Förra veckan började vi Olivers allergiutredning på Barn- och Ungdomsmedicin i Kungsbacka. Dom hade hunnit få in två remisser på Oliver under väntetiden. Den första rörde hans förstoppningsproblematik som visat sig genom att han kräks (påminner om överskottskräkningar) i samband med måltid. Den andra skickade sjukhuset efter att han fick åka ambulans pga en allergisk reaktion från ägg.

Vi fick jättebra hjälp på sjukhuset och läkaren lyssnade på min långa lista med olika maträtter som han reagerat på. Hon ställde en massor av frågor och rådgjorde med allergolog. De kom fram till att dom skulle börja med att testa Oliver för mjölk, ägg och soja eftersom det är ett enkelt blodprov som snabbt ger svar. Två dagar senare ringde dom upp från sjukhuset och berättade att Oliver är jätteallergisk mot ägg, ganska allergisk mot mjölk och lite allergisk mot soja. Det kändes lite jobbigt men mest skönt att få veta. På något sätt så kan ju detta vara svaret på all vår oro med hans mage, kräkningar och alla hudutslag.

Frågan är om det inte var detta som han hade allra från början? När vi åkte in med honom igen och igen och igen och han först blev diagnostiserad med kolik? Fast sen blev han ju bra. Han slutade att ha ont i magen när han bara var 2-3 veckor, så då var det ju inte kolik. Men kan det varit allergi ändå? Han var inte särskilt skrikig förutom i början, då var det jobbigt.

Han hade precis som alla andra barn överskottskräkningar när han ammade och sen upphörde dessa när han började äta och han gick upp bra i vikt tills cirka 8 månaders ålder, då började han kräkas trots att han åt vanlig mat. BVC trodde att han var förstoppad och han blev bättre när jag gav honom mycket fruktpureer, men det gick i skov och tillslut funkade inte det längre och vi fick Omnilax. Det blev också bättre och han började gå upp u vikt igen. Det fungerade också ett tag men sen började han kräkas av nya grejer och tillslut visste jag varken ut eller in. Det enda jag och vi visste var att något var galet.

Nu vet vi lite mer och har något att testa. Dock är det en del att sätta in sig i. Jag har tex lärt mig att till och med riven parmesanost kan innehålla ägg! Men att Lätta smör går bra när man är mjölkallergisk. Jag har lärt mig att man måste läsa på allt för det finns mjölk och ägg i förvånansvärt många saker. Tur att vi också fått en remiss till dietist för jag tror vi behöver en lite hjälp och tips.

Oliver har nu ätit mjölkfritt i fem dagar och det går ganska bra, förutom att han inte gillar varken havregrynsgröt kokade på havremjölk eller den mjölkfria gröten från Semper, vilket gör att vi inte har nåt att blanda hans medicin i. MEN, han har inte kräkts på flera dagar och han BAJSAR utan medicinen! Alltså lyckan!!! Jag tycker också att hans utslag verkar gå neråt och han kliar sig inte hysteriskt på kroppen eller i ansiktet.

Jag hoppas att han växer ifrån allergierna tills han blir stor, men just nu är jag faktiskt ganska tacksam att veta att det är detta han har.

Det blåser som tusan här just nu! Igårnatt hade vår stora tunga grill vält från altanen och låg ute på gräsmattan! Jag försökte lyfta upp den, men den är så stor och tung att jag inte ens lyckades rubba den.

Men det var inget emot vad som hände nu inatt. Plötsligt hördes ett brak. Victor som trodde det var positionsstolarna som välte, gick ut för att lägga dom ner, när Isadora kommer springandes från andra våning och skriker: Lekstugan flög iväg! Och det hade den sannerligen gjort!

När vi kollade ut var det nästan helt tomt på lekstugans plats. Det enda som stod kvar var en dockvagn och några leksaker. Allt det andra, hyllplan och leksakskök som var fastskruvat i lekstugan hade flugit iväg och stod uppochned en bit bort.

Först tänkte jag att den säkert går att välta tillbaka, men när vi kom ut så såg vi att den var i spillror. Ingenting var helt, brädor, väggar, allt var trasigt. Usch jag blev så ledsen! Som jag älskade den här lilla lekstugan. Jag tyckte den var så perfekt just där och det var så kul att se barnen leka…

Farfar Ronny får hjälpa oss att bygga en ny nästa sommar, men det känns just nu som en evighet. Så himla tråkigt :’-(

Jag målade den grå i helgen för att den skulle matcha huset.

En sak som jag verkligen uppskattar med mitt och Victors förhållande är att vi klämmer små mysstunder och överraskningar i vardagen. Det är allt ifrån en hotellnatt med spa till en räk-och-vinkväll på soffan. Då och då (när jag väl hinner upp innan Victor) så har vi också överraskat varandra med frukost på sängen. Jag älskar våra myskvällar och hur vi tar hand om varandra. Jag har aldrig varit i ett förhållande där man varit så mån om varandra förut och där det har hållit i sig.

En typisk grej som vi ofta gör i vardagen är att Victor överraskar mig med räkor eller ost-och-chark och jag brukar ta tag i något här hemma som jag vet att Victor har på sin att göra lista och som han tycker är lite extra jobbigt. Jag vet själv hur det är när en liten grej (som att tex kantklippa gräsmattan) blir till en skitjobbig grej när man inte tar tag i det. Inte för att jag brukar kantklippa gräsmattan, men jag älskar att se Victors min när han kommer hem när en sån sak är gjord. Det är nämligen en typisk sån sak han tycker är jobbig för att han inte fått det gjort, men verkligen vill göra det. I sommar har jag flera gånger målat utan att vi planerat det och han har blivit lika glad varje gång. Jag älskar det! Det är nog ungefär samma känsla som han känner när han kommer hem med räkor på en dag som jag inte förväntat mig det <3

Redan för fem år sedan skrev jag ett inlägg om det här med att man fick sitta på rummet och vänta medans kompisen åt middag när man var liten. Minns ni det? Eller var det så hos er? Jag såg att det blossade upp någon debatt om det också för nåt år sen och numera kallas fenomenet för ”Swedengate”. Jag läste bland annat den här debattartikeln där debattören skrivit att hon fortfarande är obekväm att äta spontant hos andra pga det hon upplevde när hon var barn. Det slog mig att jag också blir obekväm i såna lägen. Jag tar bara väldigt väldigt lite mat för jag vill inte ”äta upp deras mat”, dom har ju inte räknat med mig. Och jag försöker alltid gå hem en liten stund innan min kompis lagat klart middagen om jag fortfarande är där när hon börjar med middagen. Men jag trodde inte att det hade med när jag var liten att göra? Jag har alltid tänkt att det är ”sunt förnuft” att inte krascha nåns middag om det inte är planerat från början. Vad tycker ni?

Throwback till när vi hade åtta kids och åt tacos!

En annan sak som jag funderade på var hur det skulle bli när vi flyttade hit. Här bor ju barn i varenda hus så jag räknade nästan med att barnen skulle äta hos varandra och just så blev det! Kanske lite förvånande med tanke på matpriserna just nu, jag menar, man hade kunnat tänka sig att folk höll igen och inte bjöd andras barn på mat när det är så dyrt. Jag hade verkligen förstått det, men jag tror att dagens föräldrar, som själva suttit och väntat på kompisens rum, inte vill att dagens barn upplever samma. Det är i alla fall så jag känner. Vi bjuder gärna både kompisar och grannar, så länge det inte är så att maten verkligen inte skulle räcka (om man tex lagat alldeles för lite mat). Men aldrig aldrig att jag skulle låta nåt barn vänta på rummet eller i vår trädgård, då bjuder jag hellre lite av min mat.

Den sista tiden har mitt arbete som influencer / content creator gått över till att fota och filma åt företag istället för till mina egna kanaler. Det kallas UGC Content creator och står för User Generated Content. Jag tycker det är sjukt kul! Jag gör alltså små reklamfilmer och fotar produkter utan att själv göra reklam på mina kanaler, alltså rena ”skådespelarjobb”. Självklart gör jag bara sånt jag kan stå för ändå, det är ju ändå mitt nylle som är med i reklamen, haha! Men jag måste säga att detta har varit den roligaste utveckligen på länge i min bransch!

Ni som följt mig länge vet att mitt drömyrke när jag var liten var i första hand författare och i andra hand skådespelare. Nu blev jag ju typ båda två haha! Jag skriver ju här på bloggen och alla mina blogginlägg tillsammans skulle ju bli en VÄLDIGT lång bok. Haha! Dessutom filmar jag små uppdrag där jag spelar in alla möjliga videos, allt från att jag använder produkt till en liten sketch! Det är sååå roligt! Barnen är också med ibland. Sist när vi spelade in ett uppdrag från Yepstr så hade Isadora bara två repliker och blev då besviken för att det inte var mer! Haha! Hon älskar sånt här! Ni skulle se videos som hon gör när hon snor min telefon ibland, hon går i sin mammas fotspår, helt klart!

Får era barn ha snapchat, TikTok, instagram osv? I så fall från vilken ålder tyckte ni att det var ok? Får oss är det en självklarhet att vänta med sociala medier, men vi märker att fler och fler av kompisarna får ha detta. Vi hör också titt som tätt om problem pga av dessa medier. Ja, pga telefoner överhuvudtaget faktiskt. Redan i andra klass var det många kompisar som hade telefoner och under en helg hade ett barn blivit mobbad i en sms-konversation med flera barn. Lucas hade ingen telefon då så han var inte iblandad, men jag tyckte det var ganska skrämmande. Jag har också hört flera incidenter på Snapchat, från andra föräldrar, men läskigast är ändå TikTok som ju verkar så oskyldigt!

Om ni inte redan sett SVTs dokumentär ”Priset vi betalar” som handlar om influencers och skönhetsoperationer så MÅSTE ni se denna! Alla som har barn bör se denna! I dokumentären visar dom hur snabbt TikTok adapterar dina intressen bara genom att du stannar upp lite längre på en video, men inte bara det, utan hur snabbt det går överstyr och istället för att se mer av det du är intresserad av så har du plötsligt blivit hjärntvättad!

Det börjar med att reporten skapar ett nytt TikTok-konto och tittar på videos med hår och smink som TikTok föreslår. Ju längre reporten stannar på en video, ju mer av liknande content dyker upp. Snart dyker en video med fillers upp och reporten stannar upp en liten stund på denna och då kommer mer och mer av detta in i flödet. Det fortsätter med botox och sedan skönhetsoperationer, grövre och grövre. När en ung person ser så mycket av detta (var och varannan video är ju en skönhetsoperation) så är det lätt att tro att ”alla opererar sig” och att man själv borde rätt till sina skavanker också. Det här är anledningen till varför mina barn absolut inte kommer få TikTok på väldigt länge! Dom får nöja sig med det jag sparar och visar, det räcker.

När tycker ni är lagom för sociala medier och vilka tycker ni är ok för barn?

Jag måste bara berätta! Jag gjorde en reel om hur bekvämt det är för mig att göra saker tillsammans med Victor. När vi åker nånstans tillsammans så behöver jag inte ha med mig nånting i princip. Jag behöver inga nycklar, ingen plånbok och jag behöver inte tänka på vart vi ska, var vi ska parkera eller vilken tid vi ska vara där. Det är sååååå annorlunda från hur jag hade det förut. Jag har alltid varit den som projektlett hela familjen och även när jag gjort saker med kompisar. När jag var singel så trodde jag nånstans att det var mitt egna fel. Att det var jag som hade sånt kontrollbehov att om jag ens skulle närma mig någon annan som var duktig på att ”projektleda” saker så skulle jag stöta bort den personen.

Ack, så fel jag hade! Victor sa tidigt till mig att han ville överraska mig med ”getaway” och göra livet enkelt för mig på olika sätt. Varje gång jag hade ett bekymmer så ville han ta över det och lösa det åt mig. Han har alltid varit så fin och omtänksam och är fortfarande precis så här 🙂 Min kompis Veronica är också så, jag behöver inte bekymra mig om nånting när hon är med, hon hjälper mig ofta med content och samarbeten också. Det är sååååå skönt att ha så fina personer i sitt liv som stöttar en på olika sätt och gör livet enklare 🙂

Hur som helst, när jag delade den här reelen med Victor så gick den viralt på instagram! I skrivande stund är den snart uppe i 200.000 visningar! Sjukt! Och de sista dagarna är det en hel del män som kommenterat. Förmodligen för dom känner sig stötta över att inte vara lika bra som Victor. Haha! Det är ju många tjejer som också skriver hur bra deras killar är så det är nog en och annan snubbe som tagit åt sig. Jag har fått höra lite av varje, men det är mest kommentarer som ”lyxhora”, ”golddigger” och ”feminismen flög ut genom dörren” och att vi skulle vara ”tillbaka på 1800-talet”. Inte en enda kvinna har sagt ett ont ord utan enbart män.

Det jag tycker är intressant är att män vill få det här till att vara icke-feministiskt. Sen när blev det feminism att kvinnor ska göra allt?! Det är ju inte det som feminism handlar om? Och det där med 1800-talet? Det har ALLTID varit kvinnor som skött markservice och projektlett och tagit hand om hela familjen. Jag tycker det är dags att fler mansgrisar steppar upp och tar hand om och skämmer bort sina kvinnor!

Vad tycker ni?

Iförrigår var dagen D… dagen då William lämnade sina nappar. Så så så himla sorgligt! Usch, jag tycker verkligen att det är jättejobbigt. Den där nappen som ger så mycket trygghet och som fortfarande gör dom till små. Nu är han plötsligt stora killen fast han kanske inte riktigt vill vara det. Han tyckte ju om sina nappar väldigt mycket.

Meningen var att vi skulle lämna napparna på Liseberg. Jag har försökt förbereda honom lite smått, men om man tjatar för mycket på William så går det inte, då blir det tvärtemot som man vill. Han är en väldigt bestämd liten kille och behöver få ta egna beslut. Detta är ett sådant beslut.

På söndagsmorgonen innan Liseberg visade jag honom bilder och videos på andra barn som lämnar sina nappar till kaninerna på Liseberg för att han skulle förstå vad det innebar, men han var ändå inte helt övertygad förrän efter Lisebergsbesöket, när Victor höll på att packa in barn och vagn i bilen. Dagen efter var vi lite kreativa och stoppade alla napparna i ett kuvert och så fick han lägga dom i brevlådan för att skicka till kaninerna och sedan åkte vi till leksaksaffären där han fick välja en leksak. Det blev en ”spårvagn” (läs: ett tåg) 🙂 Han var sååååå nöjd! Ja, enda tills kvällen kom. Då hade han svårt att komma till ro. Han frågade efter napparna en gång, men gnällde inte för han förstod ju.

Eftersom han hade svårt att komma till ro, fick han sova hos oss inatt. Han sov ganska så bra, men vaknade några gånger under natten och vid ett tillfälle ställde han sig upp i sängen och letade ovanpå sänggaveln efter sin napp. Vi brukar lägga den där när han tappar den under natten, men nu fanns ju ingen där. Usch, jag tycker det är så sorgligt, stackarn!

Men det gick ju förhållandevis bra i alla fall, William har inte gråtit efter napparna utan hade mest svårt att somna. Isadora lämnade sina nappar till påskharen i ungefär samma ålder, det var dagen innan hon skulle fylla 3 år och det var mycket jobbigare. Dock hade jag helt förträngt hur jobbigt det var, det mindes jag först nu när jag läste tillbaka i bloggen (Isadora har slutat med napp). Skönt att det inte blev så. Jobbigt att vara bad guy när man redan har dåligt samvete.

Oliver har fortfarande sina nappar, men jag tror inte William kommer ta dom. Oliver vägrar nämligen byta upp sig så han har fortfarande 0-6 månaders-napparna…! Han vägrar verkligen byta nappar! Vi har försökt så många gånger och nu har vi bara två stackars nappar kvar av den…