Nu är William 5 månader och vi har precis börjat greppa sovrutinerna igen. Det har varit KAOS i en hel månads tid. Haha! Fram tills att William var 4 månader var han en exemplarisk bebis som sov tryggt i sitt babynest i bedside-criben. Han vaknade bara för att äta två gånger och sen sov han vidare i sitt babynest. Underbart! Men nästan direkt efter att han blev 4 månader och det fjärde utvecklingssprånget var slut så förändrades det.

På nätterna vill han inte sova i sitt babynest och GUD FÖRBJUDE nappen! Denna hemska plastiga sak duger inte alls på nätterna utan det är nästan bättre med inget alls. Han vill gärna äta mer eller mindre hela nätterna om han får och jag sover apdåligt. Ibland vill han inte ens sova, utan stå i sängen mitt i natten. Ja, ni hör ju… jobbigt! Jag tycker även att han har sovit sämre på dagtid, han sover många men väldigt korta stunder och jag undrar om inte det påverkar nattsömnen också.

Barn i åldern 3-12 månader ska sova 9-12 timmar på natten och 2-5 timmar på dagen enligt 1177. Jag har svårt att säga hur länge William sover eftersom han sovit så korta stunder, men jag tänkte att det var på tiden att vi införde regelbundna sovtider för William istället för att ”gå på känsla” och låta honom sova där han somnar (i famnen osv). Förhoppningsvis sover han längre om vi lägger honom ordentligt på samma tid varje dag.

Vi testade först att lägga honom uppe i sovrummet men han sov bara korta stunder där, så då testade jag som jag gjorde med Isadora när hon var bebis. Jag packade in honom i vagnen och rullade ut den på altanen för att se vad som händer och mycket riktigt somnade han. Jag behövde inte ens rulla vagnen fram och tillbaka, han somnade ändå. Nu har jag kört med det i ett par dagar och det är lika enkelt varje gång och jag tycker faktiskt det blivit lite bättre på natten också 🙂 Men just nu är han ju i det femte utvecklingssprånget så det är svårt att säga… vi får se vad som händer. Fortsättning följer!

I förrigår var det dags för BVC-besök igen och William fick sin andra vaccinationsspruta. Jag hade missat totalt att det var dags för vaccinering så jag var faktiskt inte med den här gången, utan det var bara Victor och William. Det kändes superkonstigt för mig för jag har aldrig missat ett BVC-besök förut och än mindre en vaccinering, men pappa och son klarade ju det galant utan mig.

William fick ingen feber efter denna vaccineringen heller, däremot var han ganska så svullen på benet vid injektionssticket dom första dagarna. Han är faktiskt fortfarande lite röd där. BVC-sköterskan hade sagt till Victor att det skulle vara ömt på benen i ungefär en vecka. Vi har inte märkt några andra biverkningar heller, han var bara lite mera ledsen första kvällen, men det gick över innan vi hann ge honom alvedon 🙂

William hade gått upp ett halvt kilo sedan sist och 6830 gram, men låg kvar på samma längd. Att han inte växt något på längden var inget konstigt enligt BVC, men jag tror mest att det berodde på att mätningen innan var fel. På besöket innan hade vi nämligen ett annat rum än det vi brukar och där förklarade BVC-sköterskan att alla barn alltid blir så långa så att det var något knas med det mätbordet.

Victor berättade att han och BVC-sköterskan pratat lite om mig också. Sist vi var där ordinerade hon att jag skulle träffa en vän minst en gång i veckan. Jag mår bättre sen dess, men det går i vågor. Tack förresten alla ni som kommenterade och brydde er i mitt förra inlägg, det värmer 🙂 Jag får se, jag kanske tar en kontakt med kurator via BVC men jag känner absolut inte att jag behöver några antidepressiva. Idag har jag träffat min vän Antonia och efter det känner jag mig mycket bättre. Jag tror att jag behöver hitta ett sätt att fortsätta umgås med vänner för att hålla ut under resten av pandemin, då kommer jag må bra.

Visste ni att det är farligt för bebisar under 6 månader att dricka vatten? Nu under vinterhalvåret kanske det inte är lika vanligt att man skjuter till med vatten, men på sommarn när det är riktigt varmt så ser man ofta mammor som frågar om detta på grund av oro för att bebis ska bli uttorkad. Jag visste att man inte får ge bebis vatten, men jag hade ingen aning om varför fram tills nu så därför tänkte jag dela med mig.

Anledningen till att man inte får ge bebis under 6 månader vatten är för att dom inte har tillräckligt utvecklade njurar för att kunna ta upp det. Det kan till och med vara så skadligt för bebisens njurar med vatten. Risken är att njurarna slutar fungera eller får kompensera så hårt att barnets andra organ börjar svikta. Det spelar alltså ingen roll hur varmt det är eller om barnet ätit, före 6 månader skall vätska bestå av bröstmjölk eller ersättning.

Uppdatering: Jag fick ganska mycket påbackning pga att jag inte varit källkritisk och använt en utländsk källa, vilket jag förstår. Jag tycker det är SVINBRA att ni är källkritiska och inte tror på allt ni läser så därför dammsög jag nätet efter en pålitlig svensk källa som styrker det jag skrivit här ovan. Det verkar inte vara jättevanligt med vattenförgiftning i Sverige, men Läkemedelsverket skriver faktiskt att spädbarn kan drabbas av det, inte bara när dom druckit kranvatten utan ÄVEN om dom dricker för mycket utspädd mjölkersättning under en längre tid, läs mer om det HÄR!

Så här skriver Läkemedelsverket under avsnittet för Euvolem hyponatremi:
“Tillståndet kan även noteras vid vattenförgiftning hos spädbarn orsakad av att en alltför utspädd mjölkersättning getts under en längre period eller att spädbarnet har givits andra vätskor än mjölkersättning, som inte innehåller nödvändiga elektrolyter, till exempel kran- vatten.”

Foto: https://wanderings.se

Tidigare i veckan tittade jag i kalendern och såg att idag är det vår ”månadsdag”. Idag har jag och Victor varit tillsammans i en, två… öhh tre månader…! Det känns så löjligt lite i jämförelse med hur det känns! Det känns som vi har känt varandra hela livet eller åtminstone varit tillsammans i flera år. Det känns som ett skämt att jag bara varit tillsammans med den här mannen i 3 månader när det känns som vi känner varandra utan och innan.

Det är nog det som är grejen med mig och Victor, vi fick en djup kontakt redan från början och delade saker som ingen av oss delat med någon annan förut. Vi båda är känslomänniskor, vi pratar gärna om känslor på ett djupare plan och vi är experter på att läsa av varandra. Jag behöver inte säga något för att Victor ska förstå att jag är nere eller känner mig stressad. Han känner det direkt och gör vad han kan för att underlätta för mig och jag gör samma sak för honom. Jag tror det är det som gör att vi har en så harmonisk och fin relation.

Jag tänker ofta på hur häftigt livet är, att något ledsamt som händer kan föra med sig något som är så mycket bättre. På nyårsafton sa jag till mig själv att 2019 skulle bli mitt år, men trodde jag verkligen det? Nej. Jag trodde aldrig att mitt liv kunde bli så bra som det är nu. Jag är så lycklig!

Jag blir fortfarande lika överraskad varje gång han uppvaktar mig! Jag är så tacksam!

När jag var gravid med Lucas hatade jag mat. Jag mådde aldrig illa, men ganska tidigt i graviditeten började jag tycka att allt smakade illa. I början åt jag ändå, men ju längre in i graviditeten desto värre blev det. Värst var det på slutet när hungern smärtade i magen men ändå så var det så svårt att äta. Mitt problem var att jag inte klarade av lagad mat. Jag fick kväljningar när jag åt och fick  för mig att maten smakade för mycket av nånting. Fisk smakade för mycket fisk, köttfärsås smakade för mycket tomat och sushi var helt fruktansvärt. Jag hade alltid ÄLSKAT sushi, men det var inte förrän jag blev gravid med Isadora som jag började gilla sushi igen (3 år efter Lucas föddes). Jag tyckte att allt smakade skit och jag åt enbart av två anledningar – slippa svälta och för att ge mitt ofödda barn näring.

På slutet av graviditeten så lagade Jair samma mat i 3 veckors intervaller. Varje dag i 3 veckor åt vi samma mat – kan ni tänka er vad fruktansvärt?! Dessutom förbjöd jag Jair att fråga mig om maten imorgon. Jag ville inte tänka på mat, om en mat funkade så ville jag inte prova nåt annat. Det mesta vi åt på slutet var något med köttfärs för det var det enda som inte smakade för mycket köttfärs! Haha! Vi åt spagetti och köttfärssås i 3 veckor, lasagne i 3 veckor och tacos i 3 veckor. Ni skulle sett mina kollegor på jobbet när dom såg mina matburkar varenda dag. Jag skämdes över att dom tittade så för det kändes som jag läskade dom. Det var till och med en kollega som sa ”Det bästa man kan ha i lunchlådan är tacos, då blir alla så avundsjuka och tittar”. Jag tyckte inte alls att det var bra, jag skäms när folk stirrar på mig när jag äter och vill helst ha så lite uppmärksamhet kring min mat som möjligt. Men jag vande mig tillslut, nu skäms jag inte längre över att ha med tacos till jobbet.

Varför sitter jag och skriver om det här nu då? Jo, för jag hade nämligen tacos till jobbet idag och det fick mig genast att minnas graviditeten med Lucas 🙂 En så himla konstig graviditet egentligen. Det lustiga var att när han kom ut så återvände min matlust direkt vid första tuggan från maten på BB. Men det som är ännu mera knäppt är att Lucas är exakt som jag var när jag var gravid med honom. Han har alltid haft svårt för lagad mat och får för sig att maten smakar dåligt av olika anledningar trots att han gillat den tidigare. Jag undrar vad som kom först i det här fallet, hönan eller ägget? Var det jag som fick honom att tycka så här om mat eller var det han som fick mig att tycka illa om mat? Det verkar ju onekligen som att det hänger ihop på nåt vis, eller vad tror ni? Bara en olycklig slump?