Asså jag står ut med ganska mycket från vissa läsare, men idag har en läsare verkligen trampat över den gränsen för vad jag tål och inte tål!

Den här kommentaren fick jag för en stund sen:
Inte för att vara den, men ett missfall i vecka 8-10 eller vad nu var i för vecka, kallas väl endå inte ”förlossning”? Du stöter ut början på ett foster som är typ 2 cm?? Ordet värkar är väl också att ta i? Och som i ditt senaste inlägg, vattenavgång? Nje, tror inte det.. Förstår att det är jobbigt med missfall, har själv haft 3 stycken samt gjort en abort men du behöver ju inte överdriva!!

Jag blev faktiskt förbannad över den här kommentaren. Vad i helvete vet du om vad jag gick igenom inatt?!?!?! Det spelar ingen roll hur många missfall du har haft, du var inte här på toaletten med mig inatt så du har inte en aning. Och om du var någorlunda påläst så hade du vetat om att man kan uppleva värkar och vattenavgång vid ett missfall. Faktum är att dom flesta faktiskt känner värkar när man får ett missfall i vecka 9, men att det känns mer eller mindre kraftigt. För en del känns det kanske bara som mensvärk, medan det blir väldigt intensivt för andra. För mig var det kraftiga värkar i cirka 15-20 minuter och dom var nästintill outhärdliga precis som när jag öppnade mig mellan 2-4 cm med min förlossning med Lucas (för mig var dessa 2-4 cm det värsta på hela förlossningen, efter det fick jag ju hjälp på sjukhuset). Och vattenavgången undrar jag hur du annars skulle förklara den genomskinliga vätskan som rann ut? Det var ju inte mycket men det kom lika plötsligt som med Lucas och kändes exakt likadant. Min hinnsäck var intakt när jag var hos läkarn sist och vattnet hade inte gått sa läkarn, så jovisst fan kan man ha vattenavgång även om det inte är mer än en liten vattenballong i storlek av en apelsin.

Och om du läser mina inlägg lite noggrannare så förstår du också att jag inte hade ont av att trycka ut alla klumpar. Så nej, att trycka ut det 2 cm stora fostret kändes inte och jag kunde inte se det för den delen heller. Det var innan allt kom som det gjorde ont.

Tänk på detta innan du kommer och förminskar någon annans upplevelse av något jobbigt. Du är inte ett exempel som alla kvinnor och gravida följer. Alla upplever olika och är olika mycket uppmärksamma!

Helt sjukt! För några minuter sen så hade jag så ont att jag nästa svimmade när jag satt upp och kämpade verkligen för att klara av en enda minut till. Mamma ringde till sjukhuset och var redo för att komma och hämta mig och plötsligt så går vattnet. Jag vet att det var vattnet för det kändes som jag plötsligt kissade på mig en stor skvätt. Jag trodde det var supermkt blod som bara plötsligt rann ut så jag slet av mig byxorna för att sätta på toaletten men då såg jag att det inte fanns nåt blod. Och enda sedan dess så har jag knappt ont. Inga mera värkar och nu kommer det både blod och massa klumpar så nu har jag hopp om att slippa skrapningen ändå 🙂 snällare mot kroppen som läkarn sa 🙂

Nu känns det faktiskt rätt så bra, konstigt nog. Jag sitter här och trycker ut blod och klumpar men jag kan åtminstone påverka min situation. Jag kan krysta och då kommer det ut snabbare.

Jag hade inte bestämt mig om jag skulle titta i toaletten eller inte. Men nu gör jag det. Jag tittar på varenda klump, men jag hoppas att jag ska missa fostret eller att det ska vara så litet och skrumpet att jag inte fattar att det är det, men jag måste ändå titta. För mitt eget samvetes skull tror jag…

Fy fan! Klockan är strax över 3 på natten. Jag sitter här på toaletten och försöker krysta på värkarna jag får. Inget blodbad än, men nu kommer det i alla fall ut långa svarta trådar med blod. Lucas skriker för full hals i sovrummet för Jair försöker få honom att somna om. Jag försöker distrahera mig själv genom instagram och bloggar men det är fan inte lätt när det gör skitont och det bara känns som att man vill dö vid varje värk. Skillnaden nu och på Lucas förlossning var ju att på Lucas förlossning fick jag ju hjälp, nu sitter jag här ensam och maktlös och måste stå ut med smärtan fast det känns som att det aldrig kommer gå.

Nu känner jag mig ganska säker på att det har satt igång. Det känns som riktiga värkar faktiskt. Det gör skitont i magen och i svanken och kommer och går. Det strålar till och med ner i blygdläpparna och mot rumpan i den regionen. Jag har tagit 2 Diklofenac och 2 alvedon nu och värmer en värmepåse och hoppas på det bästa.

Så jävla jobbigt att det är just denna natten som Lucas helt utan anledning har vaknat och vägrar somna om. Jag försökte ha Lucas själv en stund så att Jair skulle få sova, men nu går det inte. Nu vill jag bara försöka få ut det här så att det slutar göra ont.