-
Mitt dåliga samvete
Ni vet, mitt dåliga samvete. Det har följt mig ända sedan jag blev mamma. Först var jag superorolig för att jag skulle göra fel så jag kollade upp varenda råd jag fick och det var extremt uttröttande för nästan varje råd hade två svar beroende på vem jag frågade. Frågor som jag minns att jag gjorde stor research på var till exempel dessa: Ska bebisar rapas eller inte rapas? Får man använda gåstol eller inte? Vänta med napp eller börja på BB? Jag hade så mycket att göra att jag förmodligen hade blivit utbränd om jag inte hade kommit till ro med mig själv som mamma och börjat lita på min instinkt.
I början fick jag dåligt samvete av att lämna Lucas för att gå och träna. Han var ju ledsen eller blev ledsen när han upptäckte att jag var borta. Men efter ett tag kom jag till freds med att jag faktiskt var föräldraledig och tillsammans med honom 24/7 så att jag gick och träna 2 timmar några gånger i veckan var inget dåligt. Sen började jag jobba och då hade jag konstant dåligt samvete över att jag hade lämnat bort honom och ville inte längre träna för då skulle jag förlora ännu mer tid med det som betydde mest i mitt liv. Det dåliga samvetet var överhängande och jag blev nästan lite glad när förskolan ringde hem mig pga ögoninfektion och andra lättare men smittsamma åkommor.
Sen fick jag missfall och grät en massa och hade dåligt samvete över att jag jämt var ledsen och ofta grät framför Lucas, men ni läsare lugnade mig med att det är nyttigt för barn att se att föräldrarna kan uttrycka känslor. En läsare gav till och med ett konkret exempel från sin egen barndom som starkt talar för att barn behöver se att föräldrar också kan bli ledsna.
När jag var gravid och hade foglossning så hade jag dåligt samvete över att jag inte var en tillräckligt rolig och bra mamma som orkade leka och hitta på aktiviteter. Men då lugnade ni mig med att barn faktiskt behöver ha tråkigt ibland och även där har jag fått många konkreta exempel som övertygat mig.
Jag har även haft dåligt samvete för att jag har använt min mobil när Lucas varit med och en massa andra saker som jag har bearbetat genom att skriva här på bloggen och genom att prata med andra. Jag har lärt mig att jag är extremt lättpåverkad av andras dömande uttalanden och även om jag blir arg och inte håller med så påverkas jag. Det finns t.ex. ett blogginlägg som handlar om en mamma som inte ser på sitt barn trots att det ropar en miljon gånger ”mamma, titta på mig”. Den som skrev blogginlägget vet inte varför mamman inte tittar på sitt barn (mamman kollar i sin mobil) men ändå döms den här mamman ut efter noter. Den här mamman kunde ha varit jag. Förmodligen inte en vanlig dag för jag brukar knappt ta upp mobilen när jag är ute med vänner eller med Lucas (jag är en dålig live-bloggare). Men det kunde varit jag som svarade på ett viktigt sms, för över pengar, kollar mailen snabbt för att se om det kommit något viktigt. Jag öppnar nästan aldrig mailen på dagtid, jag kollar bara om det kommit något akut. Grejen är också att jag har blivit utsatt för exakt det här en gång. Jag var på apoteket och satt och väntade på min tur. Lucas var 1,5-2 år och stod på golvet. Vi hade just varit på vårdcentralen och skulle hämta ut medicin på apoteket. Det var lång kö och medans Lucas lekte med en leksaksbil så tog fram mobilen och förde över pengar för att betala för medicinen och sen öppnade jag instagram. Det dröjde inte många sekunder innan två tanter högt och tydligt började prata nedlåtande om mig inför hela apoteket så att ALLA därinne tittade på mig. När jag tittade upp så möttes jag av ett gäng dömande blickar och två tanter som skakade på huvudet. Jag blev helt mållös och skamsen på ett sätt som jag knappt blivit nån gång i mitt vuxna liv.
Jag har pratat med två olika psykologer om detta men dom har nog inte förstått vad jag behöver höra för den ena gjorde flera saker värre, t.ex. genom att säga att jag överförde mig sorg på Lucas så att han var tvungen att bära den när jag var ledsen framför honom. Den andra psykologen sa bara ”nej, så ska du inte känna”. Men jag behöver argument för varför jag inte ska känna så, tex ”barn behöver ha tråkigt ibland för att…” Det är ni läsare bra på 🙂
Igår skrev min vän Malin ett blogginlägg till mig med ett tips på hur jag kan få hjälp med mitt dåliga samvete – jag blev alldeles rörd! In och läs 🙂 Min vän Johanna har också uppmärksammat mitt dåliga samvete och analyserat mig (på ett bra sätt) och har kanske till och med kommit på grejen med mitt dåliga samvete som dyker upp här och var som en vandrande smärta – likt fibromyalgi – det kan nämligen vara så att jag har hamnat i något slags överlevnadsläge där jag jobbar emot mitt samvete, omedvetet. Johanna har lovat hjälpa mig med det och när det kommer till såna här grejer så litar jag helt och hållet på Johanna för hon är nog en av dom mest vettiga och logiska människorna jag känner!
Foto: Karin Wildheim
-
Hemmabarn vs. förskolebarn
Om jag hade haft möjligheten att välja så hade jag helst av allt velat vara hemma med Lucas. Jag tror verkligen att han har det bra på förskolan, men jag tror också att han hade haft det ännu bättre med mig, hans mamma <3 Han har gått på förskolan i 8 månader nu och jag saknar honom fortfarande varje dag på jobbet. Går den känslan nånsin över? Dom här tankarna om att jag önskar att jag hade mer tid med Lucas vällde över mig imorse igen när jag läste Linda Bloms inlägg. Linda och jag var gravida samtidigt så jag började följa hennes blogg då. Lindas dotter Selma har inte börjat på förskolan ännu, men kommer börja 15 timmar/vecka nu till hösten (tror jag). Linda har blivit väldigt ifrågasatt för att hon inte har lämnat sin dotter på förskolan som om det skulle vara dåligt för hennes dotter att vara hemma med sin mamma. Ibland fattar jag inte hur folk tänker!
Jag hör inte till den skaran som tror att förskolan är dålig för barnen, men jag tycker att det känns mest naturligt att förälder och barn är tillsammans. Det mest naturliga för mig, det mitt hjärta skulle vilja, är att vara med Lucas. Men jag hade inte velat att han skulle vara hemma enda tills han skulle börja skolan, några timmar i veckan innan han blir så stor är nog bra. Jag gick nämligen själv aldrig på dagis/förskola utan började lekis först när jag var 6 år. Jag kommer ihåg det. Jag tyckte att alla barnen var dumma. Jag förstod inte det sociala samspelet och kände mig snabbt utanför och så var det i flera år. Jag tror att det är nyttigt för barnen att leka med andra barn och kanske inte alltid ha mamma eller pappa vakande som en hök över dom hela tiden. Att dom får stå på egna ben lite grann. Men inte när dom är 1-2 år gamla, det blir viktigt först när dom blir större.
Vad jag vill säga är egentligen att jag tycker att det är helt rätt att välja att vara hemma länge med sitt barn om man har möjligheten. Jag önskar att jag hade den möjligheten. Jag var hemma 1,5 år, men jag hade gärna velat vara hemma längre eller jobbat hemifrån. MEN jag tror inte heller att barn far illa av att gå på förskolan, men jag tror inte barn BEHÖVER förskolan så tidigt för att må bra, bli trygga, starka, utvecklas eller vad det nu är för nåt 🙂
Hur resonerade ni kring förskolan? När började era barn? Har ni själva gått på förskolan eller hade ni kanske en liknande upplevelse som mig??? Spännande att höra i så fall!!
Bild på Lucas lånad från Thaimorsan
-
Uppdatering: sluta amma
Det går bra med sluta-amma-projektet 🙂 nu har jag inte ammat på 4 dygn och ena bröstet spänner bara lite på några ställen. Jag kan se att det bröstet är lite större så jag vet att det fortfarande finns mjölk. Det känns inte alls sorgligt eller jobbigt med att sluta amma längre, inte nu när Lucas inte visar att han vill amma och när jag inte ger honom bröstet så ser han inte besviken ut. Det tuffaste att sluta med för oss var alltså aldrig morgon- eller kvällsamningen, det har alltid varit nattamningen som har varit jobbig och känsloladdad. Vi har haft flera turer med mitt dåliga samvete här på bloggen redan och psykiskt vet jag inte om jag hade fixat att sluta amma vi inte hade avdramatiserat det hela genom att sluta med nattamningen först.
Jag hade aldrig dåligt samvete när vi slutade med nattamningen. Jag visste att det var bra för honom och jag kunde liksom trösta honom (trösta mig själv) med att han skulle få bröst klockan 6 på morgonen om han fortfarande var vaken… Nu ger vi honom en flaska med mjölkersättning tidigast klockan 6 på morgonen om han vaknar men fortfarande är trött. Men innan klockan 6 får han inget annat än vatten.
Mitt råd till er som har känt som jag och mått dåligt av ert dåliga samvete som jag har gjort. Sluta inte med allar på en gång. Börja med att sluta med nattamningen, gå sedan vidare med att trappa ner.
