4 dagar efter att Oliver föddes, när vi var på Neonatal, skrev jag ett inlägg som jag inte publicerat än. I det här inlägget tömde jag ut mina tankar och känslor om kejsarsnittet och vad som gjorde att jag mådde dåligt den första tiden efter att Oliver föddes. Nu har jag orkat läsa igenom det och är redo att dela med mig av exakt hur jag kände.

Jag blev faktiskt inte besviken för att det blev snitt. Jag trodde jag skulle bli det för att jag skulle bli berövad på upplevelsen jag ville ha, men som tur är så såg min hjärna det som en ny upplevelse och en erfarenhet rikare ☺️ Däremot blev upplevelsen jobbig för att det blev mycket oro istället för lycka. Jobbigast för mig var att bita ihop och lyssna eftersom det blev bråttom med snittet (egentligen blev jag ju orolig och ville gråta). Men efter snittet var ändå värst. Då separerades vi och jag fick vänta cirka 30 minuter innan jag ens fick se honom och då fick jag bara ha honom en liten stund på mitt bröst innan vi separerades igen. Victor och Oliver fick gå tillbaka till förlossningsrummet och jag blev körd till uppvaket. På uppvaket sa dom att pappa och bebis skulle komma till mig men det var mitt i skiftbyte så trots att jag påminde om det om och om igen så tror jag ingen ringde till dom. (Efteråt fick jag höra att sköterskan hade ringt på dom, men då hade dom redan väntat på samtalet så länge att dom hade börjat behandla Oliver på förlossningen istället.)

Barnläkaren letade efter Oliver två gånger i mitt rum innan hon gav upp och gick ner till förlossningen. Det var svinjobbigt. Jag ville inget annat än att få tillbaka känseln i benen så att jag kunde gå därifrån. Det blev inte heller bättre av att hela rummet var helt tomt, ingen var där med mig så jag låg bara och stirrade i en vägg och kände mig tom och likgiltig. Just detta var det jobbigaste på hela förlossningen faktiskt 😢

Nu efteråt så känns det som att både jag och Victor varit i chock och det var först igår som vi kunde börja återhämta oss känslomässigt. Jag hoppas så innerligt på att bebisbubblan kan få komma nu, trots att den blev fröjd ♥️🙏🏻

Den här bilden är tagen efter snittet. Jag är tillbaka på förlossningsrummet, men nu är inte Victor och Oliver här längre.

Jag tänkte jag skulle fortsätta på förlossningsberättelsen med vår lilla fyra 🙂 Som jag skrev i förra inlägget så gick fostervattnet kl 16.00 och eftersom jag inte kände några rörelser och det var bajs i vattnet så blev det bråttom. Victor ringde sina föräldrar som redan var på väg hem till oss för att fira mig, men dom åkte från Åsa så det skulle ju ta en liten stund så därför ringde vi Veronica också. Under tiden vi väntade så packade vi in allt i bilen och då kom grannarna hem, så lägligt!

16.45 Vi åkte hemifrån. Jag var superexalterad över att vattnet gått, men såklart lite orolig också. Jag satt och pillade med min mobil när jag plötsligt reagerade på att Victor stannade mitt i vägen. Jag frågade förvånat varför han stannade och då pekade han bakåt. I samma stund kom det en polis fram till rutan som frågade efter Victors körkort. Alltså vad är oddsen?! Det kändes som att vara med i en film när Victor förklarade att vi är på väg till förlossningen och polisen släppte oss på en gång! Det är vi såklart väldigt tacksamma för, för även om jag inte hade onda värkar så hade vi ju bråttom upp till förlossningen.

17.05 Vi blev inskrivna på förlossningen. Eftersom vattnet gått så väntade barnmorskan med att undersöka mig, däremot kopplade hon på en CTG-kurva för att mäta bebisens hjärtljud och gav mig en knapp att trycka å för varje fosterrörelse jag kände. Det var bara det att jag inte kände en enda rörelse, inte ens en hicka. Bebisens hjärtljud var också väldigt höga och varierade knappt överhuvudtaget. Under 45 minuter så låg hjärtljuden mellan 155-175. Jag har aldrig sett så höga hjärtljud hos barnmorskan förut. Jag hade svaga värkar som kom ganska regelbundet, men dom var fortfarande såpass svaga att jag kunde prata mig igenom dom utan problem.

18.00 CTG blev inte godkänd. Barnmorskan försökte sätta en skalpelektrod på bebisens huvud istället för CTG-apparaten och då fylldes hela sängen av fostervatten. Min ena fot hamnade så djupt i det mörka vattnet att den knappt syntes! Det var extremt mycket vatten!

18.10 Skalpelektroden lossnar så barnmorskan försöker sätta om den när en läkare kommer in och det fortsätter rinna mörkt fostervatten. Läkaren utbrister: ”Var det inte vattenavgång?” Senare fick jag höra att jag hade väldigt mycket vatten och att fosterhinnan antagligen hade gått högre upp i magen, eftersom det fortfarande fanns så mycket vatten kvar när vi kom in till förlossningen. Så den där lilla sparken jag trodde jag kände på sidan av magen sekunderna innan det började sippra, var när det gick hål på fosterhinnan och sprutade ut. Såååå häftigt!

18.15 Läkaren bestämmer sig för att ta ett prov på bebisens huvud för att se om h*n har börjat bilda mjölksyra eftersom det är ett tecken på att bebisen inte mår bra. Provet misslyckas gång på gång eftersom det rinner för mycket fostervatten och till slut är det tre olika läkare i rummet som kämpar med detta. För mig kändes det där provet som att göra en ordentlig hinnsvepning gång på gång samtidigt som mina värkar tilltog i kraft. Det hela tog 45 minuter och jag fick bara ondare och ondare så tillslut fick jag lustgasen, dock var det bara syrgas i den eftersom ingen slagit på lustgasen. Det upptäckte Victor efter en stund när jag klagat på att den var så svag. Haha! Tur att han hade kollade! Under hela tiden så frågade läkarna om det gick bra med mig och jag svarade ”Ja, jag säger till annars. Jag är ganska tålig”. I min journal står det att bebisens hjärtljud har bättre variation efter att jag gått upp i värkarbete, men att hjärtljuden går ner mer än en minut i samband med värk (komplicerade variabla deceleratiner), vilket kan bero på att t.ex. navelsträngen är i kläm.

18.58 Äntligen fick dom provet och det visade att bebisen hade börjat bilda mjölksyra och nu gick det undan! Läkarna förklarade snabbt för mig att det inte gick att säga säkert om bebisen mådde dåligt eller inte, men att dom tror det är bäst för bebisen att födas med akut kejsarsnitt nu. Jag förstod, jag tänkte redan när jag såg fostervattnet att det skulle bli så, särskilt eftersom jag inte heller känt mer än en enda rörelse på hela dagen. Jag hörde att dom ringde upp till operation och sa att det är ”brådskande akut”. Rummet var fullt av folk, två personer hjälpte mig av med mina kläder och satte på mig en sjukhusskjorta. Victor försvann in på toaletten och en minut senare kom han ut i blåa sjukhuskläder. Min säng packades med grejer (ingen aning om vad men det var massa saker som skulle med upp till operation tydligen). Och innan jag visste ordet av så rullades min säng ut i korridoren…

Det syns inte på bilden, men här börjar jag känna tårarna brinna innanför ögonlocken. Jag kommer ihåg att jag tänkte ”Nu börjar jag gråta”, men sen tänkte jag att det inte finns tid för det. Jag behöver fokusera och lyssna på allt som dom ber mig göra och därför höll jag ihop.

Fortsättning följer…

Det är ganska så speciella tider att vara gravid och föda barn under coronapandemin. Det har varit många restriktioner, framför allt för papporna som knappt kunnat delta i något alls. Så tråkigt! Victor hann bara vara med på två barnmorskebesök innan corona slog till i Sverige och det var på håret att han fick vara med på ultraljudet. På förlossningen är det också restriktioner, men olika i olika delar av landet. I Göteborg får man ha med sig en person, men bara en och samma (alltså man får inte byta medföljande person under förlossningen). Efter förlossningen får partnern åka hem och mamma och bebis körs upp till BB, där mammorna i princip blir isolerade på sina BB-rum. Just därför valde vi tidig hemgång och åkte hem redan samma kväll (6 timmar efter att William fötts).

I vissa delar av landet får papporna inte vara med på igångsättning. Då får papporna komma när den aktiva förlossningen börjar. Jag vet inte om ni såg det, men just detta ledde till att Jocke i ”Jocke & Jonna” missade sitt barns födsel eftersom Jonna födde så sjukt snabbt efter igångsättningen. Sååååå tråkigt! Jag ville verkligen inte bli igångsatt så jag hade vägrat om jag inte fick ha Victor vid min sida. Tur att partnern får vara med på igångsättning på Östra sjukhuset i Göteborg 🙂

På förlossningen märkte jag inte så stor skillnad förutom att Victor inte fick gå ut ur rummet för att hämta kaffe eller lägga saker i kylskåpet. Men det gjorde inget för vår barnmorska var gullig och hämtade det vi ville dricka och det gick superbra att beställa mat och betala med Swish 🙂

När vi skulle åka hem så fick Victor egentligen inte lämna rummet för att komma tillbaka igen efter att ha hämtat bilen, men eftersom jag hade väldigt lågt blodtryck pga att jag hade blött mycket och därför inte vågade bära William till entrén så fick han komma in igen för att hämta oss. Jag upplevde ändå förlossningen som ”flexibel” trots att dom hade restriktioner att rätta sig efter. Till exempel så har jag hört att dom många gånger låter den lilla familjen stanna på förlossningsrummet i upp till 24 timmar om det inte var möjligt med tidig hemgång, men det beror såklart på om det finns plats.

Det har varit mycket oro kopplat till att vara gravid under pandemin tycker jag. Till en början var jag väldigt orolig för vad som skulle hända med bebis i magen om jag blev sjuk. Men som tur är verkar dom flesta bebisar klara sig bra, både i magen och på utsidan av magen. På slutet var jag mest orolig för att Victor skulle bli sjuk och därmed missa förlossningen, det skulle kännas som en KATASTROF! Usch!

Nu känner jag mig glad över att William äntligen är ute, för även om Corona-pandemin inte är över så är jag inte lika orolig längre 🙂

Hur tyckte ni andra att det var att vara gravida och föda barn under coronapandemin?