Vem är jag nu?
Den första akuta smärtan jag kände när Jair sa att han inte ville vara tillsammans med mig mer var att mina drömmar krossades. Det som gjorde mest ont var att jag så himla gärna vill ha fler barn… Kort efter det insåg jag att alla mina andra planer som t.ex. ny föräldraledighet, mer tid till bloggkarriären, bröllop, den långa bröllopsresan och planen om 6 timmars arbetsdagar under barnens skolår också gick i graven. Fy fasiken vad ont det gjorde… fy faan vilken smärta…
Nästa insikt var att jag skulle bli ensamstående mamma – är det verkligen jag? Ska JAG bli ensamstående? Skulle inte jag bli någons fru nyss? Nu har det väl ändå blivit lite fel, ENSAMSTÅENDE är det mitt nya liv? Hur ska jag klara mig? Hur ska jag orka göra allt? Ta hand om barn, laga mat, städa, tvätta och jobba helt själv? Utan hjälp från någon?
Jag kände att jag förlorade hela min identitet. Jag var ju en sprallig småbarnsmamma som skulle bli gravid och gifta mig. Jag hade framtiden framför mina fötter! Vem är jag nu? Och kan min blogg verkligen heta ”På Smällen!” eller är dom dagarna också över? Jag har en identitetskris…
Fotograf: www.wanderings.se
16 Comments
Marie Alvas mamma
Du är precis samma goa Emma och självklart kan bloggen heta så. Jag är säker på att du kommer finna någon som du kan skaffa fler barn med.
Kom ihåg att du aldrig är ensam ❤
Vi är många här på bloggen som stöttar dig!
Stor kram ?
Maribell
Ville bara skriva och säga att du är en supermamma! Här själv nyligen blivit ensamstående och även fast allt känns hopplöst så löser det sig! Har en 6 månaders och har kommit till den insikten att tillsammans klarar han och jag allt! Klart det finns stunder när jag bara vill krypa in under en sten och skita i allt men det som hände mig var till det bättre!
Kämpa på och kom ihåg att du är en stark kvinna!
Skickar mycket kärlek!
A
Kände du aldrig att du skulle sakna just Jair?
Emma - På Smällen!
Asså jag vet inte vad jag känner riktigt… Det var längesen som jair var den killen jag föll för, jag såg en glimt av den killen i Italien men innan dess har jag inte sett den killen sen Lucas var bebis. Jag vet inte vem Jair är längre, jag trodde jag visste, men efter det här så vet jag inte vem han är och han är definitivt inte en person jag saknar. Så känner jag nu.
Stina
Kände du så redan innan han berättade att han ville separera? Eller är det först nu du förstått att du inte känner samma längre?
Emma - På Smällen!
Jag har känt så innan också, men jag har tänkt att alla förändras. Jag är ju inte heller samma Emma som jag var då. Men jag tyckte det var okej. Nu förstår jag att han VERKLIGEN inte är den person jag träffade. Den person som han var skulle aldrig lurat mig så här. För ja, det är så jag känner. Jag känner mig lurad och sviken.
Stina
Förstår verkligen att du känner dig lurad. Tycker du borde fått lite heads-up på att något var fel. Och svar nu också. Det är ännu mer plågsamt att inte få svar än att få jobbiga svar. Du är stark, stor kram.
Jacke
Você continua sendo uma mulher incrível e forte. Não vai ser nada fácil reconstruir os sonhos, administrar o tempo para fazer todas as coisas, mas eu acredito em vc! Você vai conseguir.
Malin - Gratisprinsessan
Kan inte riktigt tänka mig vilken smärta du har just nu. Måste vara superjobbigt! Men du klarar detta också! Stor kram till dig! <3
Nilsa
Du har delat med dig av ert liv. Tack för att vi får följa er som familj. Känner dig ju inte men du verkar vara en mycket öppen och fin person. Jag har kanske tolkat in mina egna uppfattningar genom åren jag följt bloggen..du har satsat allt på Jair, familjen och ert liv. Du verkar vara en doer..nu kan han också stå på egna ben och kanske inte längre behöver dig? Skulle så gärna vilja få läsa ett inlägg från Jair här, det kanske han skulle vilja ge dig?
Hur känner han, vad gjorde att han växte ifrån dig och familjelivet? Är det någon annan som längtar och väntar för att få dela hans tid? Hoppas inlägget inte uppfattas som otrevligt.
Emma - På Smällen!
Hej! Nej, du uppfattas inte som otrevlig! Ja, så kanske det är.. jag vet faktiskt inte vad som försiggår i hans huvud. Tyvärr kommer vi få fortsätta undra. Jair svarar inte på några frågor om känslor överhuvudtaget och han skriver inga texter, inte på något språk alls, aldrig. Tyvärr…
S
Jag tänker så mycket på dig och er situation ❤️ Det känns så chockartat att det gick så fort, har diskuterat detta med bland annat min mamma som jobbar med samtalsterapi, hennes kommentar var att det tyvärr är allt för vanligt och att personen, ofta mannen, är oförmögen att se hela situationen och endast tänker utifrån sitt eget perspektiv. När man valt att skaffa barn är det faktiskt större än en själv men det inser inte alla.
Jag har följt din blogg under flera år och något jag lagt märket till(kanske inte är så men så har det uppfattats av mig) är att du gör väldigt mycket själv med barnen men att Jair inte deltar eller stöttar lika mycket. I mina ögon har du skött säkert 90% av familjelivet själv, du kommer lösa detta galant själv ❤️
Nina
Tänker ENASTÅENDE mamma istället för ensamstående.
Sen beroende på hur ni ska ha barnen under veckorna kanske du kan jobba 80 procent en vecka och 120 procent andra (om ni har 50/50 och du jobbar 100)
Även om det inte blir en bröllopsresa är jag övertygad om att du och barnen (och en eventuell ny familj) kommer resa och uppleva massor.
Kom ihåg att du är en grym mamma och kvinna ❤️
E
Allt blir bra. ❤️
Maja
Känner igen mig i dina tankar så mycket! Det är inte det man lämnar nu som är det mest smärtsamma i ett relationsuppbrott, utan den framtiden som aldrig kommer bli av. Skrev några tankar om detta för något år sedan: https://majahurtigh.se/2017/05/11/en-framtid-bakom-sig/ Stor kram ❤️
Sanna
Åh fina Emma, jag känner så igen mig i dina tankar. Jag var bara 16 år när dottern föddes, men när dotterns pappa lämnade mig så visste jag inte längre vem jag var. Jag kände mig helt tom och det var först då jag sakta men säkert insåg att de drömmar jag haft om ett liv tillsammans var borta.
Jag som alltid hade trott att vi skulle dela livet tillsammans. Vi skulle flytta ihop, det hade vi pratat om, och vi hade diskuterat kommande resplaner och hur livet allmänt skulle se ut. Vi hade pratat om vad vår dotter skulle heta, hur länge jag skulle amma och när vi skulle få syskon. Vi hade lagt upp så många planer trots att jag bara var 16 år och han 19.
Men sakta där insåg jag att livet om en kärnfamilj aldrig skulle vara aktuellt för oss. I samma veva som jag insåg det, så insåg jag också hur mycket han hade förändrats. Det hade jag inte viljat se innan, och inte heller hur mycket jag själv hade förändrats.
Efter det började jag ta tag i mitt liv och fokusera på mig själv och min kommande dotter. Sakta började jag göra nya planer för mig själv, och mitt liv som ensamstående förälder. Jag började knyta an till gamla vänner på nytt som jag glömt bort under vår tid tillsammans. Gamla intressen som jag haft innan fick mer tid i mitt liv, jobb började ta plats och så småningom studier när dottern fyllt 2 år. Allt eftersom glömde jag honom, accepterade hur livet skulle se ut, och att det var så här det skulle vara. Någonstans på vägen insåg jag att jag faktiskt var lycklig. Det som hade skett var menat att ske, och dottern och jag hade det bra, och vi fokuserade på det som gjorde oss gott och jag hittade mig själv igen.
Jag är säker på att du kommer hitta dig själv igen du också, och jag är säker på att du kommer lyckats med dina drömmar och planer på något vis ändå. Det blir kanske inte som du har tänkt dig, men av vad jag har sett verkar du precis som jag vara en do:er, och det betyder att ingenting är omöjligt. Vi är många som hejar, stöttar och finns för dig.
Kram Sanna