Förra veckan var jag full med energi och kände mig starkare än stålmannen, men denna veckan känner jag mig så låg. Det gör ont på mig när det gör ont på barnen, det gör jätteont! Jag var inte beredd på att Lucas skulle bli orolig för att bli lämnad av mig för jag är ju här och visar varje dag hur mycket jag älskar barnen. Men jag förstår att såna rädslor kan uppstå när allt går till som detta har gjort. Om en förälder kan lämna så kan väl två göra det… Stackars barn!

Jag och Lucas är väldigt nära och jag kan inte ens föreställa mig ett liv utan honom. Jag känner likadant med Isadora men som tur är förstår hon inte så mycket av det här som Lucas gör. Igår fick jag ett tips av en läsare att testa med en logisk förklaring om hur jag aldrig skulle kunna lämna honom eftersom vi faktiskt suttit ihop när han var i min mage. Jag berättade för honom om hur vi var kopplade via navelsträngen och att han är en del av mig. Han lyssnade intresserat och för att förstärka det hela lite extra sa jag att för mig hade det varit mycket hemskare om han och Isadora flyttade ifrån mig. Jag vet inte riktigt om det är rätt att prata jag-perspektiv här, men jag vill angripa oron han känner från olika håll så att han förstår hur säker han kan vara på att jag alltid kommer vara kvar.

Idag hämtade Jair barnen på förskolan. Jag tror det är bra att han gör det, gärna ofta nu i början så att dom förstår att han inte har lämnat dom. Det spelar ingen roll vad jag säger tilll dom för dom uppfattar det dom ser och inte det jag säger. Jag har fått kontakten till barnpsykolog nu också. Jag vet inte hur man gör i den här åldern, men just nu är jag inte inne på att han ska prata med en främmande människa. Det jag vill ha hjälp med är hur jag ska hjälpa Lucas. Vad mer ska jag vara uppmärksam på och vad kan jag göra för att hjälpa honom igenom detta på bästa sätt?

Just nu är det tufft. Massor av tankar går runt i huvudet. Jag är orolig för barnen, jätteorolig. Jag trodde att det här skulle gå relativt smärtfritt för barnen eftersom jag och Jair inte bråkar och är överens om allt, men det räckte inte. Det går inte att förutspå allt och även om vi kommit överens så gick det inte att lita på det. Jag tycker så synd om Lucas. Min älskade lille Lucas, han är bara 5 år och bär på en oro som ett barn aldrig ska behöva känna. Hur kan jag övertyga honom om att jag aldrig kommer lämna honom? Imorgon ska jag ringa BVC för att få kontakt med en barnpsykolog så att jag får veta hur jag ska hantera detta och även andra känslor som barnen kan ha som jag inte ens vet om än. Jag önskar så att jag kunde skydda barnen från allt det här. Att jag kunde kompensera bort alla dom dåliga känslorna genom att ge dom hela mig. Jag älskar mina barn över allt annat och att se deras sorg gör ondare än min egen sorg nånsin känts.

Igår kom Jair med flyttbil och hämtade sina saker. Jag och barnen hade precis ätit pannkakor och skulle göra oss redo för lördagsmys tillsammans med min syster som var på väg. Jag dog på insidan av att se barnens glädje när pappa kom tillbaka för att sedan lämna ett ännu större tomrum efter sig. Jag kände hur hela jag blev helt matt. Det var tur att min lillasyster kom och muntrade upp mig och barnen så att vi fick det mysigt ändå.

Vi tittade på Batman Lego som var kul även för oss vuxna

Idag är jag, barnen och min mamma i Vegby hos gamlamorfar. Barnen har sett framemot att åka hit hela veckan och jag tror att miljöombytet idag gör oss gott.

Tidigt imorse väckte Isadora mig, hon mådde inte bra. Hon har varit lite snorig i några dagar så jag blev inte förvånad när förkylningen plötsligt bröt ut. Jag ringde Jair som också är sjuk men han svarade inte så jag fick helt enkelt stanna hemma och vabba idag. Isadora har varit lite tröttare än vanligt, men hon är en sann kämpe så hon höll ut ända till klockan 14.00 innan hon däckade. Hon brukar aldrig somna om man inte lägger henne i hennes säng, men nu somnade hon helt själv på soffan. Hon behövde nog sova lite 🙂

Jag hade också behövt sova lite men istället för att sova ikapp förlorad sömn så har jag städat. Det såg för jävligt ut här hemma förut, grejer över allt! Men jag kände att jag inte orkade städa när det ändå blir stökigt igen. Nu är det bara jag och barnen som bor här så nu kommer det bli lättare att hålla ordning.

Just nu är det väldigt påtagligt att jag blivit ensamstående. Det känns tomt även om det är skönt att han flyttat ut. Isadora har frågat efter pappa ett par gånger och jag hörde Lucas svara att pappa är borta. Det stämmer ju inte, men det känns säkert så för Lucas tills att han får se att hans pappa inte alls är borta. Idag kommer Jair hit och passar barnen medan jag ska på jobbfest. Jag tror det är väldigt bra för barnen att träffa Jair idag. Imorgon och på söndag är det jag som har barnen.

Idag flyttade Jair sina första saker. Det blev bara en resväska med saker för jag bad honom att vänta med resten tills på söndag när jag och barnen inte är hemma. Jag tycker inte att det känns schysst att göra den här flytten framför ögonen på barnen. Lucas är ledsen. Han och jag pratade om det idag. Jag lider verkligen med honom, min lilla fina kille! Jag fick tips från Maja att illustrera hur kärleken kan försvinna mellan två vuxna men inte mellan barn och föräldrar. Hon skickade den här bilden till mig där hon förklarade att allt är ritat i bläck utom hjärtat mellan dom vuxna som är ritat i blyerts för att illustrera att kärleken mellan två vuxna kan försvinna. Hjärtat runt familjen symboliserar ”familjen”, som alltid kommer bestå.  Jag gjorde en likadan tillsammans med Lucas idag och förklarade att ibland försvinner kärlek mellan vuxna samtidigt som jag suddade ut det hjärtat. Sen förklarade jag att kärleken mellan föräldrar och barn aldrig kommer försvinna och visade att det inte kan suddas ut. Det kändes som vi hade ett väldigt bra samtal och han sa lite hur han kände men jag vill inte skriva om det. Det får vara mellan mig och Lucas.

Tack Maja för tipset!

Just nu är jag så jävla ledsen! Jag har gråtit och gråtit, tårarna bara fortsätter ramla ner längs mina kinder. Idag berättade vi för barnen att vi ska separera. Vi berättade tillsammans och sa att vi har bestämt det tillsammans. Isadora förstod ingenting, men Lucas reagerade ganska. Jag såg hur han började få tårar i ögonen men han försökte dölja det tills jag sa att man får bli ledsen. Min fina lilla Lucas, jag önskar verkligen att jag kunde ta bort allt som gör ont på honom just nu.

Lucas undrade varför och vi svarade att ibland bor vuxna med varandra ett tag och sen vill dom inte mer. Jag vet inte om det är rätt svar, men det var det bästa jag kom på just då. Vi var noga med att barnen skulle förstå att vi båda vill träffa dom och att vi älskar dom mest av allt i hela världen. Vi berättade för Lucas och Isadora att dom kommer bo hemma hos pappa varannan helg och att han kommer hämta dom på förskolan två dagar i veckan. Vi berättade om pappas nya hem och att det finns två andra barn där som han kan leka med när dom hälsar på pappa.

Efter att vi hade berättat och det inte kom några mer tårar så tog jag med Lucas till biblioteket. Då sa han något som högg mig rakt i hjärtat. Jag kommer inte berätta vad det var, men det skapade så mycket känslor hos mig. Min fina lilla Lucas!

Jag är så otroligt lättad just nu! Jag och Jair har pratat uppdelning av bohag m.m. och vi är helt överens. Jag är så glad att det inte blivit något onödigt tjafs om småsaker för detta är fasiken inte lätt. Det är ju mycket känslor inblandade i en separation ändå…

Jair berättade idag att han kommer flytta på torsdag så imorgon behöver vi prata med barnen. Det kändes som att det blev lite väl tight nu att berätta, men jag tror det går bra. Dessutom kommer Jair tillbaka och sover här på fredag för då ska jag på jobbfest.

Vi kommer säga att vi har bestämt detta tillsammans och att barnen fortfarande kommer träffa oss båda. Jair kommer ha barnen hos sig varannan helg och även hämta dom från förskolan ett par dagar i veckan. Vi kommer fortsätta med simskolan på lördagar så vi kommer fortfarande ha en aktivitet tillsammans även om vi inte bor ihop längre.

Jag är väldigt nöjd med hela upplägget och det känns som det här kommer bli en fridfull separation där vi går ifrån varandra som vänner. Allt känns så himla bra just nu!

Just nu mår barnen bra, det finns inget som tyder på att någon av dom mår dåligt och då ska ni veta att jag är otroligt uppmärksam. Vi har inte berättat för barnen vad som händer ännu, men dom har sett mig gråta. Dom vet att jag varit väldigt ledsen för något och jag har också förklarat det för dom. Jag har inte sagt vad det handlar om men jag har förklarat att jag är ledsen men att det kommer gå över och att dom inte behöver oroa sig. Jag upplever inte att någon av dom är orolig eller ledsen och jag tror inte att dom kommer bli det heller. Jag tror att deras sorg kanske kommer bubbla upp som ”trots” och ilska, men inte som tårar och då gäller det att vara uppmärksam och vara tålmodig.

När vi var på familjerådgivningen fick vi rådet från psykologen att inte berätta att vi ska separera förrän ganska nära inpå. Psykologen sa att barns tidsuppfattning är dålig och därför kan en månad kännas som hundra år. Han sa också att det är bättre att berätta när och var som Jair ska flytta när vi vet det för att inte skapa mer förvirring. MEN om barnen har förstått att en separation är på gång så är det bättre att vi säger som det är så att barnen slipper oroa sig. Jag och Jair har inte bråkat så barnen har inte sett att vi är arga eller ledsna på varann. Vi har det nästan som vanligt när barnen är vakna men vi tittar inte på TV tillsammans längre och vi sover i olika sängar (men det har vi gjort länge).

Psykologen sa också att det bästa är att man tillsammans berättar för barnen att man ska separera och att man är överens. Om inte båda vill skiljas så ska man låtsas. Barn kan inte hantera att den ena föräldern är ”dum” och vill lämna när den andra föräldern är ledsen. Det blir konflikt i deras hjärnor och dom vet inte hur dom ska förhålla sig till någon av sina föräldrar. Barnen blir då väldigt ensamma och få bära på tok för mycket på sina små axlar. Det är därför inget negativt med att jag känner mig stark och klarar mig utan deras pappa. I ärlighetens namn så blir det inte stor skillnad med tanke på att det är jag som tagit nästan allt ansvar för barn och hem (inte matlagning) under hela deras uppväxt. Jag vill också poängtera att Jair inte lämnar barnen. Han säger att han vill ha dom varannan helg och att han kommer träffa dom vissa vardagar. Det har varit lite fram och tillbaka men nu verkar det som att vi har en plan framåt.

Jag är beredd på att möta dom i deras känslor och tankar. Jag kommer vara lyhörd och lyssna, läsa böcker om separation, men jag kommer inte gråta mer över det här. Jag kanske gråter för andra saker, men hjärtesorg är inget jag känner och jag känner mig stark och hungrig på framtiden. Jag tror barnen kommer må bra av att känna att deras mamma mår som jag gör nu och tillsammans kommer detta bli bra 🙂

Fotograf: www.wanderings.se