William tredje, fjärde och femte tand har också tittat fram nu och vi har till och med hunnit med det första tandläkarbesöket. Tand tre och fyra i överkäken, tittade fram för tre veckor sedan när William kröp på golvet och plötsligt druttade omkull. Det kom massor av blod så jag blev jätterädd så jag ringde tandläkaren och anmälde till försäkringsbolaget. Tandläkaren sa att det ser jättefint och helt normalt ut men dom gjorde ändå en notis om det.

William var jätteduktig hos tandläkaren, såpass att han till och med imponerade genom att öppna munnen själv när tandläkarn och tandsköterskan skulle kolla 🙂

Den femte tanden kikade fram häromdagen, också den i överkäken till höger om dom två i mitten. Det går snabbt när det väl sätter igång att ploppa upp 🙂

Jag har tänkt på det ganska länge nu och kände att jag bara måste skriva ett inlägg och tipsa om en bra present till 8-åring 🙂 Jag skulle vilja påstå att det här är den perfekta kalaspresenten eftersom den är lagom dyr samtidigt som den passar dom flesta barn i den här åldern – en köttätande växt! Vi köper det till alla jämnåriga barn som fyller år nu och det som är roligt med det är att Lucas och kompisen får ett gemensamt intresse 🙂

För cirka en månad sen gjorde Lucas köttätande växt världens coolaste fångst! Den fångade en geting! Det blev lång kamp där det hela tiden såg ut som att getingen skulle ta sig loss, men icke! Den köttätande växten vann! SÅÅÅ COOLT!

En viktig sak är dock att man aldrig ger vanligt kranvatten till en köttätande växt, då dör den! Köttätande växter tål nämligen inte kalk och därför behöver den destillerat vatten, dvs. vatten från torktumlaren eller regnvatten 🙂 Köttätande växter gillar inte att bli helt torra och dom behöver mycket ljus. Ställ dom i ett ljust rum och ställ gärna ut den en stund på balkongen eller altanen ibland – det var så som Lucas köttätande växt lyckades fånga en geting 🙂 Läs mer om hur man håller en köttätande växt vid liv HÄR!

Vilken rolig slump att det var just den dagen som jag satt och skrev ett tidsinställt inlägg om att William kommer gå vilken dag som helst och just den dagen börjar han gå – när jag är på simskolan med Isadora! Så här skrev jag tidigare idag:

”Nu går William vilken dag som helst! Han går mer än gärna när man håller honom i handen, men så fort man släpper honom så blir benen som spagetti. Han kan, men vill inte. Haha! Ibland, när han själv inte tänker på det, så tar han ett eller två steg mellan olika möbler. Det är hur som helst väldigt spännande nu! Jag längtar verkligen tills han går nu, det blir ju så mycket enklare med skor och sånt om han kan gå. Det är ju inte jätteroligt när det kryps runt med skor utomhus, då slits dom ju ut på en gång….”

När jag var borta så hade han gått mellan vardagsrummet (där Lucas satt) till köket där Victor var. Såååå roligt! Synd att jag missade det bara 😅 Men jag är glad att Victor var där och såg det, det är ju ändå hans första barn 🙂 och så var det kul för Lucas att få vara med också!

När jag och Isadora kom hem så var William ur stolt och gick fram och tillbaka hur många gånger som helst!! Dessutom hade han världens bästa brorsa som gick jämte, redo att rädda honom om han skulle ramla!

Asså ser ni stoltheten i hans ögon?!

Så duktig kille!

Och för det mesta var den där lilla tungan ute – så gör han alltid när han är exalterad. Precis som pappa gör ibland 🙂

Idag är han 1 år och 1,5 månad gammal 🙂

En gång för många år sen, läste jag om en annan mammabloggare som hade börjat läsa högt ur sin blogg för sina barn på kvällarna. Den mamma hade lite större barn än vad jag hade, så jag tänkte att jag skulle börja med det när Lucas och Isadora är lite äldre. Nu är dom lite äldre och kan både uppskatta och förstå mer så därför började jag med det igårkväll 🙂 Alltså WOOOW vilken upplevelse!

Vi började läsa i två ändar, från 1:a mars 2013 och från 1:a april 2016 eftersom Lucas och Isadora är födda de månaderna och för att det skulle bli rättvist. Jag tänkte att det nog är roligast för dom att börja i närheten av deras födelse och framåt, istället för att börja läsa från 2012 när jag började blogga. Men om dom fortfarande tycker det är kul när vi läst alla andra 8000 inlägg så kan jag absolut gå tillbaka och läsa om hela graviditeten med Lucas också 🙂

Jag har nog aldrig sett barnen med så breda leenden när vi har läst förut! Dom var så glada och exalterade över att få höra om tiden när dom föddes och när Lucas var 3 år och väntade på att få bli storebror 🙂 Älskade ungar! Dom brast ut i gapskratt flera gånger, den ena gången var när jag hade skrivit ett fult ord, haha! Jag brukade inte skriva så många fula ord så det var ganska lätt att hoppa över att läsa när jag väl hade skrivit något, men jag var inte beredd på att ordet ”surkärring” skulle dyka upp i ett inlägg. Haha! Barnen höll på att skratta ihjäl sig! Det låter ju alldeles förfärligt och inte alls likt mig – ni får nästan gå in HÄR och läsa själva för att förstå varför jag använde det ordet. Jag skulle nog inte valt samma idag. Det andra som var riktigt roligt när vi läste igår var när vi läste om Lucas som absolut inte ville gå till simskolan för att han inte ville att hans minionsplåster skulle bli blöta. Jag filmade honom för han var helt förstörd trots att jag visade att jag hade massor av nya minionsplåster och att jag till och med hade vattentäta plåster att sätta ovanpå, men han skrek och var ledsen. Sen visade jag honom videon och det är den reaktionen som är helt obetalbar och som ni kan se i det HÄR inlägget. Lucas och Isadora höll verkligen på att skratta ihjäl sig!

Jag blev alldeles varm i kroppen av vår lilla lässtund igår och jag känner mig så tacksam över att jag sparat allt detta! Det här är minnen och händelser som jag aldrig hade kommit ihåg om det inte var för bloggen. Den är som en guldgruva full med minnen, ovärderlig!

Nu när den tillfälliga amorteringsfriheten pga pandemin upphör och det återigen blir krav på att amortera så kan det vara läge att se över sin amortering. Kanske har ditt boende ökat i värde eller så har din livssituation förändrats och du kanske har rätt till sänkt amortering? Jag har hittills haft den högsta amorteringskravet, alltså 3% pga att jag lånade 85% av bostadens värde när jag köpte huset 2016 och för att jag är ensam på lånet och därmed lånat mer än 4,5 gånger min årsinkomst. Det finns alltså en hel del jag kan göra för att sänka amorteringen, kanske kan även du sänka din amortering genom något av dessa tips?

1. Värdera om din bostad när det gått 5 år – Du har rätt att värdera om din bostad var femte år och om bostadens värde har ökat och/eller du hunnit amortera av tillräckligt mycket så kan du få en sänkt amortering. Det som gäller är att ett lån med belåningsgrad på mellan 70–85% av bostadens värde ska amorteras av med 2% ner till 70% och därefter 1% ned till 50% av bostadens värde. I mitt fall så har huset ökat i värde samtidigt som jag betalat av ganska aggressivt och nu är nere på en belåningsgrad under 70%! Woho! Det betyder att jag (vi) inte behöver amortera mer än 2% i fortsättningen – detta är en skillnad på 3000 kr/mån så otroligt välkommet!

2. Höjd årsinkomst – antingen själv eller genom medlånetagare – I mitt fall så har jag lånat mer än 4,5 gånger min årsinkomst och måste därför amortera en extra procent per år. Här kan jag sänka amorteringskravet genom att skaffa mig en högre lön, en medlånetagare eller genom att fortsätta betala av lånet och på sikt bli av med den där extra procenten. Det enda tråkiga med att göra min man till delägare i huset och dela bolånen med honom är att han måste betala en dyr lagfart… Det känns verkligen så onödigt nu när vi letar hus och antagligen kommer flytta härifrån inom ett år ändå. Detta hade dock sänkt vår amortering med ytterligare 3000 kr/mån jämfört med nu..!

3. Minskat lån tack vare amortering – När man amorterar sänker man också belåningsgraden så även om huset inte ökat i värde och man fortfarande har samma inkomst så kan det vara värt att kolla om man efter att ha amorterat i några år har rätt till en lägre amortering.

Vad tycker ni om att den tillfälliga amorteringsfriheten upphör? Har ni några mer tips för att sänka din amorteringen eller andra kostnader?

Den här helgen har verkligen varit alldeles extra för den tillbringades nämligen med min bästis Veronica! Jag och Veronica har känt varandra sen Lucas och hennes son Maximilian låg i magen, vi träffades nämligen på gravidvattengympan 🙂 Med åren blev vi närmare och närmare vänner och när jag separerade så var hon min klippa. Jag vet verkligen inte vad jag hade gjort utan hennes stöd.

Vi brukar få höra att vi är väldigt lika – vad tycker ni?

I helgen åkte vi till Stenungsbaden och spa:ade, åt trerättersmiddag och drack drinkar och det var verkligen hur mysigt som helst! Det blev också en massa tjejsnack och lite hemlisar. Det är skönt att bubbla av sig lite ibland 🙂 Vi sa att detta får bli vår nya tradition, att vi en gång om året unnar oss en sån här weekend 🙂

Vilken dålig start det blev på den här hösten då. Det känns som immunförsvaret är i botten och förkylningsvirusen flockar sig som aldrig förr. Barnen åkte på ÄNNU en förkylning som återigen slutade öroninflammation och sprucken trumhinna. Stackars stackars Lucas! Han hade så ont natten mellan söndag till måndag att det slutade med att vi fick sova sittandes på soffan och inte ens det hjälpte. Klockan 8.00 ringde jag till vårdcentralen som bokade in oss vid 14-tiden – en väldigt lång väntan när man har så ont. Stackarn! Jag har faktiskt aldrig sett honom ha så ont förut.

Det visade sig vara en mycket kraftig öroninflammation och Lucas fick bredspektrum-antibiotika utskrivet. Läkaren sa att det kommer bli bättre inom två dagar så det kändes i alla fall bra. Senare på eftermiddagen, sprack trumhinnan… stackarn! Inatt har det varit mycket bättre, eftersom trumhinnan sprack, men det känns jättehemskt. Det kommer liksom både blod och var ut från örat och han hör sämre. Jag är lite orolig för att detta ska påverka hörseln framöver också, nån som vet?

William har också lätt öroninflammation eller på väg till att bli, men han är inte alls lika sjuk, tack och lov! Hoppas kidsen kryar på sig snabbt och vi slipper bli mer sjuka.

Idag är det 5 år sedan som vi flyttade in i radhuset! Tänk att vi skulle bo här så länge?! Det trodde jag faktiskt inte med tanke på allt som hänt under dom här åren. För 3 år sedan höll jag ju faktiskt på att förlora huset – åtminstone kändes det som det för mig när jag inte visste om jag skulle få ta över huslånen själv vid separationen. Usch, det var hemskt! Huset var min och barnens stora trygghet och det enda vi behövde för att komma på fötter och fortsätta med vår liv, så när jag fick ta över det kände jag en enorm tacksamhet!

Jag är också oerhört stolt över huset och över mig själv för det är dyrt med hus, särskilt inne i en storstad. Jag minns att jag kände mig som en riktig powerwoman och mitt självförtroende har aldrig varit starkare än den hösten när jag separerade! Konstigt va?! Men så var det 🙂 Jag var inte en ”ensamstående mamma”, jag var en ENASTÅENDE mamma (stort tack till min fina läsare som påminde mig om detta i ett svagt ögonblick). Jag minns att jag började dagdrömma om en ny relation där jag blev sedd och uppskattad för den kvinna jag är istället för att bli en extra mamma till min partner. Jag tror att det var det som var den stora skillnaden när jag träffade Victor. Jag visste precis vad jag ville ha och vad jag FÖRTJÄNADE och skulle aldrig nöjt mig med mindre!

Det var för lite mer än 2,5 år sen som träffade jag min själsfrände, Victor, som flyttade in här hos mig! Allt gick ganska snabbt och 6 månader senare friade Victor och efter ytterligare 3 månader var jag preggo. Vi bor fortfarande kvar i vårt fina radhus, men nu är det verkligen dags att hitta vår gemensamma bostad. Just nu lutar det mot att vi bygger nytt så om ni har några tips på var man kan hitta tomter så får ni gärna hojta. Vi har kommit fram till att vi inte vill bo lantligt, utan i ett samhälle med närhet till förskola och skolor. Det går bra med mindre samhällen utan för Göteborg, men istället för närhet till åkrar så behöver det vara andra hus 🙂 Haha!

Foto: Wanderings

Tänk om jag hade kunnat kika in i framtiden och se att det här skulle bli min familj 🙂 Alltså wow! Jag är så tacksam och stolt!

Foto: Wanderings