Mycket stöd från familjen

Det är tur att vi har Ian nu när det känns som marken försvann under fötterna. Jag känner mig så himla deppig och är helt slut i kroppen. Jag orkar ingenting. Idag försökte jag packa resväskan för att vi ska åka bort över midsommar, men det enda jag orkade göra var att lägga ner lite kläder i väskan. Jag är så glad att vi har Ian som hjälper oss just nu när jag har det svårt. Han har fixat mat, gett barnen mat och till och med gått till affären för att köpa mjölk till mitt kaffe – i ösregn! Vilken klippa!

img_7503
img_7504
img_7505

Jair stöttar mig också i det här, men det hade blivit tyngre för Jair också om inte Ian hade varit här. Han och Ian tar just nu hand om det allra mesta i hemmet och jag gör bara en pytteliten del. Jag är så tacksam för det! Barnen märker också skillnad på mig, framför allt Lucas. Han är så vårdande och snäll, vill vara nära mig och kramas mycket. På natten ligger han och jag tätt intill varandra och ibland känner jag hur hans lilla hand ligger och klappar på mig. Han är verkligen killen med stort hjärta, hans framtida partner kommer skatta sig lycklig över hur fin han är när man har det svårt. Jag dumpar såklart inte mina känslor på Lucas, men han ser att jag är nere. Han vet att jag saknar mommo och han försöker på sitt sätt visa att han är här. Jag berättar hela tiden hur mycket jag uppskattar hans kramar och hur mysigt jag tycker det är att sova tätt intill honom.

Isadora är också mycket mera kramig, men i hennes fall är det för att hon vill göra likadant som Lucas. Om hon ser att Lucas kramar mig så gör hon det också. Idag har hon varit en riktig liten tokfia, klättrat och busat på mig så att jag brast ut i gapflabb! Det var skönt att skratta lite 🙂

Barn och vuxna sörjer olika

Häromdagen skrev en vän till mig och berättade att barn och vuxna sörjer olika, men att sorgen gör lika ont. Jag har märkt att jag och Lucas är ledsna på olika sätt. Jag gråter och gråter, ibland hulkgråter jag och ibland rinner tårarna bara stilla från mina kinder. Det går upp och ner för mig, ibland är jag jätteledsen och ibland är jag bara deppig. En liten stund tänker jag på något annat och känner mig glad innan jag blir ledsen igen. Jag ser att Lucas också är ledsen men det är på ett helt annat sätt, men det förstod jag först när min vän förklarade.

Det är nämligen så att barn sörjer randigt. Dom blir jätteledsna och gråter otröstligt för att i nästa stund leka och vara glada, precis som ingenting har hänt. Det betyder inte att barn sörjer mindre eller inte bryr sig utan detta är en överlevnadsmekanism och psykets sätt att ta en bit i taget. Barnen lever i nuet. Läs gärna mer om detta i den här artikeln: Barnens sorg är randig En annan sak som jag kände igen mig i som artikeln förklarade var hur snabbt ett barn kan byta ämne när man sagt något sorgligt. I artikeln står det:

”Fördöm alltså inte barnets beteende när hon eller han pladdrar engagerat om vilket lego hon vill ha, trots att du precis berättat att något hemskt har hänt.”

Jag kan tänka mig att det kan skapa irritation för en vuxen om man är väldigt ledsen och berättar att en kär person har dött och så börjar barnet prata om sitt lego. Vi hade en liknande situation här hemma, men jag blev inte irriterad även om situationen blev lite konstig. Nu förstår jag varför det blev som det blev.

Jag testar silvershampoo

 – Inlägget är reklam för MEDS och innehåller annonslänkar –

Jag har haft exakt samma hårfärg i 17 år, men dom senaste åren tycker jag att mitt hår har blivit lite gul-blont istället för ljusblont. Jag tror tillverkarna medvetet har gjort en förändring för den medföljande hårinpackningen har bytts ut mot en efterbehandlingsprodukt med blått pigment som sägs ta bort gula toner… Problemet är bara att det inte blir nån skillnad, håret är fortfarande lika gul-blont. Först funderade jag på att låta färgen sitta i 5 min längre men då riskerar jag att bränna av hårtestar och det vill jag inte heller så efter inspiration från Malin bestämde jag mig för att testa silvershampoo 🙂

Jag provade Björn Axéns silvershampoo och silverbalsam och redan efter första tvätten så såg jag stor skillnad! Malin frågade till och med om jag hade färgat håret, men det hade jag ju inte 🙂 Efter den andra tvätten hade mitt hår fått den färgton som jag ville ha, den är riktigt effektiv med andra ord 🙂

Jag älskar den nya kallare tonen i mitt hår och jag är riktigt nöjd att jag hittade en lösning som inte sliter mer på mitt hår. Dessutom innehåller både shampoo och balsam UV-skydd som skyddar håret nu på sommarn. Solen sliter mer på håret än vad man tror 😛

Jag har haft samma hårfärg i 17 år, den enda förändringen jag har gjort är att jag ett tag hade svart underhår. Det var supermodernt ett tag 🙂 Vad har ni haft för hårfärger genom åren?

Hemma från jobbet pga dödsfall

Hemma från jobbet pga dödsfall

Idag fick jag permission från jobbet. Jag visste inte att man kunde få vara hemma från jobbet med full betalning när någon nära har gått bort, men tack vare ett tips från en läsare så kunde jag vara hemma idag utan att förlora pengar. Det var faktiskt väldigt skönt att få vara hemma själv en stund. Det har varit alldeles tyst i huset så jag bara vilat, tittat på TV och försökt samla mina tankar. Ibland gråter jag, men det verkar som att tårarna börjar ta slut nu. Jag tror att man kommer till en viss punkt när  kroppen inte orkar gråta mer, men jag är fortfarande lika ledsen. Fortfarande lika deppig och trasig. Lilla mommo ♥

På mitt jobb får vi en dag permission vid dödsfall och ytterligare en dag permission vid begravning. Jag tycker att det är bra att jobbet ordnar med detta, men en dag räcker inte om man ska ordna med begravning etc också. Min mamma, moster och morfar håller på att fixa med det nu. Dom har bokat tid hos begravningsbyrån och idag tittar dom på minneslunden där mormor ska ligga. Jag har blivit erbjuden att vara med och planera begravningen och på ett sätt vill jag gärna vara med, men på ett annat vis känner jag att jag inte orkar. Jag funderar på vad mormor hade velat att jag skulle göra, men jag vet inte svaret… Jag tror att hon skulle tycka att det är bra att jag är hemma om jag känner att jag behöver det.

Jag läste på Begravningssidan att det finns en lag som säger att man har rätt till ledighet från arbete när en nära anhörig går bort. Det är obetald ledighet som gäller men många arbetsgivare beviljar även upp till 10 dagars permission (dvs. betald ledighet). Vem som anses vara nära anhörig regleras ofta i kollektivavtalet. Det vanligaste är att maka, make, sammanboende, registrerade partner, barn, barnbarn, syskon, föräldrar, mor- och farföräldrar och svärföräldrar räknas som nära anhörig.

Mitt i sorgen och i mitt ledsna blogginlägg som jag sitter här och skriver så knackar det på dörren. Jag ser genom köksfönstret att det står en okänd människa som står på min trapp. Han har blommor i famnen. Jag öppnar dörren och blombudet förklarar att någon har skickat blommor till mig, när jag läser på kortet ser jag att det är från mina kollegor på jobbet! Alltså TACK! Hur omtänksamt?! Blommor läker inga sår, men jag måste säga att det betyder väldigt mycket att veta att andra tänker på mig och familjen när vi är mitt uppe i en så här tung sorg. ♥ Det känns som vi inte är ensamma…

Finna glädjen i barnen

När jag träffade sjukhusprästen i lördags så pratade vi om mina barn. Hon sa att man ska använda barnen för att känna glädje och för att hålla sig på banan. Hon berättade att barnen kommer behöva köttbullar, pannkakor, bada och läsa sagor även om mormor inte finns mer och att barnen är ett bra hjälpmedel för att sorgen inte ska bli helt förlamande. Jag vet inte vad som är rätt eller fel, men när jag mådde dåligt efter missfallet så berättade jag för min psykolog att jag samsov med Lucas för att jag kände tröst i att ha honom nära mig. Jag tyckte det var skönt eftersom jag somnade utan gråt när jag låg jämte honom, men det tyckte inte min psykolog var bra. Hon blev nästan lite upprörd när jag sa det. Hon menade på att jag belastade Lucas med min sorg och att han kunde känna skuld och förpliktelse att trösta mig (läs blogginlägget: Att gråta framför sitt barn). Jag fick enorma skuldkänslor och gjorde allt jag kunde för att dölja min sorg. Jag kände mig som den hemskaste mamman i världen som gråtit framför min 2-åring 🙁

Nu har jag inte dåligt samvete längre, nu vet jag att det är bra för barn att se att vuxna också kan bli ledsna, men att dom kan bli glada sen igen. Jag är alltid noga med att berätta varför jag är ledsen så att barnen inte missförstår och tror att det är deras fel. Barnen har sett mig väldigt ledsen dom senaste dagarna. Mina känslor svänger snabbt från glad till ledsen och jag kan inte kontrollera gråten, den kommer ofta plötsligt.

Jag känner mycket glädje i mina barn. Jag tänker på hur tufft det hade varit att förlora mormor om jag inte hade dom som distraherade mig. Det hade nog varit mycket svårare. Barnen får mig ändå att kliva upp, ofta med ett leende eftersom dom är så gosiga på morgonen. Det är lättare att somna med Lucas vid min sida som ibland ligger och klappar på mig med sin lena lilla hand. Att förlora min mormor är det tuffaste jag nånsin varit med om, men jag tror det hade varit ännu tuffare om barnen inte fanns.

Tungt att gå till jobbet idag

Det var inte lätt på jobbet idag. Jag kände mig helt off och det märktes. Jag är normalt den där tjejen med det stora leendet som livar upp och frågar alla hur dom haft det i helgen. Idag var det tvärtom, obehaglig tystnad. Istället för att snacka en stund vid kaffemaskinen så skyndade jag mig därifrån så fort min kopp kaffe var klar. Jag undvek att prata så långt jag kunde för om någon hade frågat mig om jag hade haft en bra helg så hade jag börjat storgråta. Jag isolerade mig en stund, jobbade bort det viktigaste och sen skickade jag ett mail till chefen och frågade om det var okej om jag jobbade hemma resten av dagen. Det var såklart okej.

Just nu känns det bra att jobba och vara sysselsatt med något, det enda som känns väldigt jobbigt är att vara bland människor. Jag vill vara själv och gråta när jag behöver gråta. Jag kommer inte komma igenom detta om jag ska hålla inne mina känslor och spela ”teater”. Jag vet att man får vara ledsen och att alla på jobbet kommer förstå om jag berättar, men jag kan inte berätta utan att börja gråta och det är jobbigt att gråta på jobbet.

Idag skickade jag ett meddelande till mormor på Facebook. Jag vet att hon aldrig kommer att läsa det och jag kommer aldrig få svar på mitt meddelande, men ändå tittar jag efter då och då om hon har läst det. Min lilla mommo ❤ Jag saknar henne så fruktansvärt mycket! Jag önskar att jag kunde få mer tid med henne, men samtidigt är jag oerhört tacksam för att jag fick träffa henne i fredags. Jag hann säga allt som jag behövde säga, allt det som var viktigast och hon hörde mig, hon svarade mig. Hon vet hur mycket jag älskar henne, hon vet hur mycket jag saknar henne och hon vet att hon alltid kommer fattas mig. Min lilla mommo ❤

Här är några bilder på när Isadora målade teckningen som mormor fick på sjukhuset. Mormor skulle älskat dom här bilderna 🙂 Hon skulle förmodligen blivit full i skratt när hon såg hur koncentrerad Isadora var och att vilken liten kladdmaja hon är. Mormor är nämligen precis som Lucas, hon har aldrig gillat att bli kladdig 🙂

Olidligt tufft att gå igenom

Den här helgen har varit olidligt tuff. Smärtan jag känner är förlamande och jag vet inte hur jag nånsin kommer känna mig hel igen. Min mormor var en av dom närmaste människorna i mitt liv. Hon har alltid stått vid min sida och ställt upp för mig när jag har behövt. Vi har alltid haft nära kontakt och pratats vid fler gånger i veckan, men när hon blev sjuk så kunde hon inte prata i telefon mer. Sjukdomsförloppet gick otroligt fort, bara två månader från den upptäckta cancern tills att hon dog. Under den här tiden träffade jag inte henne eftersom vi var oroliga för smittorisken som skulle förhindra hennes enda chans att få cellgiftsbehandling. Ingen visste att hennes cancer skulle sprida sig så snabbt och att detta skulle bli hennes sista helg. Det gör så ont att jag inte fick mer tid med henne, men det hade känts ännu värre om jag hade smittat henne med nån dagisförkylning och därmed hindrat henne från att göra cellgiftsbehandlingen. Åh, lilla mommo! Jag hoppas att du har det bättre nu! ❤

Jag hade egentligen tänkt jobba hemifrån idag för det känns väldigt tungt att gå till jobbet nu. Mitt ansikte är svullet och rödgråtet och jag är inte säker på om jag kommer kunna hålla tårarna inne, men tyvärr hade jag glömt laddaren till jobbdatorn på jobbet så jag ”måste” dit en stund i alla fall… Men jag kommer gå hem och jobba om det känns jobbigt att sitta på kontoret.

Förklara för barn vad som händer när någon dör

Det här har hänt så snabbt. Jag har inte alls hunnit med. Jag har inte hunnit förbereda mig och jag vet inte vad jag ska säga till barnen. Jag har förklarat för Lucas att gamlamormor är väldigt sjuk och det var då han pärlade en stjärna och Isadora målade en teckning, men jag har inte sagt något om döden. Jag vet inte om dom har pratat om döden på förskolan eller vad som händer efteråt. När vi var på sjukhuset igår visade min moster två barnböcker som handlar om döden. Min spontana tanke var NEJ, jag kan inte berätta för barnen att gamlamormor har dött. Lucas kommer få mardrömmar. Jag vill skydda honom mot smärtan som jag känner, men när min moster sa att man måste berätta var hon tagit vägen så förstod jag att jag måste säga något. Men aj vad ont det gör. Jag ville ju bara att hon ska leva. Jag ville inte säga att gamlamormor har dött och flyttat till himlen. Jag vill hon ska vara kvar här med mig 🙁 Jag är så ledsen, jag kan inte sluta gråta, tårarna fortsätter att rinna och verkar aldrig ta slut 😭

Tidigare idag förklarade jag för Lucas att gamlamormor är så sjuk att hon kommer dö. Hon kommer hamna i himlen där hon inte kommer vara sjuk mer. Lucas ville att jag skulle visa himlen där gamlamormor kommer bo men då förklarade jag att vi inte kan se henne för att hon blir osynlig för oss. Lucas började fundera lite på om han själv kommer dö också (jag visste att den frågan skulle komma), jag svarade att han inte skulle oroa sig för att han kommer leva 100 år till. Lucas verkade nöja sig med det svaret men svarade att han tycker att det här är en jobbig tid. Jag instämde… Den här tiden är verkligen jobbig 😭

Nu har jag berättat för Lucas att gamlamormor inte lever mer, att hon är i himlen. Det är overkligt för honom. Han ser att jag är ledsen och vet inte riktigt vad han ska känna tror jag. Jag ska låna dom här böckerna på bibblan så att jag kan läsa för barnen. En vän till mig, Maja, tipsade också om en bok som heter ”Adjö, herr Muffin” som jag ska kika efter också. Tack!