Mitt dåliga samvete

Ni vet, mitt dåliga samvete. Det har följt mig ända sedan jag blev mamma. Först var jag superorolig för att jag skulle göra fel så jag kollade upp varenda råd jag fick och det var extremt uttröttande för nästan varje råd hade två svar beroende på vem jag frågade. Frågor som jag minns att jag gjorde stor research på var till exempel dessa: Ska bebisar rapas eller inte rapas? Får man använda gåstol eller inte? Vänta med napp eller börja på BB? Jag hade så mycket att göra att jag förmodligen hade blivit utbränd om jag inte hade kommit till ro med mig själv som mamma och börjat lita på min instinkt.

I början fick jag dåligt samvete av att lämna Lucas för att gå och träna. Han var ju ledsen eller blev ledsen när han upptäckte att jag var borta. Men efter ett tag kom jag till freds med att jag faktiskt var föräldraledig och tillsammans med honom 24/7 så att jag gick och träna 2 timmar några gånger i veckan var inget dåligt. Sen började jag jobba och då hade jag konstant dåligt samvete över att jag hade lämnat bort honom och ville inte längre träna för då skulle jag förlora ännu mer tid med det som betydde mest i mitt liv. Det dåliga samvetet var överhängande och jag blev nästan lite glad när förskolan ringde hem mig pga ögoninfektion och andra lättare men smittsamma åkommor.

Sen fick jag missfall och grät en massa och hade dåligt samvete över att jag jämt var ledsen och ofta grät framför Lucas, men ni läsare lugnade mig med att det är nyttigt för barn att se att föräldrarna kan uttrycka känslor. En läsare gav till och med ett konkret exempel från sin egen barndom som starkt talar för att barn behöver se att föräldrar också kan bli ledsna.

När jag var gravid och hade foglossning så hade jag dåligt samvete över att jag inte var en tillräckligt rolig och bra mamma som orkade leka och hitta på aktiviteter. Men då lugnade ni mig med att barn faktiskt behöver ha tråkigt ibland och även där har jag fått många konkreta exempel som övertygat mig.

Jag har även haft dåligt samvete för att jag har använt min mobil när Lucas varit med och en massa andra saker som jag har bearbetat genom att skriva här på bloggen och genom att prata med andra. Jag har lärt mig att jag är extremt lättpåverkad av andras dömande uttalanden och även om jag blir arg och inte håller med så påverkas jag. Det finns t.ex. ett blogginlägg som handlar om en mamma som inte ser på sitt barn trots att det ropar en miljon gånger “mamma, titta på mig”. Den som skrev blogginlägget vet inte varför mamman inte tittar på sitt barn (mamman kollar i sin mobil) men ändå döms den här mamman ut efter noter. Den här mamman kunde ha varit jag. Förmodligen inte en vanlig dag för jag brukar knappt ta upp mobilen när jag är ute med vänner eller med Lucas (jag är en dålig live-bloggare). Men det kunde varit jag som svarade på ett viktigt sms, för över pengar, kollar mailen snabbt för att se om det kommit något viktigt. Jag öppnar nästan aldrig mailen på dagtid, jag kollar bara om det kommit något akut. Grejen är också att jag har blivit utsatt för exakt det här en gång. Jag var på apoteket och satt och väntade på min tur. Lucas var 1,5-2 år och stod på golvet. Vi hade just varit på vårdcentralen och skulle hämta ut medicin på apoteket. Det var lång kö och medans Lucas lekte med en leksaksbil så tog fram mobilen och förde över pengar för att betala för medicinen och sen öppnade jag instagram. Det dröjde inte många sekunder innan två tanter högt och tydligt började prata nedlåtande om mig inför hela apoteket så att ALLA därinne tittade på mig. När jag tittade upp så möttes jag av ett gäng dömande blickar och två tanter som skakade på huvudet. Jag blev helt mållös och skamsen på ett sätt som jag knappt blivit nån gång i mitt vuxna liv.

Jag har pratat med två olika psykologer om detta men dom har nog inte förstått vad jag behöver höra för den ena gjorde flera saker värre, t.ex. genom att säga att jag överförde mig sorg på Lucas så att han var tvungen att bära den när jag var ledsen framför honom. Den andra psykologen sa bara “nej, så ska du inte känna”. Men jag behöver argument för varför jag inte ska känna så, tex “barn behöver ha tråkigt ibland för att…” Det är ni läsare bra på 🙂

Igår skrev min vän Malin ett blogginlägg till mig med ett tips på hur jag kan få hjälp med mitt dåliga samvete – jag blev alldeles rörd! In och läs 🙂 Min vän Johanna har också uppmärksammat mitt dåliga samvete och analyserat mig (på ett bra sätt) och har kanske till och med kommit på grejen med mitt dåliga samvete som dyker upp här och var som en vandrande smärta – likt fibromyalgi – det kan nämligen vara så att jag har hamnat i något slags överlevnadsläge där jag jobbar emot mitt samvete, omedvetet. Johanna har lovat hjälpa mig med det och när det kommer till såna här grejer så litar jag helt och hållet på Johanna för hon är nog en av dom mest vettiga och logiska människorna jag känner!

Foto: Karin Wildheim

Relaterade Inlägg

6 Kommentarer

  1. Johanna

    Låter som att du precis som mig är en känslomänniska – jättekul att göra ett personlighetstest (typ jobbsafari har) för då kan man arbeta med Sina styrkor och utmaningar. Jag är ESFJ.

    Och självkänslan. Man kan göra fel, men man är aldrig fel… ens prestationer bestämmer inte vem man är <3

    Svara
    • Emma - På Smällen!

      Åh intressant! Jag får gå in och testa jag också 🙂 Tack Johanna, jag lyssnar på Petras ljudbok “Känsla för barns självkänsla” just nu och den hjälper faktiskt med att tänka om lite kring ett och annat 🙂

      Svara
  2. Mia

    Tänk vad olika det kan vara! Jag har nästan aldrig dåligt samvete, vilket kan ge mig dåligt samvete, haha! Vi hittar inte på så många aktiviteter alls, på vardagarna ingenting, för det hinns inte med mellan dagis och matlagning. På dom flesta helger blir det nåt litet, som att vi går ut en sväng, kanske till en lekplats eller bara går ute. Nångång blir det Barnens lekstad eller nåt liknande men inte ofta. Jag tror det blir roligare om man inte gör sånt jämt. Jag får inte dåligt samvete för jag vet att mina barn mår bra. Jag tycker inte du ska ha dåligt samvete alls, dina barn har det jättebra. Dom behöver inte så mycket i den här åldern för att det ska vara roligt.

    Svara
    • Emma - På Smällen!

      Gud så skönt att slippa dåligt samvete! Jag är i alla fall glad att jag har insett att jag inte måste gå ut på aktiviteter för Lucas skull uatn för att kag själv tycker det är kul. Det är ju roligare att göra saker som man själv uppskattar 🙂 Tack så mycket! Jag ska försöka tänka mer på att barnen har det bra istället för att tänka att jag gör saker dåligt hela tiden.

      Svara

Skriv en Kommentar

Din e-postadress kommer inte att publiceras.

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

Annonsera här