Ibland önskar jag att jag var en vanlig Svensson med helt vanliga Svensson-problem. Jag önskar till och med att mitt liv var lite långtråkigt ibland, i alla fall i en liten period så att jag hann landa nån gång. Mitt liv har aldrig varit så. Jag har aldrig haft ett vanligt Svensson liv, mitt liv har alltid pendlat mellan sjunde-himlen-fantastiskt till brinnande jävla helvete. Men det kanske finns en balans i det också? Man får inte vara sjunde-himlen-lycklig utan att vara helvetes-olycklig också? Det här året har verkligen varit ett helvete. Jag saknar min mormor så sjukt mycket, men det kanske var meningen att hon skulle få dö innan. Hon hade blivit så ledsen om hon fick höra allt som har hänt nu. Eller så kanske hon ser allt men kan inget göra…

Men jag tror på att allt som sker gör det av en mening. Det här är i slutet utan början på något nytt. Jag är redan där i min process. Jag vet inte hur det gick till men jag känner mig så fruktansvärt stark just nu, ungefär som att inget kan stoppa mig! Jag kommer nå alla mina drömmar och mål och jag kommer göra det MYCKET bättre. Jävlar vilket go jag har i kroppen just nu. Jag känner mig så självständig, oberoende och målinriktad. Det var nästan så att jag ville avboka mitt psykologsamtal som jag ska ha nästa vecka. Jag tänkte ”Ähhh, jag behöver inte det längre”, men sen tänkte jag att det skadar inte att gå dit och älta lite. Min erfarenhet av att älta sig igenom svåra situationer är att processen att känna sig helt bra är snabbare och motgångar under tidens gång blir inte lika jobbiga. Jag hoppas att jag snart kan få berätta om mitt grymma möte i fredags!

Vilken underbar helg det här har varit! Det började i fredags med ett positivt besked som gjorde att jag kände mig gladare än vad jag gjort på väldigt länge! Det var nästan att jag skulle gått ut och firat eller öppnat en flaska bubbel! Jag gjorde inte det, men jag har verkligen njutit av den här helgen kan man säga.

Lördagen var toppen! Det började med att vi gick till simskolan med barnen, precis som vi brukade göra innan allt det här. Vi har sagt att vi ska fortsätta gå till simskolan även efter att vi har separerat. Jag hoppas att det funkar för barnens skull. Dom älskar verkligen att simma och jag tror att dom kommer ha glädje av att se att vi samarbetar.

Efter simmet åkte vi till Veronicas familj på Särö och hade sleepover playdejt. SÅ HIMLA MYSIGT! Det var verkligen så himla lyckat och jag bara NJÖT!Det bjöds på räkor, kräftstjärtar och crepes som stektes framför oss på bordet och på kvällen badade jag och Veronica spabad.

Veronicas pappa och bror busade med Lucas och Maximilian som är lika gamla (nästan på dagen) och Isadora satt intill mig och lekte med Veronicas gamla barbies. Barnen stormtrivdes och jag kände hur en tung sten lättade från mitt hjärta. Jag har haft dåligt tålamod och fruktansvärt lite ork dom senaste veckorna, men nu kunde jag riktigt kännas hur min energi tankades på. Veronicas familj är verkligen helt underbar, jag hoppas vi får komma tillbaka snart igen!

Innan vi åkte hem från Särö så gick vi till en lekplats så att barnen kunde leka av sig den sista energin dom hade i kroppen.

När vi kom hem åt vi lite snabbt och sen stack jag iväg till gymmet. Jag trodde faktiskt inte att jag skulle komma iväg idag, men det känns riktigt bra att jag gjorde det. Gymmet ligger högt upp på min priolista nu – min kropp och kanske allra mest min knopp behöver det. Efter gymmet tog jag ett välförtjänt bubbelbad och nu ligger jag i sängen alldeles slut. Jag vill egentligen bara sova nu, men jag måste fixa med lite grejer innan jag kan sova.

Tack allihopa som håller tummarna och hejar på mig! Jag är så tacksam för att ni finns!

Idag är jag glad! Jag ser på livet med helt nya ögon och det känns faktiskt riktigt bra! Det här vakuumet som vi har levt i är snart slut och jag ser ljuset i tunneln. Jag sörjer inte längre det som jag aldrig fick, istället har jag börjat visualisera ett nytt liv och nya mål som jag är fast besluten att nå. Jag förstår att det kommer vara stunder som känns tuffa som ensamstående, men istället för att tycka att det är jobbigt så har jag gått över till att se det som en utmaning. Det känns faktiskt lite som när jag skulle gå på utflykt med båda barnen själv första gången. Det var lite läskigt för jag visste inte om Isadora skulle bli ledsen och behöva äta nånstans samtidigt som jag var tvungen att passa upp på min aktiva 3-åring. Det gick bra och det kommer det göra nu också 🙂 Jag och barnen är trots allt ett väldigt bra team 🙂

Idag ska vi till simskolan och sen åker vi direkt hem till Veronica och Maximilian. Det här kommer bli en toppenhelg!

Just nu är jag såååååå himla glad! Hela jag bara bubblar av lycka! Jag har fått ett besked som kommer göra att allt blir bra. Nu vänder livet igen!

Ja jag vet inte riktigt vad jag ska säga… Jag är väl extra känsligt just nu och det kanske därför jag reagerar som jag gör. Idag fick jag en kommentar på mitt förra inlägg som gjorde mig ledsen. Jag har funderat på kommentaren hela dagen och jag undrar vad den egentligen syftar till? Är det att jag måste vara olycklig, ledsen och arg nu i ett visst antal månader/år? Om jag känner något annat är jag dålig då? Eller kanske oäkta? Vad är okej för mig att känna när jag blivit dumpad?

Det är så sjukt men dessa tankar har faktiskt gått runt i mitt huvud i några dagar innan jag fick kommentaren. Måste jag känna på ett visst sätt för att bli accepterad eller kan jag skriva vad jag känner för stunden? Mina känslor har gått uppochner som en bergochdalbana och jag vet faktiskt inte vad jag kommer känna härnäst. Idag känner jag mig deppig, men inte ledsen. Igår kände jag mig lättad över att få lämna alla problem vi haft bakom mig. Jag känner mig färdig med det här förhållandet och vill inget hellre än att avsluta det här kapitlet så att jag kan börja på ett nytt kapitel i mitt liv. Betyder det att jag har ljugit om den förlamnade chocken jag fick när han sa att han vill separeras? NEJ, verkligen inte!

Jag vill också påpeka en sak, Jair har inte dött! Han lever i allra högsta grad, varför får inte jag göra det? Är det för att jag är kvinna? Jag förväntas vara på ett visst sätt? Jag ska sörja mannen för det är så en kvinna gör? Nej, i så skiter jag i vad folk tycker. Jag kommer göra det som är bäst för mig och barnen och jag tänker fortsätta visualisera mig själv som kär i en fantastisk man och hoppas att inte det ligger alltför långt borta.

Jag vill passa på att tacka allihopa som står upp för mig när jag har svårt att göra det själv. Och tack för alla mejl, privatmeddelande och kommentarer. Jag orkar inte svara just nu men jag läser allt! Jag älskar er

Det ingick inte riktigt i min plan att bli ensamstående mamma nu även om det är något som jag visste kunde hända i framtiden. Detta besked kom som en total chock för mig och det har tagit lite tid för mig att smälta och acceptera. Nu har jag accepterat och börjar känna in mig lite i den nya situationen och vad den innebär. Det är många tankar som flugit genom huvudet, mest har det handlat om barnen. Hur ska jag klara att både hämta och lämna? Barnen kommer få ÄNNU längre dagar! Hur ska vi göra med barnens simskola där vi måste vara två vuxna? Hur ska jag hinna laga mat? Jag som knappt har lagat mat på 8 år…

Små saker har känts som världens största problem, typ som det där med att laga mat. Det kändes som en ren omöjlighet först, men jag klarade ju av det innan jag träffade Jair. Dessutom tycker jag faktiskt att det är kul att göra det tillsammans med barnen. Vi får väl göra storkok på söndagar och frysa in lite matlådor så att vi kan ha vardagarna till annat 🙂 Det löser sig, det kanske till och med blir en kul utmaning… Jag kanske kan börja gilla att laga mat, vi får se 🙂

Nu är boendet den viktigaste frågan och när det är löst så kommer allt det andra falla på plats. Jag har ju faktiskt roddat runt på den här familjen nästan helt själv innan vi åkte till Brasilien. Jag är ju van! Men då var jag hemma på dagarna så det blir annorlunda nu, men jag kommer klara det här också. Och som någon skrev, jag har ju faktiskt lyxen att kunna bli kär igen! Vilken känsla! Det här blir bra ❤️

Just nu känns det ganska okej eller det känns inget typ. Jag känner mig inte ledsen och jag orkar inte oroa mig mer. Det känns ungefär som att jag har sprungit världens maraton och nu orkar jag inte göra något alls. Jag orkar inte tänka så mycket så därför är det ganska skönt att vara på jobbet. På jobbet tvingas jag fokusera på annat. Jag har ofta möten eller så står jag på min plats och lyssnar på musik samtidigt som jag jobbar. Det är helt okej faktiskt.

När jag fick missfall så tänkte jag ofta ”det var ju inte så här det skulle bli”. Det kändes som att jag var med i en film som fick fel slut. Nu kändes det också så, en jävligt dålig film med helt fel slut… Men nu kan jag se det lite utifrån och har börjat tänka annorlunda. Jag är glad att det tog slut nu, tänk om jag varit gravid eller haft en nyfödd när förhållandet sprack… Det hade varit värre! Vi har gått igenom mycket och jag har accepterat mycket som jag inte borde acceptera, men jag var naiv och trodde att det gick att reparera. Jag trodde dessutom att vi var tillbaka på banan igen, men ack så fel jag hade…

Jag orkar inte tänka så mycket på den nära framtiden. Jag kan inte se framför mig hur saker och ting ska lösas och därför blickar jag framåt nu, långt framåt. Jag hatar att ”ta en dag i taget”. Jag fungerar inte så, jag KAN inte leva en dag i taget. Jag behöver något att hålla fast i…  Det kanske låter knäppt, men ”en dag i taget” känns som att dra undan mattan under mina fötter. Jag förstår varför jag får det rådet för jag är ju som jag är, jag får panik över att hela min framtid krossas. Men för att jag ska kunna känna att mattan ligger kvar under mina fötter behöver jag visualisera mig själv i en ny livssituation. Jag vet inte om jag visste detta förut, men nu förstår jag varför det var så viktigt för mig att höra om andra som skilt sig runt 30 och träffat en ny och skaffat barn med. Jag har inga planer på att kasta mig in i ett nytt förhållande, jag är inte desperat, men jag behöver visualisera min nya framtid och känna att den är fullt möjlig.

Jag har sett att det var lite frågetecken kring uppdelningen av barnen och därför vill jag bara säga att jag VILL ha barnen så mycket som möjligt. Jag är nöjd med att jag får ha dom de mesta av tiden. Det enda jag är rädd för är att deras pappa går upp i rök och bara dyker upp varannan helg. Men igår hade vi ett bra samtal om det och nu känns det som att vi båda är överens. Han vill också vara med barnen och letar efter boende närmare för barnens skull.

Jag har varit tydlig med att jag vill att han träffar dom även till vardags och på dagar som är viktiga för barnen, tex deras födelsedagar. Han vill också träffa dom på vardagar, vilka dagar det blir bestämmer vi när vi vet var han ska bo.

Jag försöker göra situationen vi har så okomplicerad som möjligt för barnens skull och det känns som att Jair också är med på noterna nu.

Just nu har jag hopp om att det här kan gå relativt smärtfritt för barnen och att jag och Jair kommer ha ett bra samarbete.