Tack alla som har kommenterat hittills och jag har även fått mail med tips om hjälp! STORT TACK!

Jag blev även ”glad” för er som kommenterar och skriver att ni inte har upplevt samma. Trodde inte jag skulle bli det, men nu känner jag att dt jag upplever faktiskt inte är normalt. Jag känner mer och mer att jag blir starkare och kan stå på mig mer imorgon. Jag känner att jag inte ska behöva ”offra” mig för att det där ärret ska spricka/töja sig. För det känns så i mitt huvud. Som att ärret har lagt sig som en ring eller nåt som måste spräckas för att det ska bli lite mer plats. Och jag inbillar mig att det bara kommer göra helt sjukt jävla ont en gång och sen blir allt bra. Men jag vill inte att det ska göra helt jävla sjukt ont en gång. Då låter jag hellre bli. Finns det insemination för sex-rädda när dom vill bli gravida?

Skämt å sido, så klart måste detta lösas på nåt annat sätt. Jag tror inte det blir bra för mig och min sambos relation annars. Visst kan man vara intim på andra sätt, men vi vill ju såklart kunna skaffa barn igen på det vanliga sättet….

Jag behöver lite stöd i en ny fråga. Jag har inte delat detta med er tidigare, för det har känts som att jag har dragit en gräns där för vad jag vill vara privat med. Men nu känner jag att jag behöver få veta om det finns andra som har/haft det som jag. Jag har ju skrivit innan att jag har fått en djup inre bristning (2:a graden) och att jag fick ovanligt många stygn för att det inte ville sluta blöda. Och nu, 9 månader senare, så går det fortfarande inte att ha vuxenmys fullt ut. Det är liksom tvärtstopp en bit in och gör sjukt ont! Det känns ungefär som att jag har fått tillbaka mödomshinnans kant, fast mycket tjockare! Jag har känt efter och jag är rätt säker på att det är ärret som tar stopp. När jag känner efter så är det stramt där ärret är. Känns ungefär som dom sydde ihop mig för tajt och att ”tunneln” inte är tillräckligt stor… 🙁 När jag har googlat på detta har jag hamnat i massa forum och där har jag läst att ärrvävnaden kan ha svårt att töja sig och att det kan ta 1 år innan den gör det.

Det är hemskt. Varje gång vi försöker så tänker jag att skita samma vi kör på, då kanske skiten spricker så det läker ihop rätt. Men sen gör det så ont att jag inte pallar mer och fegar ut.

Ringde precis till MVC och grät när jag skulle berätta. Det är jobbigare än vad man tror sånt här. Hur som helst fick jag en tid hos gyn imon. Hoppas dom kan hjälpa mig!

Snälla, snälla! Om ni har upplevt något liknande. Dela det med mig då! Det är otroligt jobbigt att gå runt med detta själv. Framförallt, hur löste det sig för er?

Jag känner mig orolig för att detta aldrig ska bli riktigt bra igen och även om vi inte ska ha nästa barn än. Nästa barnaverksta går väl igång om cirka 1 år som tidigast. Så känns det som hur ska det gå till om vi inte kan ha ordentligt sex?

Egentligen känner jag mig fortfarande osäker på om jag vill publicera det här inlägget eller inte. Men jag skriver det för att jag hoppas på ert stöd och så tänker jag att andra kvinnor kanske kan finna stöd i mitt blogginlägg. Och kanske kan det bli lite mindre tabu-belagt att prata om förlossningsskador. Jag tycker inte att man ska gå runt och skrämma upp gravida men eftersom jag inte har hört nån som har liknande problem som jag (bara skräckexempel) så känner jag mig väldigt ensam. Jag vet inte riktigt vad som är normalt eller vad jag ska göra för att hjälpa mig själv.