Fixa sig på salong – jobbigt eller underbart?

 – Inlägget är reklam för MEDS och innehåller annonslänkar –

Idag har jag varit och fixat mina naglar igen! Jag har inte fixat naglarna sedan i höstas eftersom dom blev så tunna och korta efter flera månader av gellackbehandling. Men nu har dom äntligen vuxit till sig och är riktigt tjocka och fina tack vare vitaminerna som jag käkar. Det var kul att få träffa Heidi (min nagelteknolog igen), hon är så himla gullig! Tidigare tyckte jag att det var väldigt jobbigt att gå till salong och fixa saker som att klippa håret, naglar eller fransar, men jag förstod inte varför jag tyckte att det var så jobbigt. Min kompis Jacke i Brasilien tyckte nog att jag var lite konstig när jag sa att jag inte gillar att gå till salong, hon är nämligen precis tvärtom – hon älskar att bli behandlad som en prinsessa. Det låter så lyxigt när hon säger det, men själv känner jag mig bara obekväm, varför? Jo, nu har jag nog kommit på varför!

1. Jag vill inte behöva ringa och boka tid, jag tycker att det är SKITJOBBIGT att ringa och så föreslår personen i luren en tid och så passar kanske tiden mig halvbra men jag säger ja ändå för att jag skäms över att säga nej hela tiden. Samma sak är om jag ska ringa och avboka eller boka om, fy farao vad jobbigt! Det bästa är om det går att boka på nätet 🙂

2. Det måste vara enkelt och snabbt att ta sig dit. Helst ska salongen ligga nära hemmet eller nära jobbet och det ska vara lätt med parkering. Om jag verkligen måste kan jag ta bussen eller spårvagnen men i så fall får det inte vara några byten för att komma fram till salongen för då orkar inte jag.

3. Personkemin måste stämma! Jag har haft en fruktansvärd upplevelse hos en nagelteknolog och även blivit illa behandlad av frisörer. En gång sa en frisör att jag såg ut som en snopp i huvudet (!!!) och en annan sa till mig att Boråsare var knäppa. Hon visste inte att jag kom från Borås men ni kan förstå att det inte blev så trevlig stämning efter det… Men jag har också haft massor av gulliga frisörer där personkemin verkligen stämt, men än så länge har jag inte hittat någon i närheten av där vi bor.

Jag tänker att jag kanske inte är ensam om att tycka att det tar emot att gå och klippa sig eller fixa naglarna? Eller så kanske jag är helt ensam om alla mina ”ångestmoment”? Är det någon som känner igen sig?

Jag är i alla fall väldigt glad att jag har hittat en nagelteknolog där allt stämmer, rätt personkemi, nära hemmet och lätt att boka 🙂

Allt smakade skit i 9 månader

När jag var gravid med Lucas hatade jag mat. Jag mådde aldrig illa, men ganska tidigt i graviditeten började jag tycka att allt smakade illa. I början åt jag ändå, men ju längre in i graviditeten desto värre blev det. Värst var det på slutet när hungern smärtade i magen men ändå så var det så svårt att äta. Mitt problem var att jag inte klarade av lagad mat. Jag fick kväljningar när jag åt och fick  för mig att maten smakade för mycket av nånting. Fisk smakade för mycket fisk, köttfärsås smakade för mycket tomat och sushi var helt fruktansvärt. Jag hade alltid ÄLSKAT sushi, men det var inte förrän jag blev gravid med Isadora som jag började gilla sushi igen (3 år efter Lucas föddes). Jag tyckte att allt smakade skit och jag åt enbart av två anledningar – slippa svälta och för att ge mitt ofödda barn näring.

På slutet av graviditeten så lagade Jair samma mat i 3 veckors intervaller. Varje dag i 3 veckor åt vi samma mat – kan ni tänka er vad fruktansvärt?! Dessutom förbjöd jag Jair att fråga mig om maten imorgon. Jag ville inte tänka på mat, om en mat funkade så ville jag inte prova nåt annat. Det mesta vi åt på slutet var något med köttfärs för det var det enda som inte smakade för mycket köttfärs! Haha! Vi åt spagetti och köttfärssås i 3 veckor, lasagne i 3 veckor och tacos i 3 veckor. Ni skulle sett mina kollegor på jobbet när dom såg mina matburkar varenda dag. Jag skämdes över att dom tittade så för det kändes som jag läskade dom. Det var till och med en kollega som sa ”Det bästa man kan ha i lunchlådan är tacos, då blir alla så avundsjuka och tittar”. Jag tyckte inte alls att det var bra, jag skäms när folk stirrar på mig när jag äter och vill helst ha så lite uppmärksamhet kring min mat som möjligt. Men jag vande mig tillslut, nu skäms jag inte längre över att ha med tacos till jobbet.

Varför sitter jag och skriver om det här nu då? Jo, för jag hade nämligen tacos till jobbet idag och det fick mig genast att minnas graviditeten med Lucas 🙂 En så himla konstig graviditet egentligen. Det lustiga var att när han kom ut så återvände min matlust direkt vid första tuggan från maten på BB. Men det som är ännu mera knäppt är att Lucas är exakt som jag var när jag var gravid med honom. Han har alltid haft svårt för lagad mat och får för sig att maten smakar dåligt av olika anledningar trots att han gillat den tidigare. Jag undrar vad som kom först i det här fallet, hönan eller ägget? Var det jag som fick honom att tycka så här om mat eller var det han som fick mig att tycka illa om mat? Det verkar ju onekligen som att det hänger ihop på nåt vis, eller vad tror ni? Bara en olycklig slump?

Barn på begravning – ja eller nej?

När jag var liten gick min gamlafarfar, gamlafarmor, gamlamormor och gamlamorfar bort. Jag har träffat allihopa, vissa träffade jag oftare än andra och jag minns dom allihopa, än idag. Jag var i skolåldern när dom gick bort så även om jag fortfarande var ett barn så var jag inte för liten för att gå på begravning. Men mina föräldrar beslutade ändå att lämna mig och mina syskon hemma medan dom åkte på begravning. Jag känner att dom gjorde helt rätt, i alla fall i mitt fall. Jag har aldrig varit ledsen för att jag inte var med på begravningen, men det kanske var för att jag inte stod så nära. Den jag stod närmast var min gamlamormor, jag minns än idag hur ledsen jag var när hon fick sitt cancerbesked. Fy 🙁

Nu funderar jag hur jag ska göra på min mormors begravning. Ska jag ta med Lucas? Jag tänker inte ta med Isadora, hon förstår inte det här. Hon panikgråter varje gång hon ser mig gråta så det skulle bara bli plågsamt för både henne och mig. Men hur blir det för Lucas? Kommer det bli bra eller dåligt för honom att vara med? Om jag går på min första känsla så vill jag inte ta med honom, men nu känner jag mig kluven… Blir det lättare för honom att förstå vad som har hänt om han följer med?

Mycket stöd från familjen

Det är tur att vi har Ian nu när det känns som marken försvann under fötterna. Jag känner mig så himla deppig och är helt slut i kroppen. Jag orkar ingenting. Idag försökte jag packa resväskan för att vi ska åka bort över midsommar, men det enda jag orkade göra var att lägga ner lite kläder i väskan. Jag är så glad att vi har Ian som hjälper oss just nu när jag har det svårt. Han har fixat mat, gett barnen mat och till och med gått till affären för att köpa mjölk till mitt kaffe – i ösregn! Vilken klippa!

img_7503
img_7504
img_7505

Jair stöttar mig också i det här, men det hade blivit tyngre för Jair också om inte Ian hade varit här. Han och Ian tar just nu hand om det allra mesta i hemmet och jag gör bara en pytteliten del. Jag är så tacksam för det! Barnen märker också skillnad på mig, framför allt Lucas. Han är så vårdande och snäll, vill vara nära mig och kramas mycket. På natten ligger han och jag tätt intill varandra och ibland känner jag hur hans lilla hand ligger och klappar på mig. Han är verkligen killen med stort hjärta, hans framtida partner kommer skatta sig lycklig över hur fin han är när man har det svårt. Jag dumpar såklart inte mina känslor på Lucas, men han ser att jag är nere. Han vet att jag saknar mommo och han försöker på sitt sätt visa att han är här. Jag berättar hela tiden hur mycket jag uppskattar hans kramar och hur mysigt jag tycker det är att sova tätt intill honom.

Isadora är också mycket mera kramig, men i hennes fall är det för att hon vill göra likadant som Lucas. Om hon ser att Lucas kramar mig så gör hon det också. Idag har hon varit en riktig liten tokfia, klättrat och busat på mig så att jag brast ut i gapflabb! Det var skönt att skratta lite 🙂

Barn och vuxna sörjer olika

Häromdagen skrev en vän till mig och berättade att barn och vuxna sörjer olika, men att sorgen gör lika ont. Jag har märkt att jag och Lucas är ledsna på olika sätt. Jag gråter och gråter, ibland hulkgråter jag och ibland rinner tårarna bara stilla från mina kinder. Det går upp och ner för mig, ibland är jag jätteledsen och ibland är jag bara deppig. En liten stund tänker jag på något annat och känner mig glad innan jag blir ledsen igen. Jag ser att Lucas också är ledsen men det är på ett helt annat sätt, men det förstod jag först när min vän förklarade.

Det är nämligen så att barn sörjer randigt. Dom blir jätteledsna och gråter otröstligt för att i nästa stund leka och vara glada, precis som ingenting har hänt. Det betyder inte att barn sörjer mindre eller inte bryr sig utan detta är en överlevnadsmekanism och psykets sätt att ta en bit i taget. Barnen lever i nuet. Läs gärna mer om detta i den här artikeln: Barnens sorg är randig En annan sak som jag kände igen mig i som artikeln förklarade var hur snabbt ett barn kan byta ämne när man sagt något sorgligt. I artikeln står det:

”Fördöm alltså inte barnets beteende när hon eller han pladdrar engagerat om vilket lego hon vill ha, trots att du precis berättat att något hemskt har hänt.”

Jag kan tänka mig att det kan skapa irritation för en vuxen om man är väldigt ledsen och berättar att en kär person har dött och så börjar barnet prata om sitt lego. Vi hade en liknande situation här hemma, men jag blev inte irriterad även om situationen blev lite konstig. Nu förstår jag varför det blev som det blev.

Jag testar silvershampoo

 – Inlägget är reklam för MEDS och innehåller annonslänkar –

Jag har haft exakt samma hårfärg i 17 år, men dom senaste åren tycker jag att mitt hår har blivit lite gul-blont istället för ljusblont. Jag tror tillverkarna medvetet har gjort en förändring för den medföljande hårinpackningen har bytts ut mot en efterbehandlingsprodukt med blått pigment som sägs ta bort gula toner… Problemet är bara att det inte blir nån skillnad, håret är fortfarande lika gul-blont. Först funderade jag på att låta färgen sitta i 5 min längre men då riskerar jag att bränna av hårtestar och det vill jag inte heller så efter inspiration från Malin bestämde jag mig för att testa silvershampoo 🙂

Jag provade Björn Axéns silvershampoo och silverbalsam och redan efter första tvätten så såg jag stor skillnad! Malin frågade till och med om jag hade färgat håret, men det hade jag ju inte 🙂 Efter den andra tvätten hade mitt hår fått den färgton som jag ville ha, den är riktigt effektiv med andra ord 🙂

Jag älskar den nya kallare tonen i mitt hår och jag är riktigt nöjd att jag hittade en lösning som inte sliter mer på mitt hår. Dessutom innehåller både shampoo och balsam UV-skydd som skyddar håret nu på sommarn. Solen sliter mer på håret än vad man tror 😛

Jag har haft samma hårfärg i 17 år, den enda förändringen jag har gjort är att jag ett tag hade svart underhår. Det var supermodernt ett tag 🙂 Vad har ni haft för hårfärger genom åren?

Hemma från jobbet pga dödsfall

Hemma från jobbet pga dödsfall

Idag fick jag permission från jobbet. Jag visste inte att man kunde få vara hemma från jobbet med full betalning när någon nära har gått bort, men tack vare ett tips från en läsare så kunde jag vara hemma idag utan att förlora pengar. Det var faktiskt väldigt skönt att få vara hemma själv en stund. Det har varit alldeles tyst i huset så jag bara vilat, tittat på TV och försökt samla mina tankar. Ibland gråter jag, men det verkar som att tårarna börjar ta slut nu. Jag tror att man kommer till en viss punkt när  kroppen inte orkar gråta mer, men jag är fortfarande lika ledsen. Fortfarande lika deppig och trasig. Lilla mommo ♥

På mitt jobb får vi en dag permission vid dödsfall och ytterligare en dag permission vid begravning. Jag tycker att det är bra att jobbet ordnar med detta, men en dag räcker inte om man ska ordna med begravning etc också. Min mamma, moster och morfar håller på att fixa med det nu. Dom har bokat tid hos begravningsbyrån och idag tittar dom på minneslunden där mormor ska ligga. Jag har blivit erbjuden att vara med och planera begravningen och på ett sätt vill jag gärna vara med, men på ett annat vis känner jag att jag inte orkar. Jag funderar på vad mormor hade velat att jag skulle göra, men jag vet inte svaret… Jag tror att hon skulle tycka att det är bra att jag är hemma om jag känner att jag behöver det.

Jag läste på Begravningssidan att det finns en lag som säger att man har rätt till ledighet från arbete när en nära anhörig går bort. Det är obetald ledighet som gäller men många arbetsgivare beviljar även upp till 10 dagars permission (dvs. betald ledighet). Vem som anses vara nära anhörig regleras ofta i kollektivavtalet. Det vanligaste är att maka, make, sammanboende, registrerade partner, barn, barnbarn, syskon, föräldrar, mor- och farföräldrar och svärföräldrar räknas som nära anhörig.

Mitt i sorgen och i mitt ledsna blogginlägg som jag sitter här och skriver så knackar det på dörren. Jag ser genom köksfönstret att det står en okänd människa som står på min trapp. Han har blommor i famnen. Jag öppnar dörren och blombudet förklarar att någon har skickat blommor till mig, när jag läser på kortet ser jag att det är från mina kollegor på jobbet! Alltså TACK! Hur omtänksamt?! Blommor läker inga sår, men jag måste säga att det betyder väldigt mycket att veta att andra tänker på mig och familjen när vi är mitt uppe i en så här tung sorg. ♥ Det känns som vi inte är ensamma…

Finna glädjen i barnen

När jag träffade sjukhusprästen i lördags så pratade vi om mina barn. Hon sa att man ska använda barnen för att känna glädje och för att hålla sig på banan. Hon berättade att barnen kommer behöva köttbullar, pannkakor, bada och läsa sagor även om mormor inte finns mer och att barnen är ett bra hjälpmedel för att sorgen inte ska bli helt förlamande. Jag vet inte vad som är rätt eller fel, men när jag mådde dåligt efter missfallet så berättade jag för min psykolog att jag samsov med Lucas för att jag kände tröst i att ha honom nära mig. Jag tyckte det var skönt eftersom jag somnade utan gråt när jag låg jämte honom, men det tyckte inte min psykolog var bra. Hon blev nästan lite upprörd när jag sa det. Hon menade på att jag belastade Lucas med min sorg och att han kunde känna skuld och förpliktelse att trösta mig (läs blogginlägget: Att gråta framför sitt barn). Jag fick enorma skuldkänslor och gjorde allt jag kunde för att dölja min sorg. Jag kände mig som den hemskaste mamman i världen som gråtit framför min 2-åring 🙁

Nu har jag inte dåligt samvete längre, nu vet jag att det är bra för barn att se att vuxna också kan bli ledsna, men att dom kan bli glada sen igen. Jag är alltid noga med att berätta varför jag är ledsen så att barnen inte missförstår och tror att det är deras fel. Barnen har sett mig väldigt ledsen dom senaste dagarna. Mina känslor svänger snabbt från glad till ledsen och jag kan inte kontrollera gråten, den kommer ofta plötsligt.

Jag känner mycket glädje i mina barn. Jag tänker på hur tufft det hade varit att förlora mormor om jag inte hade dom som distraherade mig. Det hade nog varit mycket svårare. Barnen får mig ändå att kliva upp, ofta med ett leende eftersom dom är så gosiga på morgonen. Det är lättare att somna med Lucas vid min sida som ibland ligger och klappar på mig med sin lena lilla hand. Att förlora min mormor är det tuffaste jag nånsin varit med om, men jag tror det hade varit ännu tuffare om barnen inte fanns.