Här kommer äntligen del 2 av min förlossningsberättelse! Glöm nu inte bort att jag upplevde hela min förlossning som väldigt positiv och att jag även i den värsta stunden faktiskt tyckte att helvetespromenaden i latensfasen var den värsta under hela förlossningen!!!

Nu var iaf latensfasen över och som jag har fattat det så är det nu sjukvården räknar det som att förlossningen har startat… om någon av er vet så får ni gärna bekräfta att det är så.

Jag har inte fått min journal ännu så från och med nu har jag bara uppskattat tiderna.

16.00

BM föreslog att jag skulle bada en stund. Jag hade hela tiden varit positiv till det, fram tills värkarna började göra sådär ont… Så nu var jag inte alls taggad överhuvudtaget. När värkarna kom ville jag ju typ bara sparka med benen och sånt, jag hade svårt att ligga stilla. Det kändes som att jag skulle få panik om jag la mig i ett badkar och inte bara kunde gå upp ur badkaret när jag ville, typ mitt under en värk… Men BM övertygade mig om att jag nog skulle tycka att det var skönt. Så jag sa att jag skulle prova. Åhhh va skönt det var! Jag ångrar inte en sekund att jag la mig i det där badet. Jag var jätteglad att BM övertygade mig 🙂 Lustgasen fick också följa med till badet så jag låg där med min tonårsfylla samtidigt som Jair satt och spelade på sin telefon i en fåtölj precis jämte mig. Jag skällde lite på honom för att han satt och spelade för jag ville ju prata 😉

16.15

Under en av värkarna känner jag att något typ sprutar ut. Jag vet inte om jag har råkat kissa lite i badet eller om det var vattnet som gick, men jag trodde själv att det var vattnet så jag ställde mig upp för att se om det kom mer för det kändes inte som det kom så himla mycket. Det kom inget mer så jag ville gå upp och kissa för jag kände mig plötsligt väldigt kissenödig. Efter att jag hade kissat och skulle lägga mig i badet igen så såg jag att det flöt runt två slemmiga proppar, gissar att det var slemproppen 🙂 så vattnet och proppen hade nog gått 🙂

16.40

Nu hade jag badat färdigt och la mig på sängen igen. BM undersökte mig igen och sa att jag var öppen 6 cm nu. Jag sa att jag ville ha epidural. Jag var inte säker på att jag ville ha epidural egentligen, men jag var orolig att jag skulle få mer ont och inte orka. Vid varje värk tänkte jag ”JAG SKA HA EPIDURAL!” När värken var över så tänkte jag ”Ska jag verkligen ta epidural?” Jag bestämde mig för att det var nog bäst att ta den eftersom det gjorde riktigt ont nu och jag hade ju ingen aning om hur länge det här skulle pågå!

17.10

Jäklar vad det börjar trycka på neråt nu och mot fel hål! Jag hade läst att det känns som man ska bajsa ut bebisen när det börjar bli dags så jag var inte förvånad. Men jag var förvånad att det började kännas så redan nu! Narkosläkaren kom och la epiduralen och jag fick en liten knapp att trycka på om jag behövde extra smärtlindring. Knappen hängde dom jättelångt ifrån mig…

17.25

BM undersöker mig igen eftersom jag undrar hur mycket det är kvar. Hon säger förvånat: ”Det är helt öppet… ja, du är helt öppen… eller nej vänta… det är en liten kant kvar… 9 cm öppen är du…”

17.40

Nu hade jag öppnat mig den sista centimetern och var allstå öppen 10 cm. Det tog alltså en timme från 6 – 10 cm!

Nu är klockslag och i vilken ordning saker och ting hände väldigt väldigt luddigt. Jag kanske får uppdatera min förlossningsberättelse sen. Men det var iaf så här jag kommer ihåg resten.

17.50 och framåt

Nu skrek jag. Jag var en riktig skrikare 😉 Stackars mamman i grannrummet, hon måste ju ha hört mig! Epiduralen funkade verkligen inte! Jag kände inte någon skillnad alls! Men just då fattade jag väl inte det… Jag kommer ihåg att jag tänkte att epidural var överskattat att den inte är bättre än typ Emla-salva (som enligt mig inte funkar alls) men samtidigt så tänkte jag att om det gör så här ont med epidural hur ont gör det inte då utan? Men nu var det så tätt mellan värkarna att jag ibland knappt hann säga något och ännu mindre fundera på att klaga på epiduralen eller be om den där knappen som hängde utom räckhåll från mig.

Jag vet inte riktigt varför jag skrek så mycket under förlossningen… Det kändes gött att skrika tyckte jag. Det var typ mitt sätt att hantera det på. Förmodligen ett skitdåligt sätt om förlossningen hade pågått längre. Dom hade jättesvårt att få mig att andas i lustgas-masken för jag tog så korta andetag genom näsan och sen skrek jag ut genom munnen i lustgas-masken. BM sa gång på gång att jag inte får i mig nån lustgas när jag andas så och Jair försökte visa mig hur jag skulle andas, men jag låtsades att jag inte hörde 😉 Jag slet i Jairs tröja och hand ganska mycket också. Men sen mellan värkarna så återhämtade jag mig helt och om jag fick tid så började jag prata om olika saker. Dagen efter FL när BM kom till BB sa hon att jag hade varit helt grym och att jag mellan värkarna hade pratat om att de värsta under hela förlossningen var den där helvetespromenaden under latensfasen och att jag var så lycklig när jag fick veta att jag var öppen 4 cm.

Någon gång nu eller lite senare så började bebis hjärtljud strula igen. BM sa att när förlossningen går så här fort så är det påfrestande för bebisen och då kan hjärtljuden gå ner. Jag försökte kolla på den där monitorn med hjärtljuden som jag varit så intresserad av innan, men nu kunde jag verkligen inte fokusera på den. Jag kunde knappt se kurvorna! En läkare kom in, men hon tyckte inte att vi skulle oroa oss just nu för hjärtslagen av nån anledning. Jag tror det var för att hjärtljuden gick upp igen mellan värkarna. Jag hörde BM säga flera gånger att förlossningen har gått så snabbt. Hon sa det till läkaren och någon annan BM eller sköterska också. Hon lät lika förvånad varje gång.

Jag hade legat på vänster sida med ett ben i ett sånt där gynställ, men pga det med hjärtljuden undrade BM om jag kunde ligga på rygg men det ville jag inte. Så jag fick ligga på höger sida istället och då blev det bättre.

Krystandet

Nu hade jag krystvärkar. BM sa då att jag skulle låta kroppen krysta själv för bebisens huvud var fortfarande så långt upp att jag skulle trötta ut mig om jag började krysta. Hon sa att jag skulle följa med kroppen så om kroppen ville krysta så skulle jag låta den göra det, men inte aktivt trycka på.

Jag kände själv att jag ville att BM skulle trycka emot underlivet. Jag tyckte det kändes som om kroppen skulle vränga sig eller nåt, att insidan skulle kom ut så då kändes det som att om BM tryckte mot underlivet så skulle det kännas bättre. Insidan skulle liksom stanna på insidan. Jag vet att det låter lite läskigt, men det var det inte. Jag tyckte att det lindrade jättebra när BM tryckte varma handdukar mot underlivet. Smärtan för mig satt i nedre delen av magen och i svanken. Jag kan inte minnas att jag någonsin hade ont i underlivet under krystvärkarna förutom en liten utvändig bristning jag fick nära klitoris som sved sjukt mycket. BM tryckte en varm handduk där också och då kändes det bättre.

Just krystandet tyckte jag var skönt. Det kändes liksom bra att trycka på och jag blev jättepeppad när min kille sa ”Lite till” hela tiden. Jag minns att han sa det vid varje värk och när värken nästan var slut så tryckte jag lite till bara för att han sa det. Och när han sa det igen när jag trodde att jag var nästan slut så tryckte jag ändå lite till, men när bebisens huvud ändå inte kom ut så kände jag mig lite lurad! 😛

Någon gång nu eller lite tidigare så kände jag det där ”Ring of fire” när vävnaden tänjs för att man inte ska brista och då sa BM att jag inte skulle krysta. Det var skitjobbigt! Det enda jag ville vara att krysta. Jag flämtandades som en idiot, kunde knappt flämtandas! det blev andningar blandat med munpruttar och annat konstigt men jag lugnade mig när jag fick syn på klockan på väggen bakom mig. Jag fokuserade på sekundvisaren och gav mig själv målet att klara 30 sekunder. Om 30 sekunder inte skulle räcka så skulle jag ökat på lite till och lite till… men jag hade redan stått ut en stund när jag fick syn på klockan så det blev inte mer än 25 sek. Allt som allt tror jag inte att detta varade längre än 1 minut.

När halva bebis huvud var ute så kom värkarna så tätt att det kändes som jag inte kunde andas och det skrek jag: ”Jag vill ha paus! Jag vill ha paus!” Just då trodde jag på allvar att BM kanske kunde pausa eller göra så att jag slapp en värk och kunde andas lite men det gick inte. 😛

Lucas kom med sitt ansikte åt fel håll. Det brukar tydligen ta lite längre tid när huvudet kommer åt det hållet, men det gjorde det inte. Men det var iaf därför som plutten var så blå-grå när han kom ut och fick ett sånt toppigt huvud 🙂

19.24

Nu var lille Lucas född! Hela han var äntligen ute! Jair grät och pussade mig och jag började också gråta. Jag minns att jag lät jätteroligt när jag grät. Jag liksom huttrade i min gråt… det lät skoj helt enkelt 😀 Åhh vad lyckliga vi var! Inget kunde förstöra känslan som var då! Den var helt otrolig! Jag kommer ihåg att jag tänkte att det här var det häftigaste jag någonsin varit med om!

Ni som läser detta och ännu inte fått era små. Bli inte nervösa över något i den här förlossningsberättelsen! Jag tycker att min förlossning var helt fantastisk och jag skulle inte göra något annorlunda jag kunde göra om alltihopa.

Och det där med förlossningsställningar som jag ägnade så mycket tid att fundera på blev ju aldrig aktuellt 😉 Haha!! Jag hade liksom inte tid mellan värkarna att flytta på mig. Dessutom kändes det som jag inte riktigt kunde röra mig fritt så jag vet inte om jag hade kunnat flytta på mig själv även om värkarna inte kommit så tätt. För mig blev det liggandes på sidan under hela förlossningen förutom när jag låg i badet då… 🙂

Jag kommer skriva en till del i den här förlossningsberättelsen om vad som hände efter att Lucas hade kommit ut, men nu orkar jag inte skriva mera! 😀 Haha!