• Överleva treårstrots

    Igår (och varje dag i nästan en hel vecka) har det känts som att jag skulle få psykbryt när som helst! Treårstrots är verkligen ingen barnlek alltså! Igår fick jag nog och bestämde mig för att jag inte skulle försöka jämka med Lucas när han ställde omöjliga krav på mig som t.ex. när han ville att jag skulle kräkas upp ”hans” korv som jag hade ätit! Så istället för att trösta, be om ursäkt och försöka få honom på gott humör igen så lät jag honom skrika medan jag googlade på ”överleva treårstrots”. Igår var jag helt slut på metoder. Jag trodde att jag kände mitt barn, jag trodde jag visste hur jag skulle hantera hans humör för att undvika såna här utbrott, men igår så kände jag att han är helt omöjlig! Jag har alltid upplevt att det går att prata med Lucas så jag brukar kunna lösa alla situationer genom att sätta mig på huk och prata med honom, men den senaste veckan har det inte gått alls, så därför googlade jag.

    Trotsåldern är som värst vid tre år

    En sak som gav mig tröst när jag googlade igår var att trotsåldern inte återkommer varje år som jag har hört från vissa föräldrar. Det finns alltså inte 4-årstrots, 5-årstrots etc. Trotsåldern börjar vid cirka 1 år och har sin topp vid 3 år för dom flesta barn, därefter avtar trotsandet och mindre dagar präglas av gränstestning och raserianfall. I takt med att språket utvecklar sig så får barnet lättare att sätta ord på sin frustration istället för att få utbrott. Man kan hjälpa barnet genom att prata med det när det inte är argt och säga att det kan prova att berätta med ord vad det vill istället för att skrika och gråta. Om barnet väljer att försöka berätta varför det är argt så är det viktigt att barnet får beröm när det gör rätt.

    För att överleva trotsåldern kan det kännas skönt att veta…

    … att trotsåldern är väldigt viktig för barnets utveckling. Barnet måste testa gränserna för att finna sin plats i familjen och i sociala situationer. I trotsåldern så lär barnet sig vad som är rätt och fel i samvaron med andra människor, men det lär sig också att sätta gränser för vad det accepterar av andra. En viss påstridighet är bra för att kunna hävda egna intressen här i världen, men barnet behöver lära sig hur det ska visa sin ståndpunkt på ett hänsynsfullt sätt.

    Raserianfall
    Raserianfall är helt normalt och mycket vanligt när barnet är i trotsåldern. Det kan komma plötsligt eller så byggs det upp under hela dagen och tillslut utlöses en explosion. Frustrationen för barnet har blivit för stor och stressnivån blir så hög att barnet mister kontrollen över sig själv. Detta avtar oftast allteftersom barnet lär sig att kommunicera på andra sätt.
    Vad gör man när ens barn har ett raserianfall?
    Nu kommer vi till det som är intressant. Vad gör man egentligen? Jag trodde jag visste, men jag har tydligen varit alldeles för på och tjatig i mitt sätt att hantera situationen för att försöka lugna honom. Det första man ska göra är att se till att barnet är tryggt så att det inte kan skada sig på något. En del barn kastar sig på golvet, dunkar huvudet, springer in i väggar eller krossar föremål. Håll i barnet om det har en lugnande inverkan eller håll dig på avstånd om det verkar vara bättre, men håll koll på barnet så att du kan gripa in om situationen blir farlig.
    Låt utbrottet ha sin gång, det är i regel inte möjligt att nå barnet med uppmaningar om att vara lugn, påpeka att det är fel och så vidare. Det får vänta. När barnet har lugnat sig, kan du sätta det på knät och trösta det, och om barnet orkar kan ni eventuellt prata om det som hänt.
    Hur gör man för att reducera frustration och raseri?
    Det står väldigt bra om detta på den HÄR sidan och exempel på hur man kan göra istället, så jag citerar det som står:
    ”Kom ihåg att för barnet är maktskillnaden mellan er en källa till frustration. Det är viktigt att du använder den makt du har med kärlek, respekt, inlevelse och klokskap. Var vänlig men bestämd, och förklara för barnet varför det inte kan göra det det vill. Om du ofta är eftergivande kommer barnet lära sig att det kan trotsa sig till det mesta.
     
    Straff verkar som regel mot sitt syfte, däremot är det viktigt med mycket ros när barnet uppför sig bra. Ofta kan det vara idé att ha överseende med aggressiva handlingar och raseri så länge det inte sker något som skadar andra.
     
    Tänk igenom i vilka situationer det är vanligast att det uppstår konflikter. Då har du bättre möjlighet att förebygga dem. Försök organisera tillvaron så att det inte uppstår alltför många frustrerande situationer för barnet. Detta betyder inte att du ska låta barnet bestämma allt själv, men när du måste genomföra något som barnet inte gillar så gör det så hänsynsfullt som möjligt. Var uppmärksam på att barnet inte känner sig så trängd att det enda reaktionssättet är raseri. Alla vill bli lyssnade på, så försök att också ge efter lite i konflikten, utan att göra avkall på det du sagt. Om du till exempel har sagt att barnet måste ha vantar på sig, kan det själv få välja vilka vantar. Om du insisterar på att det ska ätas grönsaker, så ge barnet möjlighet att välja mellan morot eller broccoli. 
     
    Konflikter kan till en viss grad förebyggas genom att förbereda barnet på det som ska ske under dagen och göra avtal på förhand. Man ska vara tydlig med vad man förväntar, men med ett positivt fokus. Det är inte så bra att säga: ”I dag vill jag inte att du skriker och bråkar när vi stänger teven.” Prova hellre: ”I dag ska vi bara se en film, som du kan välja, sen ska vi stänga teven och äta kvällsmat. Om situationen går som avtalat är det på sin plats med mycket beröm, och kanske lite extra mys till kvällen. Om det inte går som avtalat måste du prova att behålla lugnet och visa barnet att du tror på att det ska gå bättre nästa gång: ”Du blev visst sen idag, men nästa gång tror jag att du fixar det.”
     
    Försök att inte tänka så mycket på vad de runt omkring dig tycker när barnet får ett utbrott på bussen eller i butiken, och låt inte barnet märka att du blir stressad av det dåliga uppförandet. Om barnet förstår det och kan påverka dig med sitt raseri kan det givetvis utnyttjas fler gånger för att få sin vilja igenom. Det bästa är att du visar dig relativt opåverkad av barnets uppförande -men detta ställer såklart stora krav på tålamod.”
    Jag är ganska så tålmodig när vi är hemma, men jag tycker det är jobbigt när Lucas sätter igång ute bland andra människor. Det förväntas liksom att man som förälder ska göra något för att barnet ska bli tyst. Jag tycker dessa exempel på hur man ska göra är bra, men jag gör ungefär så redan. Utbrotten som kommer nu handlar om att jag ska sätta gränser och stå för dom.  Jag ska inte behöva kräkas upp korv eller gå bakom honom hela tiden för att han inte ska få ett utbrott bara för att jag hinner först till badrummet.
    Tack för att ni läsare kommenterade på mina tidigare inlägg! Det hade känts så jobbigt om jag var ensam med denna trots 🙁 Puh! Hoppas det är över snart! Idag har Lucas i alla fall varit en liten ängel. Inte ett enda utbrott, bara ett halvt imorse när jag vägde mig före honom på vågen, men jag lyckades parera det genom att vara tydlig med att det inte var ok. Resten av dagen var han till och med artig och tackade för maten och för att jag hjälpte honom på toa!
  • Treårstrots och playdate på museum

    Idag har varit en heldag med trots, utbrott och skriiiiiik! Fy sjutton! Ibland har jag lust att säga upp mig från mitt liv! Jag vet liksom inte hur jag ska få slut på det, men det verkar som jag måste vara tydligare med mina gränssättningar för han söker efter gränser. Jag har hela tiden tyckt att det är bra att jag har varit så pedagogisk och tålmodig, men nu är det ganska tydligt att jag är för mesig för Lucas bråkar om saker som inte ens har med honom att göra, tex vilken hårtofs jag ska använda eller om jag går förbi honom i hallen (han vill tydligen vara först hela tiden). Och enligt honom får jag inte ens köra barnvagnen längre, inte ens hålla en hand på den!! En liten mini-chef som ska bestämma allt allt allt har vi fått här hemma! Men jag tar mer om allt detta i ett annat inlägg. 

    Idag bråkade jag och Lucas konstant mellan 12-14. Allt jag gjorde var fel och jag trodde det var kört. Jag  var säker på att vi skulle bli kvar hemma hela dagen, men efter allt bråk kom plötsligt solskenet! Det var som när himmeln sprack upp efter ett rejält åskoväder. Jag var mer eller mindre dränerad på energi men vi åkte ändå iväg till Världskulturmuseet och träffade Siranee med familj, det blev en riktig hit! Det är ett jättekul ”lekland” därinne och allt är helt gratis! Jag kan starkt rekommendera det, vi kommer gå dit snart igen 🙂

      
    Det kryllade av folk så det var lite svårt att ta kort idag och Lucas ville ändå inte vara mer på bild så jag fick bara några bilder på honom i farten 😛

       
     
    Isadora är så snäll! Hon måste undrat vad som försiggick idag när Lucas var så arg, men hon var lugn som en filbunke trots att hon är lite svårare just nu eftersom hon är i sitt tredje utvecklingssprång.

       
     

  • Lite kaos!

    Jag måste säga att jag är otroligt nöjd med beslutet att Lucas ska gå på dagis dom två första veckorna som jag är föräldraledig. Igår när jag hämtade Lucas så blev det en otroligt misslyckad ”playdate”. Lucas hade ju sovit dåligt natten innan, men eftersom han sov en timme på dagis så trodde jag att det skulle gå bra ändå. Han var på glatt humör när vi gick till dammen som vi var på dagen innan, men så fort vi var framme så började Isadora gråta och Lucas bestämde sig för att vägra leka själv. Så där satt jag med en skrikande unge i vattendammen och en som skrek vid bröstet. Puh! Tillslut fick vi packa ihop och gå hem istället. Lucas ville också gå hem men sen blev han arg för nåt och kastade sig av från ståbrädan i farten. Det hela slutade med att jag fick bära Lucas under armen medans han försökte komma loss och köra barnvagnen med andra handen. Både Isadora och Lucas skrek hela vägen hem! Snacka om kaos! Det är kanske är så här min tvåbarnschock kommer se ut? Jag hoppas innerligt på att Lucas är på bättre humör när han och jag är hemma själva om 2 veckor.

    Något som jag tänkte på igår var att Lucas inte har lärt sig att vänta. Vi har många gånger sagt att han får vänta, men när han blir arg och inte vill vänta så brukar vi avbryta det vi håller på med för att hjälpa honom först. Det har gått ganska bra när vi bara har haft ett barn, men nu kommer det inte vara så längre. Jag kom på detta igår när jag satt vid vattendammen och Lucas skrek och vägrade vänta (han ville leka med mig) och jag var tvungen att amma. Lucas är lite mer tålmodig när han har sovit bra och ätit bra. Igår hade han varken sovit eller ätit så det kanske var därför, men jag tror att det kan bli så att Lucas kommer få lära sig att vänta den hårda vägen.

    Hemma fungerar det bättre att vänta medan jag ammar. Vi läser jättemycket böcker just nu. Vi började läsa mycket böcker i slutet av graviditeten när jag inte orkade leka så mycket på grund av diverse krämpor och det blev en väldigt mysig vana. Så nu läser vi flera böcker om dagen, både till frukost, kvällsmat, amningar och såklart en gonattsaga! Så när jag ammar hemma behöver Lucas inte sitta och vänta, utan då myser vi tillsammans 🙂

    Lucas är fortfarande lika snäll mot sin lillasyster och lika gosig som han var första dagen när vi kom hem med henne. Idag tog jag bilden här nedanför. Visst är han söt med henne och stoltheten hade verkligen igenom.


    Ser ni att kläderna är syskonmatchade? Det är @ladyjenbarnklader som har gjort både Lucas tröja och Isadoras söta set ❤️ Missa inte att jag just nu har en tävling med @ladyjenbarnklader på min instagram 🙂

  • Njuter i paradiset med trotsig 2-åring :P

    Vi har det riktigt riktigt skönt här på Komune Resort & Beach Club. Jag älskar resorten och maten är den godaste vi har ätit hittills. Det är bara vågorna som inte är riktigt med oss, än… Och Lucas också. Visst är han glad och vi kan leka länge i poolen. Han älskar poolen, han älskar att bada. Men tålamodet är sååå kort. Det är flera barnfamiljer här på resorten som säger att deras 2-åringar också var trotsiga så dom är väldigt förstående. Jag får också höra att 2-årsåldern är svårast och att det blir underbart när han blir 3 år. Jag längtar!!!

    Lucas äter knappt alls längre. Igår fick vi i honom 1 dl snabbnudlar och en liten skopa vaniljglass. Men nu är det så kort tid kvar här så det lilla han pillar i sig får räcka och däremellan får han välling. Igår drack han en ytterligare flaska med välling för att kompensera för att han inte hade ätit. Idag har han inte ätit nånting överhuvudtaget än och kl är snart 14. Men han har i alla fall druckit två flaskor välling 🙂

      

  • Är det trotsåldern?

    När jag kom och hämtade Lucas idag så var allt bra med honom. Han var superglad och sprang runt och lekte och ville inte alls gå hem! Men lite innan det så hade skrikit i 2 timmar berättade dom på förskolan. Dom hade aldrig varit med om att han hade varit så arg förut så länge.

    Hemma har han varit jätteglad ända tills Jair skulle natta honom, så nu är han ledsen igen men inte arg, bara ledsen.

    Jag undrar verkligen va det va som var fel. Förskolan berättade att dom hade provat lite olika saker som t.ex. musik för att han skulle bli glad. Han fick till och med vara i sitta favvo-lekhus alldeles själv för att få lite lugn och ro, men inget hade hjälpt mer än ett par minuter. Kan trotsåldern vara så här?

     

      

  • Mamma-barn-träff och trotsig Lucas

    Nu är vi snart hemma efter en jättemysig återträff med mammorna som jag tränade gravidvattengympa med. Det var över 1 år sen som jag var med på någon träff med barnen! Det var verkligen kul att se alla barn igen. Även om det var stor skillnad så kände man igen bebisen i barnen eller hur man nu ska säga. Sist vi sågs med barn så var dom ju bebisar och kunde inte gå. Nu är alla 2 år och knallar runt och busar men man kan ändå se dragen från när dom var bebisar. Lucas är väldigt trotsig just nu och hans humör är inte att leka med. Han äter superdåligt och pendlar jättesnabbt mellan go & glad till hysterisk. Det är jobbigt och påfrestande och det krävs supermycket tålamod. Idag var det på gränsen hela tiden. Han testade mig genom att kasta saker och slänga sig på golvet, men jag lyckades hålla honom på en nivå där det inte blev hysteriskt förrän vi skulle gå hem. Då skulle han sitta under bordet och vägrade komma ut så jag fick krypa under och ta på honom skorna och det brast det ut i gråt. Han hade sovit middag under dagen så han var jättetrött. Han somnade i vagnen påväg hem. Jag hade såklart helst velat att han var vaken, men eftersom det var en timmes bussresa hem till oss så var jag rätt tacksam att han somnade.