. Jag är såååååå himla trött och väldigt hormonell just nu. Allt jag känner, känner jag 1000 gånger starkare. Jag tycker inte att jag blir ledsen eller arg för fel saker, men saker som normalt gör mig lite arg eller lite ledsen gör mig nu helt förstörd. Ja, som igår. Då var barnen hemma för att dom var hostiga och hade ont i huvudet och genast såg jag framför mig hur jobbigt det skulle bli, hur dom skulle tjafsa, störa Victor som skulle jobba hemifrån och att fixa mat till allihopa. Det här är saker som jag normalt tycker är jobbigt, men som inte är nån stor grej. Jag löser det liksom, men just nu känns minsta lilla grej som ett berg som jag tvingas bestiga. Det kom en flod med tårar innan jag kunde klämma fram allt jag kände och då sa Victor att jag dels inte behövde oroa mig för att barnen skulle störa honom och dels att han kommer jobba hemifrån de sista två veckorna för att avlasta mig med William. William är egentligen inte så krävande, det är mer att jag känner mig begränsad kroppsligt och inte orkar bära på honom, lyfta honom när han sitter/ligger på golvet och alla blöjbyten… Det kändes därför som en otrolig lättnad att Victor kan vara hemma mer redan nu!

Idag har Victor varit hemma med alla tre medan jag började dagen med en brunch med några andra preggos på Brunchoteket, så himla mysigt och bra start på dagen! Det var nog precis vad jag behövde i min hormonella bubbla!

Åh herregud! Jag kan inte fatta att det gått 9 dagar sedan jag skrev här sist. Jag som alltid varit så rutinerad och bloggat varje dag, men livet är helt klart intensivare med snart fyra barn. De senaste två veckorna har dessutom varit extrema…!! Jag nämnde ju i ett tidigare inlägg att jag fått pausa en relation som sårar och det har inte direkt blivit bättre. Jag är snarare ännu mer besviken och ledsen och med all rätt för det är verkligen pissigt beteende. När man är i slutskedet i en graviditet som jag är nu, så är man som allra skörast och då ska man kunna räkna med att ens närmaste ställer upp. Nu känner jag mig istället grymt sviken och utnyttjad och vet inte riktigt hur jag ska processa den sorgen. Jag är rädd att det här slutar i en ny förlossningsdepression och bad därför om samtalshjälp, men det var tydligen inte det lättaste att få beviljat så nu orkar jag inte be om hjälp längre.

Jag känner också så här, jag mår i grunden väldigt bra! Visst har jag krämpor, men jag har tre fina barn och en FANTASTISK man och massor av vänner som ger mig energi. Jag har det bra på dagarna och lever det livet jag vill leva. Jag vill bara stänga ute alla problem och dåliga känslor, jag vet att jag förtjänar bättre, särskilt NU.

Under veckorna som har gått har det varit många fler problem. Jag vet inte vad som var jobbigast, om det var att vår källare plötsligt tog in en massa vatten efter att en hantverkare ställt grannens stuprör mot vårat så att det sprutade mot vår källarvägg och vi åkte på en fuktskada. Eller om det var att barnen träffade någon som varit utsatt för coronasmitta hos sin pappa som vill skicka hem barnen till oss ändå. Han menade att han skulle få sparken från jobbet om han var ledig en enda dag (han jobbar 6 dagar i veckan). Jag vill absolut inte få corona i vecka 35, så jag stod på mig och efteråt fick vi veta att barnen suttit på hans jobb till kl 22.00 och att dom inte var hemma förrän 23.00. Stackarna hade knappt hunnit sova för vi fick tillbaka dom kl 7.00 nästa dag, helt utmattade! Det känns också lite jobbigt att inte veta hur det blir för barnen i sommar, deras pappa säger att han ska jobba 7 dagar i veckan. Barnen blev såklart jättebesvikna. Jag har sagt att vi kan vara flexibla om han är ledig någon dag även om det är mitt i veckan, så vi får se om han återkommer med några datum som han kan träffa barnen eller inte.

Ja, som ni ser så är det många störmoment och inte direkt en oxytocin-främjande miljö som jag har omkring mig. Jag hoppas verkligen att vattenläckan var den sista grejen nu och att vi får vara ifred från problem ett litet tag, så att all stress kan lägga sig och att förlossningen kan dra igång av sig själv denna gången. Jag tror nämligen att stressen över att tvingas ta beslut om igångsättning förra gången var det som gjorde att förlossningen inte gick igång. Jag vill inte riskera att det blir så igen.