Jag hade helt glömt bort hur roligt det är att ha en 1-åring! Det är ju nu allt händer! Det är nu som dom gör nya framsteg var och varannan dag och det är nu som mamma- och pappahjärtan spricker av stolthet! William har just lärt sig vinka och klappa händerna när man ber honom att göra det, man behöver inte ens visa honom för han FÖRSTÅR vad ”klappa händerna” och ”vinka” betyder. Ja, han vinkar till och med när han hör ordet ”hejdå”. Såååååå gulligt! Lille lille gubben!

Han har också lärt sig pussas sen ett litet tag tillbaka och när han gör det så är det med vidöppen mun och man tror i princip att man ska bli uppkäkad! Men det är alltså en puss 🙂 Lille älskling!

Igår gjorde han ännu ett sånt där framsteg som gjorde mig lite extra mallig – han åt med sked och fick in maten i munnen! Jag hade inte alls tänkt att han skulle äta själv utan brukar låta honom äta med händerna och då och då hjälper jag till med en sked mat in i munnen. Jag hade laddat en sked med mat till honom som låg i skålen på hans lilla bord och medans jag vände mig mot min mat för att ta en tugga så passade han på. När jag tittade mot honom nästa gång, så hade han redan skeden med all mat på i munnen!

Nu är William 1 år och 2 månader och jag märker att hans sovrutiner har börjat förändras. Han är just nu på gränsen att sova bara en gång om dagen istället för två, men oftast är han väldigt trött vid 10-tiden så jag brukar låta honom sova en stund om han vill det. Han brukar inte sova mer än 30-40 minuter och sen sover han ungefär lika länge vid kl 14.00 också. Det känns som han kommer sova en längre stund om jag håller honom vaken till efter lunch, men jag vill helst följa hans egna mönster tills han är redo för bara en vila.

På kvällen lägger vi William samma tid som dom andra två, det brukar bli vid 19-20.30 ungefär 🙂 Då sover han några timmar innan han vaknar och behöver få hjälp med att hitta nappen eller bara känna en hand så att han vet att han inte är ensam. Vi har börjat med att lämna Williams dörr öppen på natten och upplever att han känner sig tryggare när han hör mig och Victor på nedervåningen. Det känns som han har lättare att somna om sen vi började lämna dörren öppen.

För att natta om W kör vi på Tass-metoden, det vill säga att man bara lägger en hand på barnet för att det ska somna om. Det funkar ganska bra tycker vi, men vi båda är lite blödiga och tar upp honom på natten om han gråter ynkligt gråt. Det är sååååå svårt att stå emot för det är ju så mysigt att sova med honom tätt intill. Ja, i alla fall när han inte sparkas som han ofta gör på känsliga delar på Victor – stackarn!

William vaknar oftast runt 7, men nån gång ibland överraskar han med att sova till klockan 8 och det tycker jag det känns som jag försovit mig. Haha!

Hur gör ni för att natta om era barn på natten när dom vaknar? Upplever ni att det är bäst med öppen eller stängd dörr?

På dagen somnar William lättast i vagnen i samma rum som jag är, antingen när jag plockar in i diskmaskinen efter frukosten eller när jag sitter i vardagsrummet. Tidigare sov han alltid ute, men nu somnar han helst när han kan se mig 🙂 Det är väldigt skönt att han inte störs inte av några ljud på dagvilan och att man inte behöver göra nåt för att lägga honom.

Jag har fått massor av frågor om hur jag gjorde för att sluta amma som jag inte har svarat på för att jag slutade inte amma förrän nu. Jag slutade helt odramatiskt för fyra dagar sedan och det känns så skönt. Jag har haft så mycket ångest för amningsslutet eftersom det blev så himla jobbigt med första barnet och jag vill verkligen inte att det ska bli så igen. Första barnet ammade jag till lite över 1 år och jag tror att det var därför det blev så ”dramatiskt”. Kanske var det också för att han hade svårt att äta, han hade ju förstorade halsmandlar och näspolyper, men det fick jag inte veta förrän han var 2,5 år. Jag upplevde i alla fall att det fanns ett ”fönster” som var lättare att sluta amma vid 9-10 månader så med andra barnet såg jag till att pricka det fönstret istället för att fortsätta amma över ett år. Jag är ingen expert men jag tror att det kan vara något i utvecklingen som gör att dom är lite extra känsliga runt 13-14 månader och att det kanske inte är optimalt att sluta amma just då. Jag vet inte om det blir lättare igen efter det, men för mig har det i alla fall varit lättare att sluta amma vid 9-10 månader (det kändes även som att det hade varit det med första barnet även fast jag inte gjorde det).

När jag slutade amma William så gick det till så att jag bara nattammade under ett par månaders tid, men bara en gång på natten och en gång tidig morgon. Tumregeln jag körde med, var att inte amma oftare än att det har hunnit gå 6 timmar emellan (tips från en vän som är BVC-sköterska). Jag fick mycket hjälp av Victor på nätterna så det blev inte alls jobbigt att dra ner på nattamningen. William kom snabbt till ro med Victor dom flesta nätterna. Min mjölkproduktion gick ner men försvann inte helt så jag kunde fortfarande amma på natten även om det egentligen var mest för mys. På kvällarna har vi gett honom en stor portion med gröt så att han alltid är riktigt mätt när han somnar och till slut, en natt, testade jag att inte ge honom bröstet och då nöjde han sig med nappen och somnade om. Nu har jag börjat ge honom lite vatten när han vaknar eftersom det är varmt här på dagarna, men eftersom han inte ens letar efter bröstet så har det varit väldigt enkelt att sluta amma. Sååå skönt!

Jag är också glad över att jag slipper minnas sista amningstillfället som det sista. Det här med amningen väcker massor av känslor hos mig och jag skulle därför tycka att det var väldigt sorgligt att minnas en sista gång. Det känns skönt att det blev odramatiskt och mer än så vill jag inte tänka på det 🙂 Haha!

Det går så galet snabbt med Williams utveckling just nu. Han lärde sig nyss att ställa sig upp själv och kan till och med stå en liten stund utan att hålla i sig nu, men det slår inte vad han lärde sig i måndags. Då hittade jag honom på första trappsteget i trappan och under tiden jag tittade så klättrade han upp till andra steget! Han är bara 9 månader, snart 10 månader, men rör sig som en 1-åring! Herregud! Jag är både fascinerad och vettskrämd på samma gång! Både Lucas och Isadora var ”sena” med grovmotoriken så jag hade aldrig förväntat mig en unge som gör allt så här tidigt!

Igår var det dags för 8-månadersbesök på BVC. Det var lite extra spännande denna gången eftersom han nu har börjat äta riktig mat. Williams viktuppgång var lite knackig på slutet innan vi började med riktig mat så därför var jag jättespänd på resultatet och mycket riktigt så hade han gått upp lite mer. Nu följer han sin kurva perfekt igen, även om han fortsätter vara vår långsmala lille kille 🙂

På det här besöket fick vi en bok till William av BVC-sköterskan och hon berättade vikten av att börja läsa högt för sina barn när dom är så här små. Det roliga var att hon faktiskt sa exakt det som jag skrev i detta inlägget: Varför alla föräldrar borde läsa för sina barn William är alltid med när vi läser. Jag märker att han blir lugnare efter att vi har läst och har lättare att somna, även om han under läsningen gärna far runt som ett yrväder eller gör allt han kan för att slita ut en sida ur boken. Igår läste jag och Isadora Williams nya bok och några pekböcker där man ska låta som olika djur. Lucas hade fotbollsträning igår så han hann inte vara med.

En annan sak som BVC-sköterskan också tyckte var viktigt är att prata mycket med sitt barn, inte bara göra, utan fråga och prata trots att barnet inte kan svara. Jag pratar hela tiden med William, frågar om han vill ha vatten, säger att jag ska ta på strumporna under tiden jag gör det m.m, men jag minns att det var en sak som jag behövde vänja mig vid när jag fick Lucas. Jag minns nämligen att jag själv kom på att jag var tyst mycket under hans första månader.

William har börjat prata lite redan nu och vi misstänker att han säger både mamma och pappa ibland, men än så länge är vi inte helt säkra. Men det är väldigt roligt i alla fall 🙂

Tack till alla som kommenterade på mitt inlägg igår om att vara levande napp. Det hjälpte! Jag var ju först lite osäker på om det gick att sluta nattamma, men precis innan läggdags fick jag en kommentar från en vän till mig som är BVC-sköterska.

Det där med att inte låta bebis somna med bröstet i munnen visste jag egentligen redan, men jag blev lite blödig när jag skrev det här inlägget och fick en kommentar om fjärde trimestern. Jag vill ju inte neka mitt barn närhet så därför har jag ”gått på känsla” istället och det slutade alltså med att han tuttade hela nätterna….

Inatt bestämde jag mig för att nu fick det vara nog och tog fasta på vad min vän hade skrivit om att bebisar inte behöver äta på natten, men att en natt för dom är kanske 6 timmar. Jag ammade sista gången 21.30 och bestämde mig för att jag inte skulle ge bröstet förrän vid 3-tiden som tidigast. Det funkade såååååå mycket bättre än vad jag trodde det skulle göra. Givetvis vaknade han flera gånger och skrek, vägrade ta nappen osv, men det gick att få honom att somna utan bröstet och trots att jag hade honom i famnen så letade han inte efter det. Strax efter kl 3 ammade jag det ena bröstet och framåt 6-tiden ammade jag det andra bröstet. Jag är aptrött idag, men nu är jag i alla fall övertygad om att jag inte behöver nattamma mera och kan med gott samvete försöka vänja honom att sova utan bröstet.

William är på fantastiskt humör, precis som vanligt 🙂

Nu när William sover så dåligt så börjar han och jag oftast med sovmorgon 🙂 Det är underbart, men jag tycker lite synd om Victor som gör iordning både Lucas och Isadora och ser till att dom kommer iväg till skola och förskola. Men samtidigt är jag ENORMT tacksam! Han är så himla omtänksam!

Jag och William går oftast upp vid 9-tiden, men det blir senare vissa dagar beroende på hur William har sovit. Ibland hinner vi äta frukost tillsammans med Victor och ibland inte. Så här brukar det i alla fall se ut 🙂

William sittandes mitt på bordet i sin bumbo 🙂 I kaffekoppen har jag blandat gröt till honom som han får samtidigt som jag äter min gröt. Han ÄLSKAR gröt! Oftast brukar han äta upp haklappen och sina händer också. Haha!