• Dåligt samvete

    Idag kändes det inte alls kul att lämna på dagis 🙁 Varje morgon är en maktkamp och Lucas är nog den envisaste människan jag känner. Jag skriver människa istället för barn för på riktigt så känner jag ingen som är mer viljestark än honom. Just nu äter han som en myra om man inte matar honom. Det slutar därför alltid med att jag matar honom och då protesterar han inte. Men jag vill så himla gärna att han ska börja äta själv. Han är ju snart 4 år! En del av er tänker säkert ”om han är hungrig så äter han”, men jag lovar er, det gör han inte. Det skulle bli självsvält innan han skulle äta och jag vill absolut inte att han ska bli underviktig igen.

    Hur som helst så införde jag några regler när vi flyttade till huset:

    1. Ingen ipad eller TV när man äter.

    2. Inga leksaker vid bordet om man inte äter själv.

    Det fungerar ganska bra. Lucas vet vad som gäller och tar ibland bort sina leksaker för att han vill ha hjälp att äta och ibland kan man hota med att ta bort leksaken om han inte äter. Lucas fäster sig lätt för nån specifik leksak och då släpper han inte den leksaken för något. Så var det igår. Då sov han till och med med sin fjärrstyrda bil som han fick förra sommaren och imorse ville han ha den på matbordet. Det gick bra i början men sen såg jag att han började krångla och grejade med annat istället för att äta. När jag såg de så tog jag bort bilen och skulle mata honom. Men då blev Lucas såklart skitarg och skrek, slogs och puttade bort skeden med gröt så att det flög gröt överallt. Ibland går det att prata med honom så att han lugnar sig, men idag gick inte det. Han skrek ända tills han fick ont i halsen 🙁 🙁 🙁 Jag förklarade att han skulle få tillbaka sin bil när han var snäll och slutade skrika, men eftersom han fortsatte så fick han inte tillbaka den.

    I bilen till dagis var Lucas tyst och när vi kom fram så kramades vi, men han var märkbart ledsen. När jag hade hjälpt honom av med kläderna så kurade han ihop sig på en fåtölj. Usch, jag fick så himla dåligt samvete 🙁 Jag kände mig verkligen som världens sämsta. Jag hoppas verkligen att han kom på andra tankar när jag hade gått för jag skulle hata mig själv så mycket om han var ledsen hela dagen pga att jag tog bilen på morgonen. Det är inte lätt att vara liten och det är inte alltid lätt att vara mamma heller… Det känns alltid som man gör något fel även om man försöker göra rätt…

  • Tips till föräldrar med trotsiga barn!

    – Samarbete –

    Trots, trots, trots! Inte trodde jag att det kunde bli så jobbigt och nervsammanbrytande! Jag minns när jag var liten och hur arg jag blev när min lillebror gång på gång lutade sig framåt för att räcka ut tungan i mitt ansikte. Om jag vände bort huvudet så följde han efter. Frustration! Jag kunde bli rosenrasande och smälla till honom och då fick jag skäll av mamma. Nu är jag vuxen och slåss inte längre, för jag vet att det är fel. När Lucas trotsar, ropar och skriker, slåss eller fäktar i mitt ansikte och inte lyssnar när jag ber honom sluta så blir jag arg. Men att jag blir arg gör absolut ingen skillnad. Lucas fortsätter ändå. Ibland känns det som att jag inte har några ”korrekta” medel för att få honom att sluta. Jag har börjat köra med ”varning 1”, ”varning 2”, ”varning 3” och om han fortfarande håller på så åker han upp på rummet. Jag började med ”varning 1, 2, 3” efter ett tips från en läsare, men det har inte riktigt sjunkit in hos Lucas ännu. Jag tycker det är svårt att veta vad som är rätt och fel när det gäller ”straff” för barn. Jag gillar inte att stänga in honom på rummet och jag tycker inte om metoderna ”skamvrå” och ”timeout” av psykologiska skäl. Jag kan inte påstå att jag är superpåläst, men det lilla jag har läst har avskräckt mig från dom metoderna.

    I min aprilmammagrupp så tipsade mammorna om några böcker om just det här med barn, trots och uppfostringsmetoder och nu är jag helt fast! Jag har inte tid att läsa böcker för jag sitter nästan aldrig stilla (förutom nu när jag skriver), men böckerna som mammorna i min mammagrupp tipsade om finns på ljudbok!! Så nu lyssnar jag när jag städar, lagar mat eller fixar med något här i hemmet. Ni ska bara se hur rent vårt badrum i källaren är efter att jag har varit därnere och lyssnat på ljudbok! Till och med duschväggarna är kristallklara!

    Just nu lyssnar jag på ”Växa – inte lyda” av barnläkaren Lars H Gustafsson. Jag tycker att just den här boken är så himla bra för den lär föräldrarna att förstå barnet, vilket verkligen inte är så lätt alla gånger. Lars tar upp vardagliga och riktiga exempel på situationer och analyserar dom och berättar hur man kan hantera dom. Han ger även svar på frågor som: ”Vad händer med en fyraåring om hon får sitta ensam på en stol i fyra minuter (time-out) och fundera på vad hon gjort för fel? Vad lär sig barnet av det?” Väldigt intressant! Och ett stort plus är att Lars, som läser upp sin bok själv, har en så behaglig röst att lyssna på!

      

    När jag är klar med den boken så ska jag lyssna på nästa bok som mååånga av aprilmammorna har rekommenderat och det är ”Med känsla för barns självkänsla” av Petra Krantz Lindgren. En av mammorna i gruppen skrev att den till och med funkar på vuxna, t.ex. när man blir osams med sambon eller liknande 🙂 Jag tror såna här böcker är nyttiga för alla föräldrar. Det är verkligen inte helt lätt att förstå sina barn ibland och det är inte heller lätt att tänka ut hur barnen känner när mamma eller pappa gör på ett visst sätt. Såna här böcker brukar resultera i en hel del ”aha”-upplevelser 🙂

      

    Jag lyssnar på dessa ljudböcker via en app som heter Nextory. Just nu får alla mina läsare en hel månad gratis om ni signar upp via min kampanjsida HÄR! Kampanjkoden är ”På Smällen”, men jag tror den fylls i automatiskt när ni klickar på länken 🙂

    /I samarbete med Nextory

  • Trots och raseriutbrott

    Jag fick en fråga om hur det går med Lucas trots och raseriutbrott. Och ja, sådär går det… Jag var typ helt säker på att det skulle bli bättre när vi var i Portugal. Men det blev tvärtom – värre. Jag trodde det skulle bli bättre eftersom det fanns så många vuxna där som inte hade barn och som gärna ville leka med både honom och med Isadora. Dessutom så skulle han ju få mer uppmärksamhet av både mig och Jair eftersom vi fick hjälp med att ta hand om Isadora. Men det var inte lätt för Lucas. Han hade svårt att göra sig förstådd eftersom han pratar väldigt lite portugisiska. Plötsligt pratade alla utom han portugisiska och alla uppmanade honom att prata portugisiska varje gång som han sa något på svenska. Det är inte lätt alla gånger för en 3,5-åring att prata sitt modersmål så ni kan ju gissa hur frustrerad Lucas var över att ingen förstod vad han sa och dessutom avbröt honom när han pratade svenska. Lucas förstår ganska mycket portugisiska så vi trodde nog att han kunde prata mer än vad han kan. Vi trodde att det skulle lossna för honom och flyta på, men det gjorde det inte. Han blev bara arg.

    När han blev arg så uttryckte han ofta det genom att slänga armarna omkring sig och liksom snurra kroppen. Jag vet inte riktigt hur jag ska förklara, men sådär som barn gör när dom är frustrerade. Det resulterade ofta i att han nästan råkade veva ner något från bordet eller nästan råkade slå till Isadora och då blev alla vuxna jätteoroliga för Isadora och började babbla om att vi aldrig fick lämna Lucas och Isadora ensamma. Dom babblade också om att Lucas är sååå avundsjuk på Isadora. Allt detta var såklart framför Lucas. Lucas har alltid varit en snäll storebror, överbeskyddande av sin lillasyster och aldrig slagit henne. Men under resan så slog han till henne ett par gånger. Hon började inte gråta nån av gångerna så det var inte hårt, han markerade mer att nu är han arg. Självklart är det inte okej, men det var sååååå fruktansvärt tydligt varför han gjorde det.

    Det har varit mycket lugnare sen vi kom hem och nu känns det som att det går att prata med Lucas igen. Men trotsen är där fortfarande, men det blir inte lika många raseriutbrott. Vi får se vad som händer nu när vi är tillbaka i vanliga rutinerna igen. Jag upplever ändå att det är lättare att hantera situationerna när vi är på hemmaplan och där ingen kommenterar vårat sätt att sätta gränser på. Det är frustrerande att försöka förklara varför smisk aldrig kommer göra att barn blir bättre uppfostrade. Jag är glad att jag och Jair är eniga om hur man uppfostrar barn i alla fall och det är vi som känner Lucas bäst. Jair har fått i hemläxa att sluta prata svenska hemma. I december planerar vi en resa till Brasilien så Jair har tills dess på sig att lära Lucas portugisiska 🙂

  • Spontan dag!

    Nu har min nattuggla till bebis precis somnat och jag passar på att skriva ett inlägg om hur min dag har varit. Jag och barnen tog tydligen sovmorgon imorse, vi vaknade nämligen kl 11! Jag vaknade av att någon pillade på mina läppar, det var Lucas som höll på att lägga läppglans på mina läppar, haha!!! Tokungen!

    Morgonen började ganska bra även fast det inre var morgon längre. Jag duschade och sen åt vi frukost och då började trotsen. Lucas åt inget utan satt bara och ropade och skrek.  Jag försökte förklara att jag får ont i huvudet när Lucas skriker på mig hela tiden och det slutade med tjafs och ännu mera skrik så jag bestämde att det inte blir nån utflykt till universeum som vi först hade bestämt.

    Lucas sa att han ville vila med ipaden på soffan. Han blev trött av sitt utbrott så jag lät honom vila en stund. Under tiden satt jag vid datorn en stund.

    Efter en liten stund vid datorn så frågade Siranee om vi ville ses och det tyckte jag var en superbra idé. Så vi gjorde oss i ordning och gick iväg hem till dom som var ensamma hemma hela kvällen eftersom mannen i huset skulle på julfest.
    Jag och Siranee umgås ofta ganska spontant. Det blir vad det blir och vi bestämmer inte exakt vad vi ska göra iförväg. Idag så blev det först köttbullar och makaroner och sen bestämde Tilda att vi skulle baka så då gjorde Siranee och barnen det.


    Idag så var Lucas och Tilda ganska tjafsiga och retades med varandra hela tiden. Oftast handlade bråken om att Tilda sa att hennes leksak/tallrik/stol/rum var hennes (vilket var helt sant) men Lucas envisades då med att säga ”nej, den är min!”. Jag och Siranee försökte få barnen att prata om annat, glömma bort tjafsat, hota med att tomten inte kommer och massa annat men barnen kom snabbt in på tjafsen igen. Jag och Siranee blev så trötta att vi bestämde att vi faktiskt behövde lite extra bränsle så vi korkade upp en finare vinflaskan och slängde ihop en ostbricka som vi mumsade på mellan varven. Jag tror det här var min bästa dag på två månader! Jag har haft spänningshuvudvärk nästan varje dag den senaste månaden, men inte idag, så underbart!

    Vi kom olagligt sent, kl 22 närmare bestämt. Jair hade redan lagt sig men Lucas somnade ändå relativt enkelt jämte honom. 🙂 imorgon ska vi på nya äventyr på stan 🙂

  • Trött på alla utbrott

    Nätterna är fortfarande jobbiga. Jag sover nästan ingenting på nätterna och när jag väl sover så vaknar jag hela tiden eller sover som att jag jobbar jour och när som helst ska vara beredd att gå upp. Det påverkar mitt humör och tålamod. Jag orkar inte hålla på att deala om allt, lyssna på gnälliga ljud eller gå superlångsamt i trappan. Någon skrev att jag får lyfta undan Lucas om han hela tiden ska blockera trappan genom att gå långsamt. Jag gör det ibland och då blir han superledsen och arg och skriker. Jag hoppas att han lär sig nån gång för det är väldigt jobbigt. Imorse så vaknade Lucas på fel sida och det var gnäll från första början. Första problemet var att en speldosa med porslinsfigurer gick sönder när Lucas tappade den i golvet igår. Jair limmade, men när Lucas började pilla så ramlade en gubbe isär. Gubben är så trasig så den kommer aldrig hålla ihop även om jag skulle limma igen, så jag försökte prata med Lucas, men han släppte inte det och istället för att lyssna så skrek han på mig för full hals. Jag hade inte ens varit vaken 5 minuter när han satte igång, det var rena rama tortyren! Efter 15 minuter av diverse hot om att jag skulle stänga in mig på toaletten så lugnade han tillslut ner sig och slutade skrika.

    Klockan 9.30 lämnade jag av Lucas på dagis, en halvtimme försent och sen åkte jag hem och tog det lugnt och pillade med bloggjulkalendern som drar igång om två dagar! Jag vill helst inte sova på dagen för då är det ännu mindre chans att jag sover på natten sen.

    När Lucas kom hem från dagis så hade vi ett nytt utbrott såklart. Jag minns knappt vad utbrotten handlar om längre, men det är alltid fåniga saker. En sak som ofta är orsaken till konflikt är att Lucas inte vill vara själv när jag lägger Isadora. Han får vara med om han är tyst och stilla. Men han är oftast bara tyst genom att han inte pratar. Han rör sig hela tiden, klättrar, går och grejar med saker så det låter en massa och då kan hon inte sova. Idag försökte jag lägga Isadora på altanen här ute för att Lucas skulle se mig, men han vägrade stanna därinne och det hela slutade med att vi fick gå in igen och sen fick Isadora sitt i selen på ryggen medan jag diskade. När Jair kom hem var jag helt slut, men som tur är så var Jair väldigt förstående så han har tagit hand om barnen nu. Puuuuh…!

    desperat-trott-mamma-trotsalder

    Bild lånad från Hej Hej Vardag

     

  • Universeum-besöket idag

    Universeum är mycket större än vad man tror! Jag trodde att vi redan hade upptäckt allt, i alla fall allt som finns för en 3-åring att upptäcka, men det hade vi inte. Idag hittade vi en helt ny avdelning därinne på Universeum som heter Hälsa & Explora som Lucas tyckte var riktigt kul! På Hälsa blev han superförtjust i en stor mun som man kunde gå in i som hade en verklighetstrogen andedräkt. Jag tyckte det var lite bläää även om det var häftigt på samma gång haha 🙂

     Det fanns också en rolig kamera som filmade när man hoppade och bakom ryggen var det en måttstock så man kunde se på videon som gick i slow motion hur långt man hoppade. Lucas gjorde några söta små skutt, men när jag ville prova så fick jag inte det bestämde Lucas. Det fanns många andra grejer där också, men mycket av sakerna var för större barn och vuxna.

    Det nya favoritstället blev Explora och deras såpbubbelstation, där hade vi kunnat stanna i timmar och göra såpbubblor! Jag fick inte vara med trots att det fanns typ 10 stycken såpbubbel-munstycken, men jag fick i alla fall ta bilder på bubblorna och min trotsiga 3-åring, det är alltid nåt 🙂


    Det fanns också massor av kul lek med magnet, luft och annat skoj därinne. Den stora häststimulatorn hade jag gärna velat prova, men Lucas vågade inte. Nästa gång kanske 🙂

    Jag är glad att dagen slutade så bra även om det trotsades in i det sista. Jag blir så matt av all denna trots och det känns som jag blir värsta bitch-morsan när vi ska bråka vareviga dag. Inte för att jag är elak, för det är jag inte, men för att jag måste säga nej, sluta, inte och tyst hela tiden. Lucas skriker ju så högt han kan för att göra Isadora ledsen. I grund och botten så vet jag att det är för att han vill ha uppmärksamhet, men det blir ju omvänd effekt. Jag hoppas vi kan komma tillbaka till den där tiden jag orkade göra roliga utflykter på dagarna. Nu har jag inte orkat det på grund av allt trots. Jag har inte heller velat bjuda hem någon eftersom det varit typ omöjligt att städa med en trotsig 3-åring som ska gå långsamt framför en i trapporna hela tiden och en bebis som börjar gråta varje gång man försvinner ur sikte. Men jag fick i alla fall lite mer gjort när jag satte Isadora i bärselen på ryggen.

    Isadora somnade för en stund sen så nu ska jag fixa med det allra sista på julkalendern, det ska bli så kul!!! Jag ser verkligen framemot december nu!

  • Skrikfest hela dagen

    Idag har vi haft skrikfest hemma hela dagen. Det har varit helt fruktansvärt jobbigt. Grannen hade husvisning och Lucas skrek konstant den timmen – fy sjutton vad jobbigt det var. Hela dagen har han blivit sur gång på gång och har inget tålamod med sig själv ens. Så fort som jag har fått honom att lugna ner sig så har han börjat skrika och gråta om nåt nytt. Till och med den lilla bilen som han tappade i hisschaktet i slutet på sommaren har han gråtit över idag, det känns som han har letat anledningar till att skrika 🙁 Men värst är nog ändå när han tjatar hål i huvudet på mig och så fort jag inte svarar så utförligt som han vill så sätter han igång och skriker på mig. Det brukar handla om att jag inte svarar honom med fler ord än ett. Att säga bara ”ja” eller ”nej” går inte, till exempel när jag duschade och han frågade mig 30 gånger (jag överdriver inte) om jag var färdig. Jag svarade först ”nej, men snart är mamma färdig”, då frågade han direkt igen ”är du färdig mamma?” och då svarade jag ”nej inte än – snart”. Direkt efter mitt svar så får jag samma fråga igen och då svarar jag bara ”nej” och då blir han sur och ropar ”aaaaahhhh, du måste svara mig mamma!” Och efter det så var skrikfesten igång. Det märkliga är också att vid dom här tillfällena så brukar Lucas beskylla mig för att jag tjatar på honom trots att jag är helt tyst. Och som detta inte vore nog så blir Isadora vettskrämd och skriker hon också – puh!!

    Det har verkligen varit superjobbigt men ändå kämpade jag tappert för att vi skulle komma på utflykten som jag hade lovat honom. Skriket började kl 13, kl 15 kom Jair hem från jobbet och lyckades prata med Lucas som lugnade sig och lovade att vara snäll. Jag chansade på att Lucas inte skulle få några fler utbrott idag och tog med mig båda barnen till Universeum. Det gick ganska bra, men det var ändå några mindre konflikter och precis utanför så var jag nära på att vända och gå hem igen.

    Jag upplever att dom här utbrotten kommer för att jag inte kan ägna mig åt bara honom. Jag har ju Isadora och så har jag egna behov också, men han vill att jag ska ha full uppmärksamhet bara till honom och det går ju inte. Jag hoppas att jag och Lucas kan hitta på lite aktiviteter på tu man hand snart, jag tror det behövs…  Jag längtar såååå mycket till Lucas blir äldre. Jag tycker tre-årstrotsen har varit väldigt jobbig periodvis. Just nu är det en sån period, hoppas att det blir bättre snart. Vad hände med min lugna lilla kille liksom?

    trearstrots-barn

    Tecknat av ett Päron till Morsa

  • 3-årstrots och misslyckade utflykter

    Idag har vi haft ett h*lvete här hemma. Eller inte jag, Jair har haft det. Han gjorde två tappra försök att gå på utflykt med vår trotsiga 3-åring och båda försöken slutade i gapskrik och storgråt. Jair var alldeles uppgiven när han kom hem, stackarn! Men jag vet PRECIS hur det känns så jag tog över och gjorde ett nytt försök att gå till lekplatsen när Lucas hade lugnat sig. Vi lämnade Isadora hemma så att jag kunde ägna mig åt bara Lucas en stund och det blev som tur var väldigt lyckat ❤ Det känns så mycket bättre när en jobbig dag avslutas med kittlande skratt istället för tårar. På lekplatsen gungade vi jättemycket och jääääättehögt, Lucas åkte rutschbana själv och jag åkte rutschbana med honom. Jag passade även på att ta lite bilder på Joolz Geo som jag har lovat en recension på. Om jag hinner klart idag så kommer recensionen upp imorgon 🙂

         

    På Instagram idag så la jag upp ett inlägg om 3-årstrotsen och fick en fantastisk kommentar från en följare som hade läst detta här nedanför nånstans. Eftersom både jag och många andra kände sig hjälpta av den här kommentaren så tänkte jag att jag delar med mig av den här på bloggen:

    Trotsåldern eller vem bestämmer?
    I treårsåldern kommer det som vissa kallar för trotsåldern. Då har barnet upptäckt att han eller hon har en egen vilja och styr och ställer gärna för att testa olika saker för att se vem som bestämmer, och vad det är som gäller här i världen.

    Många föräldrar blir chockade över kraften i sitt barns trots, men också över kraften i sina egna känslor. Det finns ingen som kan locka fram så mycket ilska hos en själv som ens egna barn. Man står där och säger ”nej, nu går jag ifrån dig och kommer aldrig tillbaka!” så som man lovat sig själv att aldrig, aldrig, aldrig någonsin i denna värld säga till sin underbara son eller dotter. Sen får man skuldkänslor högt upp över halsen och nästan drunknar av samvetskval.

    Barn med mycket starka känslor
    Ett barn som känner väldigt mycket känslor låter dig som förälder veta att ”du lever” och du kan då och då bli ”satt på pottkanten”. Själv gick jag till BUP med min första son när han var i treårsåldern för jag tänkte att det ”kan inte vara normalt” att trotsa så mycket och bli så arg som han blev. Jodå, han var så normal så, men det var mina funderingar också. När barn nummer fyra fick sina utbrott konstaterade jag mest att ”jaha, han är i den fasen nu” och inte mer. Så jag vande mig och lärde mig att det går över eftersom det bara är en period i barnets liv. En nödvändig utvecklingsperiod. Ju mer konsekvent och tydlig man kan vara genom hela trotsperioden, desto lättare blir det senare i livet, och desto fortare går det över. Varje trotsanfall ser man som en fråga: ”Vem bestämmer?”, och svaret är: ”jag”. Det är viktigt att tänka att barnet inte är elakt eller genomtänkt manipulativ eller liknande, utan det som händer är att barnet är i en kraftfull utvecklingsfas och det ställer frågor med sitt beteende. Du ska stå för tydliga och lugna ”svar”. Klart är att vi föräldrar är människor vi också. Det innebär att vi vissa dagar inte klarar av att stå lugnt och svara, utan även vi kan bli tre år och skrika och bråka tillbaka. Barn överlever det också.

    Det är inte lätt när det är svårt, men det blir bättre ❤