Jag är ju sån som oftast läser på mycket när det är något jag går igenom. Google är min bästa vän och jag brukar i alltid slänga mig på telefonen för att söka upp information, men inte den här gången. Jag var som uppslukad av chocken och kunde inte ta till mig någon information alls, varken från texter eller från familj och vänner. Nu har chocken lagt sig och jag börjar göra vettiga saker åt min situation, bl.a. läste jag om det jag går igenom. Visste ni att en skilsmässa/separation är en livskris med fyra olika faser som nästan alla går igenom? Jag känner igen både mig och Jair i det faktiskt och det får mig att börja fundera på om detta verkligen var planen, kanske skulle det inte blivit så här?

Chockfasen

Pågår ett kort tid upp till ett antal dagar, vi har svårt att ta in det som hänt, vi vägrar acceptera verkligheten med all kraft vi kan uppbåda. Oförmåga att ta in för mycket information, vi kommer istället behöva återkomma senare, flera gånger eller tom skriftligt. Denna fasen uppstår oftast inte vid ett gemensamt beslut att separera.

Reaktioner

• Skrika, skratta, gråta – check på gråta och nästan skrika
• Uppträda aggressivt
• Upprepa oss gång på gång – jag är nog skyldig till en del upprepande….
• tala förvirrat och osammanhängande
• total likgiltighet
• paralyserad, tyst och orörlig – check på alla tre
• överaktiv – inte många sömntimmar här inte…

Känslor

• overklighet – japp
• frånvaro av känslor
• zombie-tillstånd
• ändrad tidsupplevelse (tiden ömsom går fort alt mycket sakta) – väldigt långsamt…
• superminne (perceptionen skärps när vi är rädda)
• skälvningar, rysningar, illamående, yrsel, snabb puls, fryser alt svettas – JA HERREGUD!
• stark affekt/apati
• panikkänslor – ja massor!
• viljelöshet – ja

Reaktionsfasen

Kan vara i upp till någon månad, vi börjar inse fakta, det är svårt och gör så ont att vi mobiliserar våra försvarsmekanismer:

• Humörsvängningar och mycket känslor av alla slag. Apati ena dagen, stark ilska andra och djup sorg tredje. Även okontrollerade vredesutbrott kan förekomma. – japp
• Regression (bra att veta om barn är inblandade) – vi går tillbaka till tidigare utvecklingsskeden vi blir barnsligare, klängigare och kan bli beroende av andra.
• Förnekelse – Ett normalt sätt att succesivt anpassa sig till nya situationen för att inte drabbas av ångest.
• Försöker hitta orsak – Varför det hände och eventuella skuldkänslor. Man kan tycka sig se personen/personer inblandade i traumat (ex om anhörig dött). – japp

Upplevelser i reaktionfasen:

• återupplevelser och påträngande minnen – japp
• ångest, rastlöshet – japp
• sorg, förtvivlan, depression – japp
• ökad irrabilitet, aggressivitet – japp (men ej aggressivitet)
• skuldkänslor
• sömnproblem – japp
• fysiska symptom som kväljningar, muskelsvaghet, diffus smärta, mag och hjärtbesvär – japp
• isolering
• självdestruktiv (självsvält, alkohol etc)
• starka frihetskänslor

Bearbetningsfasen

Det svåraste är över och denna fas kan pågå i ca 6-12 mån.

• vi börjar sakteliga tänka framåt istället för bakåt
• vi accepterar det som skett
• våra försvarsmekanismer avtar att arbeta och minskar i styrka
• symptom och beteendestörningar som funnits börjar avta

Nyorienteringsfasen

Denna fas har inget avslut

• VI LEVER, om än ärrade
• självkänslan återupptas
• det som hänt kan fortfarande upplevas som jobbigt och smärtsam men vi har lärt oss att vi ÖVERLEVER!

Jag tycker redan att jag har börjat gå över i bearbetningsfasen, men jag kanske bara förnekar en del av mina känslor. Jag vet faktiskt inte, men just nu vill jag inte känna efter. Jag mår lite bättre just nu och har börjat se ljuset i tunneln. Jag vill gärna fortsätta med det så jag vågar inte känna efter för mycket…

Fotograf: www.wanderings.se

Chocken har lagt sig nu. Jag mår inte längre sådär akut dåligt som jag gjorde förra veckan. Dom första dagarna kände jag paniken bulta i bröstet och jag kunde inte släppa tankarna ens för en sekund. Jag analyserade febrilt vad det var som gått snett i vår relation och vilka åtgärder jag skulle ta till för rädda relationen. Jag kunde inte sluta gråta och det kändes som att hela livet var förstört. Jag försökte prata med honom men han ger mig inga svar, ingenting alls. Jag vill veta om han inte kände samma lycka när vi gick på dejt i Italien och hade busigt sex på stranden. Var det bara jag som var lycklig då? Jag tror inte det, men det får jag nog aldrig veta… Det gör ont att minnas Italiens lyckliga stunder nu, det känns som att allt bara var falskt… Jag undrar vad det är för liv jag lever egentligen, är det bara jag som är så blind?

Nyss var vi mitt uppe i bebisverkstan och vi planerade bröllop. Bröllopsplaneringen var det mest jag som skötte tillsammans med Veronica, men bebisverkstan var vi två om. Vi kollade till och med på bil men tackade nej eftersom bilens baksäte var för litet för tre bilbarnstolar. Allt var klappat och klart, jag skulle bara bli gravid och då exploderade bomben. Jag fattar fortfarande inte! Hur gick vi därifrån till hit?

Nu är separationen ett faktum och jag tror faktiskt inte att det blir vi igen efter det här. Vi har haft kriser förr, men inget som varit så här allvarligt. Men vi ska gå till familjerådgivningen imorgon ändå så vi får se om det hjälper oss på traven åt det hållet vi ska oavsett vilket håll det är…

 Fotograf: www.wanderings.se

Jaha, vad ska jag säga… Jag vet inte vad jag ska säga eller skriva, jag känner mig så tom… Det känns ungefär som att något har exploderat och saker (känslor) flög åt alla håll och kanter och jag visste varken ut eller in, men nu ligger allt utspritt på marken och jag har börjat plocka upp alla delar för att reparera eller snarare skapa något nytt. Det är därför jag känner mig tom, för det finns inget att reparera, jag måste skapa något nytt. Det känns som att jag står på ett blankt blad och måste bygga en helt ny bild av vad jag vill med mitt liv. Det som en gång var kommer aldrig mer att bli. Vad ska nu hända?

Jag har släppt den där oron med att bli ensam. Jag tror inte att jag kommer bli ensam, men jag är lite orolig att det ska ta tid innan jag träffar någon ny som jag vågar bilda familj med. Jag är inte färdig med bebisverkstan, jag önskar mig en stor familj! Det är något som jag aldrig haft själv och som jag önskar att jag hade nu. Är det någon av er som skaffat barn och skiljt er och sedan träffat en ny och skaffat barn? Hur gamla var ni och hur lång tid tog det att hitta rätt?

Idag kom den nya sängen som jag och Jair provade ut. Det känns så konstigt att se den nya sängen i kartongen och veta att vi aldrig kommer ligga i den tillsammans. Men nu har jag fått lite distans till den här overkliga situationen och kan se det från den ljusa sidan också, nämligen att jag kan ligga åt vilket håll jag vill utan att fötterna sticker ut! En så stor säng har jag aldrig haft helt för mig själv!

Sängen belamrar halva vardagsrummet för jag orkade inte bära upp den för trappan…

En sak som jag verkligen hatar med mitt liv är att allt dåligt alltid händer på samma gång. Det är alltid så här! Först dör min mormor, vi blir utsatta för sabotage och Jair bestämmer sig för att göra slut. Det är som att jag måste hamna ända nere på botten innan jag kan ta mig upp igen. Mitt liv är verkligen fullt av dalar och toppar. Jag har oftast skitlycklig eller skitolycklig, aldrig däremellan…

Jag hoppas att ni inte dör av tristess men ni kan nog räkna med en del dystra inlägg och ältande ett tag framöver nu… Hoppas det är okej!