Okategoriserade

Vänta på rummet medan kompisen äter

När jag pratade med min syrra häromdagen så kom vi in på den där situationen man hade när man var liten när man fick sitta kvar på kompisens rum medan han/hon åt middag med sin familj. Jag hade nästan glömt bort den biten av min barndom och blev helt nostalgisk, samtidigt som jag började fundera på om det verkligen går till så överallt? Om det inte går till så i alla familjer så är jag nyfiken på om det kan ha med klasskillnader att göra och om man verkligen gör så i alla kulturer, eller är detta typsikt svenskt? Är det så här fortfarande eller var det mer så när jag växte upp? Kommer jag vilja göra så också eller kommer vi bjuda kompisen på middag? Vad är era erfarenheter och hur gör ni?

Jag växte upp i en medelsvensson familj och jag minns att jag hade kompisar som fick sitta på rummet och vänta medan jag åt, men en del kompisar fick vara med och äta ibland. Jag minns även flera tillfällen då jag fick sitta på rummet och vänta medan min kompis åt middag. Jag kan förstå situationen om man har flera barn och alla har varsin kompis för då kan det snabbt bli många som ska äta om man ska bjuda alla, men om det bara är ett barn extra, då räcker ju oftast maten tänker jag…? Jag tror inte att vi kommer göra så i vår familj, jag tror vi kommer låta kompisen/kompisarna vara med och äta, men det kanske också beror på hur ofta barnen har kompisar hemma? Jag vill kanske inte att vårt hem förvandlades till ett fritidshem eller så kanske jag vill det? Det kanske är skönt att veta vad ungarna håller hus och vilka dom umgås med? Det kanske är ett jättebra sätt att hålla sig nära barnen när dom växer upp?

När jag var tonåring så var vårt hus ett fritidshus, då var alla välkomna hem till oss och ibland hade jag hela mitt rum fullt av madrasser för att mina kompisar skulle få plats att sova över. Min mamma och pappa var världens coolaste! Mamma hjälpte till att sminka oss, körde oss till discot och hämtade oss efteråt. Alla mina kompisar älskade mina föräldrar och jag älskade att hade så coola föräldrar 🙂

Det här blev ett inlägg med en massor av frågor och frågetecken, men detta är verkligen något jag är nyfiken på. Hur gjorde er familj när ni var små och hur gör/kommer ni göra med era barns kompisar?

Fotograf: www.wanderings.se

24 Comments

  • Karin

    Jag lät alltid sönernas kompisar äta med oss, fixade så att de hade det gott hos oss. Nu när de är vuxna är de kompisarna alltid väldigt gulliga mot mig och det känns skönt att vi har fått den kontakten. Mitt tips är att vara den öppna familjen som är generösa mot barnens kompisar för jag tror att det lönar sig i längden. Vi blir förebilder, de blir glada över att se oss och samhället blir lite bättre!

  • A

    Jag kan absolut inte förstå hur man inte kan erbjuda ett barn mat när man äter själv.
    Vi bjuder alltid på mat om vi själva ska äta. Skulle aldrig låta ett baen sitta o vänta och kanske tom är hungrig. De får mat, frukt, och allt vi själva äter.

  • Sofi

    Jag fick med vänta på rummet och samma hemma hos mig med kompisar. Nu är mina barn större dom äldsta 9 och 10 och självklart ska kompisarna äta. Då delar jag bara köttet diskret om vi ska ha kotlett ex osv. Jag är uppvuxen i ett område med föräldrar som drack och knarkade. Detta sitter i och jag vill veta med säkerhet att barnet som är hos mig är mätt när de går hem. Oftast för mig åt jag bara i skolan sen inget mer. Så jag var svinhungig när jag satt på kompisens rum

  • Caroline

    Jag fick alltid vänta på inner hos kompisar men alla blev erbjudna mat hos oss. Ibland tackade de nej för att de skulle äta hemma sen men de fick alltid frågan. För mig kmr det vara självklart att erbjuda min dotters vänner mat, som du skriver under förutsättning att det inte är en hel drös ungar samtidigt och att man har ekonomiska förutsättningar att göra det. Jag minns att jag reflekterade över hur märkligt det kändes att sitta på nåns säng och vänta medan den kompisen åt, och kompisen i sin tur brukade ju kasta i sig maten för att komma upp till sin kompis vilket ju inte är så bra för magen heller.

  • Gittan

    Jag minns att de berodde lite på. Vi lekte ofta 5 stycken, min kusin, en kompis med lillasyster och jag och min lillasyster. Och vi bodde grannar så då åt alla alltid hemma, man blev hemringd när de va middag och sen kom man tillbax igen oavsett vem vi va hos. Känns ju rimligt med tanke på att de annars blev 3-4 stycken extra som skulle äta. Däremot när man lekte med någon som bodde längre bort så pt man alltid hos den eller den hos oss.

    Jag tänker att kompisar alltid kommer bli erbjudna mat hos oss. Men än sålänge så har de inte haft kompisar hemma utan föräldrar och då äter vi ändå typ alltid tillsammans allihop.

  • Sanna

    Jag är uppvuxen i en medelsvensson familj jag ockå, och hade det nog ungefär som du. Hade som liten två syskon (i dag har jag tre) som hade med sig kompisar hem precis som jag med jämna mellanrum. Det gjorde att mina föräldrar inte hade möjlighet att bjuda allt och alla, så vi fick helt enkelt turas om. Ibland fick mina kompisar stanna på rummet och ibland fick det äta hos oss.

    Notera dock att vi turades om på ett snyggt sätt, det var inte så att min kompis fick sitta i rummet, medan brorsans kompis samma dag fick äta hos oss. Utan hans kompis fick äta hos oss när jag inte hade någon kompis där, och tvärtom. Hade alla en kompis där så fick alla äta eller ingen alls.

    Oftast när det bjöds på mat hemma hos oss var det när vi lyxade till det lite extra. När vi exempelvis grillade, hade kräftfest eller tacofredag. Det var även sådana måltider som uppskattades av vännerna lite extra, och för vissa lite extra, då det själva aldrig unnade sig sådant hemma.

    På min tid bodde nästan alla kompisar i området också, vilket gjorde det möjligt för alla kompisar att snabbt och enkelt gå hem och äta på egen hand, för att sedan komma tillbaka och fortsätta leka. Det gjorde att det inte var lika vanligt att behöva bjuda på mat. Det blev i stället mer mellis-mat som mackor, oboy och liknade innan den riktiga middagen skulle ätas där hemma som det bjöds på många gånger.

    Samma princip för min del gällde hos kompisarna. Jag hade vissa som alltid bjöd, medan vissa aldrig bjöd, och några som bjöd ibland. Det innebar att jag ibland fick sitta inne i deras rum och vänta, andra gånger fick jag vara med och äta, samtidigt som det fanns det gånger då jag snabbt och enkelt kunde springa hem och äta.

    Själv är jag nu ensamstående förälder till min dotter som fyller 11 år. Hon har rejält med kompisar spridda i väldigt många olika åldrar, såväl äldre som yngre. Hennes kompisar bor till skillnad från mina i samma ålder inte alltid i samma område, vilket för vissa barn gör det svårare att springa hem på egen hand och äta.

    Så här hemma bjuds det alltid på mat om kompisarna har mer än 10 min gå väg hem. Om dottern umgås med kompisarna som bor i huset mitt emot så brukas det däremot inte bjudas alls. Då känns det nämligen lite onödigt då barnet enkelt och smidigt själv kan gå hem för att äta, och sedan snabbt komma ut för att fortsätta leken. Det innebär i sin tur att dottern aldrig har haft någon kompis som suttit i rummet.

    Utan när vi har ätit så har vi antingen bjudit (om kompisen bott långt bort) alternativt har dottern sagt att hon ska äta, och då har kompisen oftast automatiskt gått hem för att checka om hen med ska äta. Någon gång har dottern/jag lindat in det lite snyggt och frågat kompisen om inte hen ska hem och äta, och i sådana fall haft i bakhuvudet att om hen svarar nej, att vi kanske kan bjuda ändå trots att kompisen bor nära.

    Vi bjuder dock ofta på andra saker såsom fredagsmys i form av snacks som godis, läsk, chips etc. när barnen får för sig att ha fredagsmys tillsammans med filmtittande. På somrarna bjuds det ofta på glass, kakor, frukt och saft då barnen vill ha picknik.

    De flesta av dotterns kompisar verkar ha ungefär samma princip. Har dock märkt av att de kompisar som inte kommer från Sverige generellt ofta verkar vara lite generösare på den fronten. Där bjuds det nämligen alltid, t o m när man lite snyggt försöker säga nej tack, vilket jag även minns från min egen barndom. Det är även något som jag minns som väldigt roligt då jag som barn älskade att prova på nya maträtter och ta del av en annan kultur.

    Kram Sanna

  • Linda

    Jag tror att jag alltid blev bjuden hos kompisar. Vi bjöd alltid kompisar. inget undantag. Nu när barnen springer mellan grannhusen så bjuder vi på mat om det finns. Ofta kommer dom på att dom skulle vilja äta hos oss rätt sent men då har vi ofta lyckats laga väldigt lite mat, precis så det räcker till oss. Så då skickar vi hem dom. Dom får inte vänta på rummet. (bor på andra sidan gatan) och grannarna har precis samma syn på mat-biten så det är jätteskönt 🙂

  • Christina Frisberg

    Hos oss har alltid funnits plats vid matbordet för ungarnas kompisar, ibland när yngsta dottern hade typ 4-5 kompisar hemma på en gång så fick de allt vänta på rummet med en varsin frukt att knapra på under tiden som vi åt,( vi hade ständigt kycklingkorv i frysen ifall dotterns kompis som var muslim skulle komma, & bröd som var glutenfritt till kompisen som hade de problemen) här har det alltid varit kompisar som sovit över /varit med på sommarstället över helger/ pyjamaspartyn med typ 10 töser som sovit över i gäststugan/ kompis som följt med på kryssningar eller till Spanien i 4 veckor osv. vi har haft turen & möjligheten, jag kallas fortfarande för ”mamma Christina” av mina ungars kompisar & har kontakt med många av dem, (En rolig sak som inträffade var när en kompis började att komma i stort sätt varje dag för att äta & särskilt efterrätter & godis på Lördagen, var att hon egentligen hade socker/godisstopp under ett års tid då skulle hon få en ny cykel, Hahaha men här åt hon kakor & godis för två faktiskt så jag blev lite irriterad på henne så när jag frågade min Betty om det bjöds lika mycket hemma hos Mimmi så kom det fram att hon hade sockerstopp hihihi vilken rackare va???) Åhhh! vad jag saknar den tiden!

  • Mia

    Det har jag varit med om, tror det är vanligt. Tänker att ibland var det nog så att middagen redan lagats innan man visste att en kompis skulle komma och att man kanske var rädd att maten inte skulle räcka. Tror jag ska försöka se till så att mina barns kompisar ska få mat om dom är hemma när det är matdags, om det är ok med deras föräldrar…

    • Emma - På Smällen!

      Jag tror också att det handlar om det och att kanske vissa barn alltid är hemma hos en. Men jag tänker som du, jag ska försöka bjuda också – åtminstone innan Lucas blir tonåring för jag har hört att tonårspojkar äter som hästar och då kanske det blir väldigt dyrt om flera tonårskompisar alltid kommer hem till en och äter… haha!

  • A

    En kompis till mig berättade att hon var hos son klasskompis och hon fixk följa med till pizzerian men att familjen åt men frågade inte henne om hon ville ha en bit. Hennes mamma ringde sen o skällde ut föräldrarna

  • Jennifer

    Vi är många syskon och hade ofta kompisar hemma. Uppväxt i en arbetarfamilj med tillräckligt med pengar för dagen men svårare vid oförutsedda utgifter! Min mamma var dock alltid väldigt mån om att maten skulle räcka till alla som befann sig i hushållet. Var det lite mindre matmängd den dagen så delade vi ju på det som fanns ändå och kompletterade med några knäckemackor! Jag älskar min mamma som är den mest givmilda människa jag vet, trots att hon aldrig har haft något överflöd själv.

    Jag är likadan. Är man under vårat tak så är man alltid välkommen att äta, dricka, fika osv. Både jag och min sambo är studenter, har barn och inte fetaste plånböckerna men jag tänker att är man givmild så får man alltid tillbaka det på något sätt 🙂

    • Emma - På Smällen!

      Åhh vad underbart! Jag upplever att familjer med lite pengar ofta är mer benägna att ge och dela med sig. Jag vet inte om det är så men min farmor växte upp fattigt med 11 (?) bröder och hon lärde sig glädjen i att dela men min farfar som växte upp som ensambarn med lite mer pengar, han tyckte att det var bättre att låta farmor äta hela äpplet själv än att bara få ett halvt äpple var… haha!

  • Sandra Södergren

    Jag är också uppvuxen med att få vänta på kompisens rum när den åt middag och tvärt om. Tyckte nog inte att det var speciellt märkvärdigt då och tror också att det var rätt vanligt under den tiden.

    Jag själv hade inte haft hjärta att låta barnens kompisar sitta på rummet medan vi åt. Om kompisen av någon anledning inte får äta här hade jag i alla fall erbjudit en plats vid bordet.

    Att låta barnens kompisar äta middag hos oss ser jag som ett jättebra tillfälle att lära känna dom. 🙂

  • ★ Orsakullan som blev mamma vid 20, numera även lärare och doula ★

    När det är sonens vänner som bor en bit bort har det känts självklart att de ska äta här. Medan det inte alltid varit lika självklart med kompisar som bott i samma hus eller grannhuset som kommer precis till middagen. Då brukar jag dessutom tänka att barnet snart ska äta själv. Däremot har jag bjudit på fika och mellanmål finns det alltid här. Middagen kan vara lite klurig däremot, det är sällan barn stannat så länge och då det skett har det varit som jag beskrev ovan :).

    Har bjudit grannbarnen på lunch många gånger däremot. Men vi har ätit middag rätt sent 🙂

  • Karin

    Mina föräldrar bjöd alltid, en del vänner tackade ja direkt & andra stämde av hemma först.
    Jag blev däremot aldrig bjuden hos mina kompisar utan då fick man vänta på rummet eller gå hem & komma tillbaka.
    Då tyckte jag att det var så onödigt när kompisen skulle hem för att käka mitt i leken, men nu ser jag tanken om att familjen ska umgås bakom.

    Många nämner det här med ekonomi, mina föräldrar var de enda föräldrarna bland mina kompisar där inte båda jobbade så det lär inte ha varit för att mamma & pappa hade så bra ekonomi som de alltid bjöd våra vänner.

    Så jag tänker bjuda. Det är roligare att äta flera tillsammans, byta tankar, åsikter osv. Vid köksbordet hos min familj var det aldrig tyst. ??????

    • Emma - På Smällen!

      Ja där har du en poäng faktiskt, men jag tror också att det handlade mycket om ekonomi och att vissa kompisar aldrig gick hem för att äta. Det är så jag har uppfattat det hela i alla fall. Vad mysigt det låter 🙂 Min familj har också alltid varit väldigt pratig och färgstark 🙂

  • Johanna

    Väldigt otrevlig svensk vana. Jag vet däremot att min mamma tyckte det kunde bli dyrt i längden (uppvuxen bland låginkomsttagare), men å andra sidan åt jag alltid när jag var hemma hos mina (invandrar)vänner. Deras mamma hade lagat mat för stoooora mängder människor ”i fall att”. Härligt, tycker jag.

    Okej om inte fyra kompisar på en gång kan äta, men en? Sen kanske man behöver kommunicera med föräldrarna om det är småbarn, är det OK att de äter hos oss osv?

Leave a Reply

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.