Det känns som tiden går så långsamt… Jag vill bara ta mig igenom det här, spola fram tiden tills om ett halvår när livet förhoppningsvis är mycket bättre. Dagarna tuggar eländigt på, den ena dagen sämre än den andra. I mitt huvud har det väl gått cirka två veckor nu, men när jag kollade i min almanacka så har det gått nästan FYRA veckor sedan han sa det. Ja, på tisdag har det gått fyra veckor… Jag fattar inte hur det gick till…? Hur kan tiden gått så fort? Men hur kommer det sig då att jag inte kommer ihåg nånting? Det kanske är lika bra det, men samtidigt skrämmer det mig…

Jair har kollat på ett rum som han vill hyra. Det ligger långt bort från oss, cirka 45-60 min med lokaltrafiken. Jag vet inte om han tänker flytta dit eller inte, men om han gör det så kommer han nog inte kunna träffa barnen så ofta. Jag tycker allt går alldeles för snabbt. Jag fattar att han vill flytta eftersom han bestämt sig och när jag tänker efter så kanske jag skulle må bättre då. Men jag önskar verkligen att han kunde hittat något närmare….

Det värsta just nu är helgerna. Vi tvingas tillbringa två hela dagar på samma yta. Han drar sig undan och inget är som förr. Men det känns ännu värre när han går och inte kommer hem förrän tidigt nästa morgon, då känns det som att jag får min sår saltade… Fy fasiken vad det svider… Jag hinner inte ens smälta att det är slut innan… För tre veckor sen hade vi passionerat sex och hoppades på att det skulle bli en bebis – hur kan livet vända så fort?

Denna helgen hade jag planerat full med aktiviter för att distrahera mig, men nu sitter jag här ensam på soffan och gråter. Vi har varit på simskolan tillsammans allihopa men sen stack Jair. Jag tog hand om barnen, ordnade lördagsmys, städade för att distrahera mig själv och läste en lååååång godnattsaga. Barnen låg med sina huvuden på mina armar och kramade mig och jag tänkte ”Nu är det jag och barnen emot världen”. Det kommer bli så, jag inser det mer och mer… Jair säger att han ska ha barnen varannan helg och ibland på eftermiddagar om han hinner och om han hittar ett boende som tillåter barn. Jag hoppas han hittar ett boende hyfsat nära oss så att han kan träffa barnen ofta. Jag har sagt att jag alltid kommer uppmuntra umgänge med barnen och att jag vill att han är med och fira födelsedagar och andra dagar som är viktiga för barnen.

Jag tycker helgerna hemma är väldigt jobbiga just nu. Igår när jag satt och deppade på soffan hörde Antonia av sig och övertalade mig att rycka upp mig för att gå ut och dricka vin med henne. Efter mycket om och men så hängde jag med och det är jag jätteglad att jag gjorde. Det hade varit ännu tuffare att sitta här ensam idag om jag inte hade följt med Antonia igår.

Jag längtar tills allt det här är över…

Idag för flera år sen var en lycklig dag för oss. Idag för 7 år sen hade vi just flyttat till Göteborg och det enda vi hade var en säng, en tv och en tv-bänk. Jag och Jair började vår resa i Sverige idag för 7 år sen…

Det var också idag, för 3 år sen, som vi gick ut med att jag var gravid med Isadora.

• Idag har alltid varit en glad dag i våra liv att minnas tillbaka på, men nu är den här dagen 7:e sept, även färgad av sorg. Hela det här året, 2018 är full av sorg. Inte ens dom lyckliga stunderna kan väga upp för all den sorg som jag har känt detta året. Först min mommo och nu Jair. Det känns faktiskt som att Jair också dött, jag får lika lite svar från honom som jag får från min kära mommo. Fasiken vad orättvist livet är ?? Må 2019 bli ett lyckosammare år…

Jag känner inte igen mig själv just nu. Det känns som att hela jag är begravd under alla mina känslor. Jag är ledsen, jag är arg och jag är inget. Jag kan inte sätta ord på allt jag känner och det är svårt att hitta vägen ut. Jag känner fortfarande paniken bubbla upp och jag letar efter något att all fast vid. Ibland känns det som att någon har kastat ut mig mitt i havet och jag kämpar med att simma och hålla fast i min flytmadrass som är huset. Om jag bara får behålla huset, då kommer jag komma i land.

Jag är glad att jag har mina barn, men barnen är inte min livlina, jag är deras livlina. Jag måste klara mig ur det här för deras skull. Jag måste försöka komma i land för deras skull, men just nu känns det som att jag är så långt ifrån land att jag inte ens har land i sikte.

Jag känner mig ensammast i världen trots att ensam är det enda jag verkligen inte är. Jag har massor av vänner som skickat meddelande till mig, erbjudit hjälp och stöd och jag har inte ens svarat. Jag känner inte igen mig själv. Jag vill ha hjälp och hjälp är allt jag önskar just nu, men jag vet inte vad jag vill ha hjälp med. Eller så vill jag ha hjälp med saker som ingen annan kan hjälpa mig med… Jag önskar att någon kunde gå igenom mina känslor med mig så att jag slapp bära dom själv. Men jag måste gå igenom det här, det finns inga genvägar…

Ikväll ska jag svara alla mina vänner och läsare som mailat mig. Jag är så himla tacksam att ni finns och att ni står ut med att jag är lite konstig ett tag. Jag kanske inte vet vad jag vill, jag vill förmodligen träffas för jag vill inte vara själv men jag kanske inte orkar även fast jag egentligen hade behövt…

Den första akuta smärtan jag kände när Jair sa att han inte ville vara tillsammans med mig mer var att mina drömmar krossades. Det som gjorde mest ont var att jag så himla gärna vill ha fler barn… Kort efter det insåg jag att alla mina andra planer som t.ex. ny föräldraledighet, mer tid till bloggkarriären, bröllop, den långa bröllopsresan och planen om 6 timmars arbetsdagar under barnens skolår också gick i graven. Fy fasiken vad ont det gjorde… fy faan vilken smärta…

Nästa insikt var att jag skulle bli ensamstående mamma – är det verkligen jag? Ska JAG bli ensamstående? Skulle inte jag bli någons fru nyss? Nu har det väl ändå blivit lite fel, ENSAMSTÅENDE är det mitt nya liv? Hur ska jag klara mig? Hur ska jag orka göra allt? Ta hand om barn, laga mat, städa, tvätta och jobba helt själv? Utan hjälp från någon?

Jag kände att jag förlorade hela min identitet. Jag var ju en sprallig småbarnsmamma som skulle bli gravid och gifta mig. Jag hade framtiden framför mina fötter! Vem är jag nu? Och kan min blogg verkligen heta ”På Smällen!” eller är dom dagarna också över? Jag har en identitetskris…

Fotograf: www.wanderings.se

Idag var vi på familjerådgivningen. Det kändes bra för mig att få prata även om jag inte fick svar på några frågor. Psykologen sa att jag kanske aldrig kommer få svar på mina frågor eller så får jag det men kanske flera år senare. Jag har börjat vänja mig vid att inte få svar på mina frågor och jag kan acceptera förlusten av Jair också. Vår relationen skadades ordentligt när jag var gravid med Isadora och mina sår har aldrig riktigt läkt. Jag har lärt mig leva med det som hände och trodde verkligen att det skulle fortsätta vara vi många många år till, kanske hela livet. Men nu blir det inte så och det var nog faktiskt bäst så här ändå. Nu har jag en chans att få bli kär och lycklig med någon annan och kanske känna hundra procent förtroende för en annan människa igen. Jag har börjat se det positiva med den här situationen nu, men det finns fortfarande en oro som gnager i mig och det är angående huset.

Jag och barnen behöver bo kvar i huset. Det är vår största trygghet och barnens framtid. Vårt hus ligger i samma område som en bra skola med geografisk prioritering så om barnen får bo kvar här så vet jag att deras framtid är tryggad. Om vi mister huset så framtiden helt annorlunda ut och det gör alldeles för ont att tänka på…

Istället för att åka hem efter familjerådgivningen tog jag och Lucas en sväng till IKEA för att köpa madrasskydd till nya sängen. På vägen hem hörde Antonia av sig och frågade om jag ville ta en promenad så det gjorde vi. Gud vad jag är glad att hon bor så nära! Det var så skönt att promenera och bara prata av sig lite. Nu ska jag hoppa in i duschen och varva ner lite innan jag ska krypa ner i nya sängen.

Jag har läst att många rasar i vikt under/efter en skilsmässa och nu förstår jag varför. Jag har inte rasat i vikt, men jag har väldigt svårt att äta. Jag får pilla i mig varenda liten grej, inte ens choklad slinker ner. Jag mår illa när jag och måste distrahera mig för att få ner något överhuvudtaget…

Jag tycker det känns som att min kropp är stressad men att hjärnan har gett upp. Min puls är hög och jag har svårt att varva ner, men hjärnan orkar varken tänka ut eller göra något åt situationen. Jag som alltid är så snabbt på med ”damage control” men nu räcker jag inte till… Jag orkar inte tänka ut vad nästa steg är eller hur jag mår. Det är tur att jag har mina föräldrar som stakar ut vägen till mig så att jag bara behöver följa den. Och det är tur att jag har mitt jobb för där kan jag isolera alla tankar och glömma bort mina känslor en stund.

Vad jag känner inför den närmaste framtiden ändrar sig hela tiden, ibland vill jag bara få detta hemska snabbt överstökat och ibland känner jag precis tvärtom. Jag får panik över hur snabbt allt sker. Jag hinner inte med och det känns ungefär som att det är jag som måste ta en massa hastiga beslut, men så inser jag att det är inte jag som bestämmer, det är ju jag som blivit lämnad…

Fotograf: www.wanderings.se

Fan… det jag skriver nu kanske jag ångrar imorgon, men va fan… Jag har precis bäddat ner mig i vår -min- alldeles nya säng som Jair hjälpte mig att montera. Det kändes helt sjukt att göra det men att veta att den enda som kommer få njuta av den här lyxsängen är jag. Sjukt och sorgligt… Och ännu mer sorgligt kändes det att bära upp alla delar till den gamla sängen till vinden och Jair säger ”jag tar den när jag flyttar”. Det är så jävla kört! Det är verkligen helt slut! Tänk om jag kunde säga något som får den här mardrömmen att ta slut… Hela kvällen har jag velat gå ner till källaren där han sover och väcka honom, men jag vet att han bara kommer bli sur på mig det gör mer skada än nytta.

Livet är så fruktansvärt orättvist ibland. Just nu är jag väldigt ledsen, men jag måste tro att det väntar något bättre för mig, annars hade det här aldrig hänt. Men det här gör såå ont… Jag önskar så mycket att mommo var här nu ?